Jag skall i ett antal artiklar granska Ryssland, och vad som just nu sker där politiskt och ekonomiskt. Det görs i fyra delar. Först ett avsnitt om den ryska historien. Att historien är betydelsefull för den som vill förstå vad som sker i ett land är trivialt. Mitt intryck är att den är extra viktig för den som vill förstå Ryssland, och det som sker, och har skett, i rysk politik efter Sovjets fall.

De tre första avsnitten är i det stora hela faktabaserade i meningen att det jag skriver är grundat i vad jag läst i litteraturen. Det fjärde avsnittet – Vad kommer att hända framåt med Ryssland? – är däremot personligt och spekulativt.

Putins Ryssland i grafer & tabeller

Inledning

Det historiska bagaget (1)

Jag skulle vilja hävda att en majoritet av historiker med Ryssland som specialitet och andra akademiska Rysslandskännare, skulle kunna enas om att följande sju teser om landet är väl belagda:

1. En tradition av auktoritärt styre. Det är en intressant fråga vad vi idag man menar med ett auktoritärt styre, jag skall återkomma till definitionen. I gamla tider, efter 1400-talet då tsaren var fri från mongolerna och fram till revolutionen 1917, var betydelsen, starkt förenklat, att ”tsaren gör som han vill” – bestämmer i sista hand över alla väsentliga beslut (politiken), är överbefälhavare (militären), är högste polischef, högste domare och överåklagare (rättssamhället). Tsaren äger också alla landets tillgångar – land, djur, andra naturresurser, byggnader och även människors bohag. Under livegenskapen var till och med ungefär en tredjedel av ryssarna själva bokstavligen tsarens egendom.

Och det auktoritära ledarskapet fortsatte under Sovjettiden. Historiker har visat att i själva verket har det bara varit vid några få tillfällen under de senaste århundradena – de två sista decennierna av tsartiden, just före den ryska revolutionen, under Gorbatjov och under Jeltsin – som det överhuvudtaget har funnit tydliga demokratiska tendenser i det ryska samhället.

Jag läste att Putins gode vän, dåvarande guvernören i St. Petersburg, Valentina Matvijenko, i en intervju (redan 2004) hade sagt att ryssarna tack vare Putin hade fått det autokratiska styre som de var vana vid och ville ha. Hon förklarade att ”den ryska mentaliteten behöver en herre, en tsar, en president, med ett ord: en boss”. Om det är sant, och många säger samma sak, är naturligtvis den intressanta frågan varför ryssen behöver en ”boss”. En hypotes kan vara att det har något att göra med landets storlek, det har bara kunnat hållas samman med entydighet i ledarskapet och en fast hand. Det är hur som helst en stark historisk tradition.

2. Religionens stora betydelse. Det är anmärkningsvärt att den ortodoxa kyrkan överlevde kommunismen. Religion var ”opium för folket“ och förbjöds. Kyrkans tillgångar konfiskerades. Kyrkorna revs (till exempel Frälsarkatedralen i Moskva) eller användes till icke-sakrala ändamål. De kristna förföljdes och präster dödades eller skickades till Sibirien i mycket stor utsträckning, särskilt av Stalin under 1930-talet. Bilden i dag, 25 år efter Sovjetsamhällets fall, är radikalt annorlunda. Religionen har återfått sin starka ställning hos människorna, kyrkor har återuppbyggts (inklusive Frälsarkatedralen) eller restaurerats. De flesta Rysslandskännare verkar överens om att den rysk-ortodoxa tron är en verklig betydelsefull kraft i dagens ryska samhälle.

Man kan undra vad den ortodoxa tron och kyrkans arbete betyder mera konkret. Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk i Stockholm, och specialist på rysk kultur och religion, skriver att den ortodoxa kyrkan har fyra viktiga kännetecken.

Det första är konservatismen. ”Den ortodoxa traditionen tycks utöva ett konservativt, fördröjande inflytande (på gott och ont) över rysk historia, kultur och mentalitet…Denna konserva¬tism är relaterad, å ena sidan, till det ryska sinnets upptagenhet av eviga frågor, och å den andra till politisk konservatism, bakåtsträveri, främ¬lingsfientlighet och antisemitism. Den ortodoxa traditionen kan stå som en sinnebild för ryskheten.”

Det är intressant att politisk konservatism, och kanske särskilt värdekonservatism som det finns mycket av i dagens Ryssland (fn är det särskilt framträdande när det gäller familjepolitiken där Västs feminism och antihomofobiska stämningar är starkt ifrågasatta), så uppenbart har en bas i den ortodoxa tron.

Den andra faktorn kallar Bodin för den imperiala konstanten, kort sagt att kyrkan hjälper till att hålla ihop imperiet. ”Det nya ryska politiska etablissemanget och den orto¬doxa kyrkan har samma uppfattning i denna fråga, och kyrkan kan an¬vändas, så som också sker, för att legitimera politiska försök att bevara Ryssland som imperium.” Putin har uttryckt det på följande sätt: “Det finns inget Ryssland utan ortodoxi och ingen ortodoxi utan Ryssland.”

Ett tredje drag är övertygelsen att det finns en särskild relation mellan kyrkan och staten som inte bygger på konkurrens mellan olika intressen, utan snarare på samarbete och ömsesidig hjälp. ”Den term som används för detta är symfoni, ursprungligen myntad under tidig bysantinsk tid.”

Det fjärde draget kallar Bodin den mystiska traditionen. ”I det ryska ortodoxa arvet är den klassiska filosofin och teologin nästan helt frånvarande. Kyrkan har en annan funktion än i den protestantiska eller till och med den katolska modellen; samhällsinriktningen är svag, den mystiska inriktningen alltid tydlig…Den ortodoxa traditionen ogillar försök att bevisa Guds existens med logikens hjälp.”

Jag tycker detta är mycket intressant. Man kan bättre förstå varför Putin har närmat sig kyrkan, och det gäller inte minst under hans tredje presidentperiod. Man ser honom på TV tillsammans med kyrkans ledare, och han uttrycker inte så sällan sin egen tro och den ortodoxa kyrkans betydelse för Ryssland. Kyrkans allt viktigare roll i rysk politik har dock kritiserats. År 2007 skrev tio medlemmar av den ryska vetenskapsakademin ett öppet brev till presidenten där de varnade för kyrkans ökande inflytande i det ryska samhället. De protesterade mot införandet av ämnet “Den ortodoxa kulturens principer” i skolorna och mot försök att ge teologi status av ett universitetsämne.

Kristian Gerner, Sveriges kanske meste Rysslandskännare, professor em i rysk historia i Lund, för i sin bok Ryssland, en europeisk civilisationshistoria ett intressant resonemang med koppling till religionens stora inflytande i samband med att han diskuterar varför Boris Jeltsin under 1990-talet inte fullt ut lyckades med sin omvandling av Ryssland till demokrati, marknadsekonomi och rättsstat. Det kan, menar han, förklaras institutionellt, starka kvarlevande institutioner från Sovjettiden bromsade eller omöjliggjorde reformerna. Det kan också förklaras av att Ryssland alltid varit en auktoritär stat och att statsmakten i Ryssland, inte minst under Sovjettiden, alltid har haft ett avgörande inflytande, alltid satts i första rummet. Den förklaringen hänvisar till den ortodoxa tron ”…och synen på livet som en knivskarp konflikt mellan gott och ont och på folket som en mytisk gemenskap, sobornost, förenat i väntan på förlösning i livet efter detta. Med denna mentalitet följer enligt en vanlig tolkning ointresse för materiell välfärd och hängivelse åt initiativhämmande ödestro. Begreppen politik och marknad skulle båda vara främmande för denna mentalitet.”

Litteratur:
Almqvist, K. & Linklater, A., (red.), 2008, Om Ryssland, Perspektiv från Engelsbergsseminariet 2008, Atlantis, Stockholm;
Bodin, P-A., 2008, Den ryska ortodoxa kyrkans inflytande, ingår i: Almqvist & Linklater, 2008;
Gerner, K., 2011, Ryssland, en europeisk civilisationshistoria, Historiska media, Lund;