Vänsterpartiet genom Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson presenterar i dag, den 4 juli 2012,  på DN Debatt (och i Almedalen) ett förslag som i praktiken innebär att vinster i välfärden förbjuds genom lagstiftning.

Om jag definierar populism som politik som har bred förankring hos folk i allmänhet men som är feltänkt om vi med det menar att det inte är en långsiktigt rationell lösning, ja då blir Jonas Sjöstedts och Ulla Anderssons förslag populism. Det finns åtminstone tre tunga skäl för att påstå det (jag begränsar mig till vårdsektorn vad gäller argument och exempel):

*Det är inkonsekvent att föreslå att skattemedel inte skall kunna gå till vinstutdelande privata välfärdsföretag om det inte gäller för alla. Tandvården är det konkreta exemplet. Privattandläkarna dominerar vuxentandvården i Sverige med kring 80% av marknaden. Det är skattefinansierad vård så god som någon och det bedrivs av privata vårdföretag, och vinster delas ut. Och det är naturligtvis långt från hela bilden. Privata företag levererar exempelvis mängder av tjänster till den offentliga vården, både inom kärnverksamheten (typ röntgen och laboratorietjänster) och för vanliga kringtjänster (restauranger, kaféer, tvätt- & klädtjänster). I nio fall av tio (min gissning) är dessa företag privatägda aktiebolag, och vinster delas ut. Och allt är betalt med skattemedel.

Av vilken anledning är inte Jonas Sjöstedt konsekvent? Privata tandläkare borde också förbjudas. Liksom som allt annat som privata aktiebolag levererar till den skattefinansierade vården. Eller?

*Både patienter och anställda gillar privata vårdföretag, och deras produktivtet är bättre. För verksamheter typ primär sjukvård och omsorg, till exempel äldrevård, alltså vård- och omsorgsverksamheter där det finns både privata och offentliga utförare, har studier visat att den offentliga vården har svårt att klara sig i konkurrensen, det tar sig flera uttryck. (1) Lägre personaltrivsel är ett tecken. Studier visar att personal som arbetar i vården i offentlig sektor är mindre motiverad och trivs sämre än anställda hos privata vårdgivare. Också sjuktalen är högre för offentliganställda än för privatanställda i jämförbara verksamheter. (2) Lägre patientnöjdhet är ett andra tecken. Det finns empiriskt underlag som visar att patientnöjdheten i den offentligproducerade öppna sjukvården i Sverige har sjunkit under det senaste decenniet. Också privata vårdgivare i den öppna sjukvården har under samma tid visat sjunkande patientnöjdhet men på en signifikant högre nivå. (3) Lägre produktivitet är ett tredje tecken. Det finns vissa belägg för att en övergång från offentligproducerad vård till privat allt annat lika ökar produktiviteten. [den  som vill kolla källorna för dessa uppgifter hittar dem i Så skulle det kunna bli, fotnot 57-62]

Av vilken anledning, Jonas Sjöstedt, skall man förbjuda privata vinstutdelande välfärdsföretag när de alldeles uppenbart klarar sig väl i konkurrensen med offentliga utförare?

*Att förbjuda vinsttudelande privata företag i välfärden gör att det blir dyrare för skattebetalarna. Politiker som är engagerade i vård-skola-omsorg- frågor har ofta en klockarkärlek för småskalighet. Vänsterpartiet är inget undantag. Ideella organisationer som bedriver till exempel äldrevård är något positivt. Liksom kooperativ. Anställda som tar över en välfärdsverksamhet från det offentliga eller från ett privat företag är också något som de flesta politiker ser positivt på (om vänsterpartiet gör det är kanske mer tveksamt). Alla dessa politiker blir förr eller senare besvikna. För det visar sig att dessa småskaliga verksamheter har svårt att klara sig i konkurrensen (förstås om det verkligen finns konkurrens från privata välfärdsföretag). Det finns nämligen i välfärdstjänsteproduktion en hel del skalekonomi. Med andra ord, att bedriva verksamheten i större skala ger kostnadsfördelar. Data, inköp, utbildning är exempel på områden där det nästan alltid finns pengar att tjäna på större skala. Att kunna dra till sig högklassig management förutsätter i praktiken också en möjlighet att växa. Och just det senare, att kunna växa, är nonprofit-företagens och de kooperativa organisationernas akilleshäl. De har helt enkelt svårt att växa, till exempel skaffa det riskkapital som behövs för en expansion, och göra det på samma villkor som privata företag. Dessutom finns ofta formella hinder för att växa. Allt sammantaget betyder ett förbud mot vinstutdelande privata välfärdsföretag, att kostnaderna för att producera välfärden, allt annat lika, stiger. Med andra ord, välfärden blir dyrare för skattebetalarna.

Av vilken anledning, Jonas Sjöstedt, skall man förbjuda privata vinstutdelande välfärdsföretag när de alldeles uppenbart har bättre förutsättningar att nå skalekonomi i produktionen än de privata företagsformer som vänsterpartiet föredrar?

En sak är viktig att slå fast till sist. Jag argumenterar inte för att all skattefinansierad välfärdsverksamhet i offentlig regi skall privatiseras. Inte alls. Det vore direkt oklokt. Vad det handlar om är att tillåta privat vinstutdelande välfärdsföretag på de områden där det passar – och det passar definitivt inte överallt. I artikelsamlingen Vinster i välfärden – Självklart men bara i vissa fall finns argumenten samlade på 12 sidor.