Begreppet ”historiens slut” brukar man då och då träffa på i statsvetenskapliga och filosofiska texter. Uttrycket kom att bli vanligare efter det att Francis Fukuyama i början på 1990-talet publicerade sin bok The End of History and the Last Man (Boken finns i svensk översättning: Fukuyama, F., 1992, Historiens slut och den sista människan, Norstedts, Stockholm).

Det Fukuyama menar är att den liberala demokratin så som vi känner den i väst (som i till exempel Sverige), i kombination med kapitalismen, har kommit att bli en så fulländad samhällsmodell att bättre än så kan det inte bli. Dess stora utmanare under 1900-talet, socialismen, är bara en impotent politisk spillra. Och liberalism och socialdemokrati är ungefär samma sak. Alltså är historien slut.

Två saker måste då sägas. För det första påstår inte Fukuyama att demokratin är färdigutvecklad, vi kommer att få se en fortsatt utveckling och förfining av människors medbestämmande. Och att marknaden, styrd av ”naturvetenskapens logik”, kommer att producera allt mer förädlad teknologi, och ett allt större förädlingsvärde, är en självklarhet också för Fukuyama. Det han däremot hävdar är att det är svårt att se en annan principiell modell för människans medverkan i att bygga sitt liv och samhälle som är bättre än den liberala demokratin (och kapitalismen). Och han visar empiriskt på att demokratin steg för steg breder ut sig.

För det andra påstår inte Fukuyama att vi faktiskt är framme vid historiens slut. Det finns ett tyst frågetecken efter boktiteln. Möjligen är det så att vi börjar närma oss men helt säker kan man inte vara. Han nämner till exempel att det mycket väl kan vara så att vissa länder i Sydostasien (typ Kina, Taiwan, Singapore) med icke-demokratiskt styrelseskick, och med hjälp av en avancerad kapitalism, kan komma att inte bara tillväxtmässigt övertrumfa USA och de andra demokratiska västekonomierna, utan också fungera långsiktigt som en icke-demokrati. I så fall är ju det en överlägsen samhällsmodell. Fukuyama tror inte att det blir så. Det verkar som om han resonerar sig fram till att i det långa loppet har demokratin fördelar, den ”totalitära frestelsen” som Walt Rostow talar om är en ”övergångssjukdom” (s 144-45).”När människor blir mer välmående, mer kosmopolitiska och bättre utbildade, kräver de inte bara mer välstånd utan erkännande av sin status. Det är denna totalt icke-ekonomiska, icke-materiella drivkraft som kan förklara varför människor i … Sydkorea, Taiwan och folkrepubliken Kina alla har uttalat krav på fria regeringar av och för folket.”(s 220)

Den sista människan (i titeln) syftar naturligtvis på att om historien är slut lever ”den sista människan”. Det är filosofiskt begrepp som, tror jag, Nietzsche var den förste att använda sig av – och då i ironisk och kritisk mening. Hans inställning var att ett samhälle värt att leva var aristokratiskt och dominerat av människor som ville bli bäst. Rena motsatsen till en liberal demokrati med höga jämlikhets- och rättviseambitioner. Man kan tycka vad han vill om Nietzsche men han sätter fingret på en grundläggande fråga – mår människan bra i den liberala demokratin på väg mot fulländning? Den sista människan lever inget roligt liv om man skall tro Nietzsche: Så här skriver han:

”Man arbetar fortfarande, ty arbete är en underhållning. Men man är angelägen om att under-hållningen inte tar på krafterna. Man blir inte längre fattig, och inte längre rik: Bådadera är för besvärligt. Vem vill regera? Vem vill lyda? Bådadera är för besvärligt. Ingen herde och en enda hjord! Var och en vill lika. Alla är lika. Den som tänker annorlunda går självmant till dårhuset.” (citerad från Fukuyama, s 317)