Den amerikanska ekonomin har haft ovanligt svårt att komma tillbaka till normal arbetslöshetssnivå efter finanskrisen 2008/2009. Att döma av hur det har sett ut under de gångna tre decennierna, från 1980 och fram till idag (hösten 2011), har ”normal arbetslöshetsnivå” i USA legat kring 6 procent, i augusti 2011 var arbetslösheten 9,1%. Som bäst har arbetslösheten legat på 4-5% (till exempel i mitten av 2000-talet). Som sämst var den nästan 11% under första hälften av 1980-talet.

Kan man förklara varför det den här gången verkar så tungt att få fart på ekonomin och jobben? Visserligen var recessionen ovanligt djup 2008/2008. Men det vanliga mönstret efter en så kraftig och lång nedgång i ekonomin brukar vara att tillväxten snabbt kommer tillbaka, och därmed sysselsättningen. När vi talar om USA brukar det dessutom inte bara vara en återgång till samma sysselsättningsnivå som före recessionen. Antalet sysselsatta brukar ganska omgående börja öka. Som europé slutar man inte att förvånas över hur många nya jobb som skapas i den amerikanska ekonomin. På mindre än 50 år har sysselsättningen (utanför jordbruket) mer än fördubblats, från nivån kring 50-60 miljoner, till idag kring 130 miljoner.

Varför har sysselsättningen i den amerikanska ekonomin minskat efter den senaste krisen? Varför biter sig arbetslösheten kvar på höga nivåer? Varför bryts trenden? Jag skall försöka förklara. Först med hjälp av ett makroperspektiv, sedan med ett mikroperspektiv.

Den australienske ekonomen Steve Keen har i ett intressant papper visat att det finns ett mycket starkt statistiskt samband mellan arbetslöshetens nivå och förändringen i den privata skuldsättningen i ekonomin. Med privat skuldsättning menas summan av hushållens och företagens skulder. Med andra ord, det Keen har visat är att arbetslösheten stiger när den privata sektorn drar ned på sin skuldsättning. Och omvänt, att arbetslösheten sjunker när den privata skuldsättningen i ekonomin ökar.

Eftersom skuldsättningen i USA, och för den delen i de allra flesta västländer, har gått alldeles för långt för att vi skall ha en ekonomi i balans befinner sig nästan alla västländer, och definitivt USA, just nu i ett skede av sjunkande privat skuldsättning, det som ekonomer kallar deleveraging. Det uppvägs till viss del av växande offentliga budgetunderskott, och därmed av en växande statsskuld (trots allt tal om att statsskulden måste ner, det är ett mer långsiktigt projekt i de flesta länder, inklusive USA). Men även om privat och offentlig sektor läggs ihop handlar det i många västländer sammantaget om att skuldnivån sänks relativt hur det såg ut före krisen, säg vid utgången av 2007.

Sambandet som Steve Keen visar på är inte så svårt att förstå. Den samlade efterfrågan i en ekonomi ett visst år bestäms av summan av BNP och förändringen i skuldsättning. Eller sagt på annat sätt, sker det ingen förändring i skuldsättningen förbrukar landet exakt det som produceras (med justering för utlandsaffärerna).  Om efterfrågan i ekonomin skall öka, som ju är en förutsättning för att sysselsättningen skall öka, måste antingen BNP eller skuldsättningen eller båda växa. Det är takten i förändringen av BNP och skuldsättningen som bestämmer, en andra ordningens samband om man så vill. Men eftersom takten i BNPs utveckling ofta ändrar sig måttligt från ett år till ett annat, under långa perioder ligger BNP-tillväxten på ungefär samma nivåer, kan man intuitivt förstå att de mycket större årliga förändringarna i skuldsättningen påverkar efterfrågan mer, och därmed sysselsättningen mer. Det sambandet blir förstås starkare när skuldsättningen är mycket stor relativt BNP. Och så är det idag. Den privata skuldsättningen i USA är år 2010 ungefär tre gånger så stor som BNP, lite över $40 000 miljarder. Det är en nästan obegripligt hög siffra, den motsvarar Sveriges BNPx100! (Privata skulder i svensk ekonomi ligger idag på nivån 170% av BNP). Och man förstår instinktivt att en ändring av skuldstockens tillväxttakt, oavsett om den är positiv eller negativ, slår mycket hårt mot efterfrågan och sysselsättningen. Steve Keen redovisar siffror över utvecklingen av den amerikanska ekonomin som tydligt demonstrerar det sambandet. Till exempel sjönk den samlade efterfrågan 2010 med 10%! Inte att undra på att det är svårt att få jobb, eller behålla det jobb man har.

För att då återknyta till där jag började. Vilka är utsikterna att arbetslösheten i USA skall börja sjunka och närma sig normala nivåer kring 4-6% av arbetskraften om vi accepterar Steve Keens resonemang, och om vi accepterar det de flesta ekonomer är överens om – att det är nödvändigt för privat sektor i USA att dra ned på skuldsättningen? Ja, inte är utsikterna ljusa. Politikerna och centralbanksfolket kläms mellan två sköldar – nödvändigheten att privat sektor drar ner sina skulder och önskvärdheten att statsskulden inte får växa särskilt mycket mer än den redan gjort efter 2008. Allt som allt blir det en dämpande kraft för efterfrågan. Och, återigen, det är efterfrågan som måste öka för att sysselsättningen skall öka.

Globaliseringen och jobben

Det var makroperspektivet. Mikroperspektivet, alltså jobbskapandet sett ur företagens och den offentliga sektorns synvinkel, handlar i sak om globaliseringens och den tekniska utvecklingens effekter. Det är samma krafter som ger ständigt ökande inkomstskillnader i en öppen högt utvecklad ekonomi som den amerikanska, som bestämmer sysselsättningsutvecklingen. Den modell som Nobelpristagaren Michael Spence (och hans medarbetare Sandile Hlatshwayo) använde sig av för att förklara inkomstspridningen, och som jag har skrivit om tidigare, kan man använda också vad gäller jobben. Han delade in samhällsekonomin i två delar, i den exporterande sektorn (tradable sector) och den inhemska (non-tradable), och visade att genom outsourcing har sysselsättningen i den exporterande sektorn i USA under senare decennier i stort sett stått stilla, i de högtekologiska branscherna har den minskat kraftigt. Däremot har jobben blivit många fler i den inhemska sektorn, både i den privata delen (inte minst inom vård och omsorg) och i offentlig sektor.  98% av den sysselsättningsökning på 27 miljoner jobb som USA kunde visa upp mellan 1990 och 2008 kom inom just inhemsk sektor.

I takt med att globaliseringen går vidare minskar jobben i den exporterande sektorn om den mäts som andel av den totala mängden jobb som finns i landet. Det är ofrånkomligt. Men det intressanta är naturligtvis vad som händer med jobben i absoluta tal. Kan man tänka sig att fler får arbete i den sektorn? Det kommer att bli svårt. För utvecklingsländer typ Kina, Indien och Brasilien kommer att göra stora ansträngningar att gå uppåt i förädlingsvärdekedjan, så att det blir lönsamt för amerikanska företag att gå vidare med outsourcingen. Apple är ett exempel på att den utvecklingen har gått ända fram till färdig produkt. När underleverantören Foxconn i Kina släpper ansvaret är till exempel iPaden packad och klar. Inget jobb med tillverkning och montering av iPaden görs i USA! Slutsats?Ja, jag skulle gissa att USA under de närmaste åren till och med kommer att få mycket svårt att bara behålla antalet jobb i exporterande sektorn. Än mindre öka antalet jobb.

Däremot kan arbetstillfällena i den ”inhemska” sektorn öka. Åtminstone i teorin. Praktiken kommer emellertid ganska säkert att se annorlunda ut. I det korta perspektivet, säg fram till 2015, är det högst osäkert om det överhuvudtaget kommer att bli flera jobb i den inhemska sektorn i USA – av flera skäl. För det första kommer den höga statsskulden att kräva åtstramningar i offentlig sektor, och med det färre jobb. Och den andra stora sysselsättningsgeneratorn efter 1990, sjukvården, kommer inte heller, också det av kostnadsskäl, att kunna fortsätta anställa i samma takt som hittills. Dessutom måste de amerikanska hushållen spara, och betala tillbaka på sina lån, det betyder mindre utrymme för konsumtion, och färre jobb i till exempel detaljhandeln.

För att sammanfatta. Det är inte troligt att sysselsättningen i den amerikanska ekonomin de närmaste 3-5 åren kommer att öka väsentligt, om ens alls. Eller uttryckt på annat sätt, det kommer att bli mycket svårt att med det tidsperspektivet komma ned till arbetslöshetsnivåer på ”normala” 4-5% från dagens 9%. Går västvärldens ekonomier in i en ny recession vilket inte kan uteslutas, eller bara hankar sig fram med mycket låga tillväxtsiffror, blir det antagligen omöjligt. Det är min bedömning att arbetslösheten i USA de närmaste åren kommer att ligga kvar på nivån 7-9%.

Förklaringen till den amerikanska jobbkrisen, som i förstone verkar så alltigenom ekonomisk, handlar också den i grunden om politik och värderingar. För hade de amerikanska politikerna inte varit så rädda för skatter, och hade de därmed inte finansierat sina reformer i så hög grad med lån, hade situationen idag varit under bättre kontroll och det hade funnits ett utrymme för Keynesiansk stimulanspolitik. Det finns ett närmast oändligt behov av till exempel investeringar i vägar, broar och annan infrastruktur. Det hade varit samhällsekonomiskt väl motiverade satsningar. Nu finns inte det utrymmet eftersom den politiska viljan inte finns. För övrigt är det tänkvärt att enligt Michael Spence och Sandile Hlatshwayo är det offentlig sektor och vården (som till ungefär 50% är skattefinansierad) som svarat för den största delen, 40%, av de nya jobben i USA mellan 1990 och 2008. 10 miljoner av de nyskapade 27 miljonerna jobb tillkom i offentlig sektor och vården under dessa år. Så gott som inga nya jobb alls skapades av den exporterande sektorn. Det som gör det anmärkningsvärt är att den konventionella visdomen (som oftast sköts av ekonomer och politiker) säger något helt annat, nämligen att så gott som alla nya jobb skapas av småföretag, och i synnerhet av högteknologiska snabbväxande företag. Det är uppenbarligen inte sant.

Litteratur:
Keen, St, 2010, “Deleveraging with a twist”, September 20th, 2010,  (http://www.debtdeflation.com/blogs/);
Spence, M. & Hlatshwayo, S., 2011,”The Evolving Structure of the American Economy and the Employment Challenge”, working paper, March 2011, Council on Foreign Relations, New York;