Vad händer om vissa auktoritära regimer i Asien (typ Kina, Taiwan, Singapore) blir bättre än liberala samhällen (typ USA, Europa) på både jämlikhet och på att släppa loss människors kreativa krafter? Är en sådan värld överhuvudtaget möjlig?

Frågan handlar om människors drivkrafter. Att det hos människan finns en vilja att få erkännande, att bli uppskattad för den man är, att se sig som lika mycket värd som andra människor, är väl belagt. Enligt Francis Fukuyma är det den drivkraften som gett oss den liberala demokratin, och förklarar varför den tycks sprida sig över världen. Men det finns också hos människan, i varje fall hos många av oss, en vilja att göra skillnad, att inte vara en i mängden, att lyckas dra igång ett företag, att bli den bästa rörmokaren i Finspång, att bli världsmästare (åtminstone klubbmästare) i höjdhopp. Fukuyama kallar det megalothymia.

Vad skulle i så fall jämlikhet kunna betyda för en auktoritär regim? Ja, det skulle kunna innebära (1) att det byggs en generös välfärdsstat vad gäller sådant som vård-skola-omsorg och socialförsäkringssystem av olika slag. Men också (2) att miljön värnas, (3) att korruption bekämpas, (4) att privilegier tas bort etc. Jag ser inget som hindrar att ett land som Kina på ett par decennier skulle kunna bygga ett sådant samhälle. Resurserna finns och beslutskraften i ett auktoritärt system är definitionsmässigt större än i en demokrati om den poliska viljan finns (och det kommer den antagligen att göra, för som Fareed Zackaria skriver finns det inget som de kinesiska ledarna är mera rädda för än social oro bland vanliga kineser).

Och vad skulle ”släppa loss människors kreativa krafter” betyda? På det ekonomiska området skulle det betyda (1) att entreprenörer sätts på piedestal, liksom andra människor som drivs av megalothymia, till exempel framgångsrika idrottsmän och (2) att marknaderna är avreglerade – eller avregleras – i alla väsentliga avseenden, viktigast ”free entry and  exit”. På alla andra områden – med ett undantag – kan man också uppmuntra människor skapa nytt och ta plats med sin orginalitet. Varför inte bygga ett hotell som ser ut som en bordtennisracket? (Dagen Industi, 12 april 2011).  Undantaget, ”den fredade zonen”, är politiken och samhällskritiken.

Frågan är då skulle medborgarna vara beredda att betala det priset? Uttryckt i termer av hur ett sådant samhälle skulle komma att skilja sig visavi en liberal demokrati, skulle bilden i stark sammanfattning bli den här:
• Medborgarrätt (=allt som har med frihet från kontroll av individen och hans/hennes egendom att göra, till exempel äganderättens tydlighet) – samma som i en liberal demokrati
• Religionsfrihet – samma som i en liberal demokrati
• Yttrandefrihet – inskränkningar
• Pressfrihet – inskränkningar
• Mötesfrihet – inskränkningar
• Demokrati/fria regelbundna val/ – inskränkningar

Återigen, frågan är alltså om människor i auktoritära stater med högutvecklad välfärd, stark ekonomisk tillväxt och stor frihet för människor att utveckla sin megatlotymia, är beredda att acceptera dessa inskränkningar i de politiska friheterna?

Spontant är svaret nej. Det är också nej som Fukuyama resonerar sig fram till i sin bok Historiens slut (Fukuyama, F., 1992. Historiens slut och den sista människan, Norstedts, Stockholm).

Samtidigt finns det en störande problematik som vi kan förknippa med det alltmera fulländade och jämlika liberala samhället (som det vi har i Nordeuropa till exempel) – att människan i gemen inte mår särskilt bra. Trots att hon har det så bra, trots alla sina materiella framgångar, trots välfärdsstatens alla skyddsnät, trots de liberala friheterna, och trots demokratin, känner hon sig inte riktigt till freds. I sin förlängning – vid historiens slut när ”den sista människan” bebor planeten – är det inget roligt alls. För då har människan upphört att kämpa. Då är hon som vilket intelligent djur som helst. Eller som Fukuyama beskriver det:

En hund är nöjd med att få ligga i solen och sova hela dagen under förutsättning att den får mat, för den är inte missbelåten med det den är. Det bekymrar den inte att andra hundar har det bättre eller att dess karriär som hund har stagnerat, eller att hundar förtrycks i en avlägsen del av världen. Om människan når fram till ett samhälle i vilket hon har lyckats avskaffa orättvisa, kommer hennes liv att likna hundens. (s 322)

Det tål att fundera på om vi vill ha det samhället. Vi gör vad vi kan för att gå åt det hållet.