Jag skall i ett antal artiklar granska Ryssland, och vad som just nu sker där politiskt och ekonomiskt. Det görs i fyra delar. Först ett avsnitt om den ryska historien. Att historien är betydelsefull för den som vill förstå vad som sker i ett land är trivialt. Mitt intryck är att den är extra viktig för den som vill förstå Ryssland, och det som sker, och har skett, i rysk politik efter Sovjets fall.

De tre första avsnitten är i det stora hela faktabaserade i meningen att det jag skriver är grundat i vad jag läst i litteraturen. Det fjärde avsnittet – Vad kommer att hända framåt med Ryssland? – är däremot personligt och spekulativt.

Putins Ryssland i grafer & tabeller

Inledning

Det historiska bagaget (1) (om traditionen med auktoritärt styre och om religionens stora betydelse)

Det historiska bagaget (2) (om privat äganderätt)

Det historiska bagaget (3)

4. Den lågt utvecklade känslan för demokrati, rättsstat och liberala friheter. Den svaga äganderätten har sannolikt stor betydelse för att demokratin är ofullgången i det ryska samhället, det förstärks av andra fenomen i den ryska historien som till exempel livegenskapen (som avvecklades 1861). Om man jämför ryska livegna bönder utan egendom, inte ens lösöret var deras eget och kunde köpas och säljas fritt, med svenska bönder som varit fria från feodalt styre sedan urminnes tider, och med en utvecklad äganderätt av mark sedan sen vikingatid, lagfäst på 1200-talet, är det lätt att förstå att grogrunden för demokrati i meningen folkstyre aldrig har varit särskilt god i Ryssland. Och på köpet begriper man varför Sverige var ett av de länder i Väst som tidigast utvecklade ett folkstyre.

Ryssland har inte heller historiskt, och det innefattar Sovjetperioden, haft en rättsstat i västerländsk mening, det vill säga polis, åklagare och domare som oväldigt följer de lagar som är beslutade. Framförallt har domstolarna i Ryssland historiskt gått maktens ärenden. Tsaren och andra höga makthavare har kunnat driva igenom domslut som passat. Samma sak gällde under Sovjetregimen.

Med det perspektivet ligger det i sakens natur att inte heller de klassiska liberala friheterna (yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, mötesfrihet) historiskt har haft något stor utrymme i det ryska samhället. Med ett undantag. Under Gorbatjovs glasnost, en kort period i slutet av 1980-talet, gavs ryssarna i stort sett dessa friheter med ett katastrofalt resultat i meningen att det reformerade Sovjetsamhälle som Gorbatjov ville åstadkomma, helt enkelt gick inte klarade den granskning som yttrandefrihet och en fri press åstadkom. Sovjetunionen upplöstes, och Gorbatjov tvingades avgå, julen 1991. Tankeväckande nog har friheterna under glasnost sedan dess steg för steg kringskurits, inte minst under Putins tredje presidentperiod.

Stefan Hedlund, professor i öststatsstudier vid Uppsala Universitet, har i sin bok Russian Path Dependence visat att Ryssland som samhälle har kollapsat tre gånger – 1610-13, 1917-18, och 1991 – och han hävdar att varje gång har landet återuppstått med fortsatt repression av medborgarna, med motstånd mot att införa en rättsstat och utan att åstadkomma demokrati. Han förklarar det med att dessa katastrofer ”have not altered the country´s underlying norms”. Det senare bör rimligtvis tolkas som att den ryske medborgaren bär med sig ett bagage av normer och värderingar som går på tvärs mot, i varje fall inte sätter högt värde på, likhet inför lagen och demokrati.

5. Pendlandet i synen på Europa är ytterligare en viktig del av det historiska arvet. Frågan om Ryssland kulturellt, politiskt och ekonomiskt skall Europeiseras eller vara ett ”eget land” har funnits med i nästan alla skeden av rysk historia, i vart fall sedan 1600-talet. Det tar sig konkreta uttryck som att Peter den store (1682-1725), som var starkt pro-Europa, byggde upp St. Petersburg från grunden för att få ett attraktivt fönster mot Europa. I mera generella termer har det historiskt funnits en motsättning mellan det inåtvända, mer genuint ryska Moskva och det utåtvända, europeiska St. Petersburg. Kristian Gerner sammanfattar den här dualismen på följande sätt: ”Rysslands historia framställs som en ständig kamp mellan två i grunden olika samhällsmodeller, en specifikt rysk/moskovitisk och en europeisk/petersburgsk. Berättelsen har utformats inom ramen för begreppen väst och öst. Dessa begrepp används då inte bara om geografin utan även för att ange att det handlar om motsatta politiska kulturer.”

Andrej Zorin, professor i ryska vid Oxford, uttrycker samma sak. Mera specifikt diskuterar han i ett intressant papper från 2009 hur de motstridiga krafterna i den ryska kulturen vad gäller synen på Europa kom till ytan vid publicerandet av Pjotr Tjaadajevs Filosofiska brev 1836 (”Vi hör inte till någon av människosläktets stora familjer, vi är inte en del av vare sig Väst eller Öst…Vi står så att säga utanför tiden.”)

”Reaktionerna på Tjaadajevs Brev bidrog till att definiera de huvudsakliga tendenser som dominerat det ryska politiska tänkandet fram till idag: mot de så kallade västvännerna stod slavofilerna. De förra betraktade Peters [den stores] reformer som ett oavslutat projekt. Anpassning till västerländska seder och kulturella normer bland den utbildade eliten skulle följas av ett övertagande av västerländska politiska institutioner, framför allt parlamentarisk demokrati, likhet inför lagen, ett nytt juridiskt system och fri press. Bara genom att fullborda en sådan anpassningsprocess skulle Ryssland äntligen kunna konkurrera med sina europeiska grannar inte bara militärt utan också ekonomiskt, politiskt och kulturellt. I motsats till detta trodde slavofilerna på Rysslands Sonderweg, en egen väg baserad på landets historiska arv från tiden före tsar Peter: en unik andlighet och gemensam religion. Enligt slavofilerna borde Ryssland avvisa den missriktade anpassningen till väst och återvända till sina verkliga rötter i bondekultur och ortodox religion.”

Man kan göra det tillägget att Putin-eran så som den har utvecklats tycks tillhöra den moskovitiska skolan, bort från Europa. Putin verkar idag stå för en rysk Sonderweg, han verkar vilja vidareutveckla Ryssland till något helt eget, i grundläggande avseenden skilt från västerländsk demokrati och civilisation. Det finns krafter i duman, och i den ortodoxa kyrkan, som engagerat verkar i den riktningen. Möjligen också i den politiska ledningen. I en rapport från Kulturministeriet i Moskva, framtagen som en del av underlaget för den nya kulturpolitik som presenterades våren 2014, sägs i klartext att Ryssland inte är en del av Europa. Formuleringen finns inte i kvar i det politiska dokumentet men det antyder att stämningar i den riktningen finns i Kreml.

Frågan är om det gäller också på sikt? Eller om det ens är möjligt för Ryssland att på sikt fjärma sig från Europa? Rysslands tyngdpunkt – ekonomiskt, kulturellt, befolkningsmässigt och politiskt – finns i den europeiska delen av landet, hitom Ural. Alexander Dugin, välkänd (vissa skulle säga ökänd) rysk kulturpersonlighet med nationalistiskt framtoning, argumenterar ändå för rysklett eurasiskt imperium. Å andra sidan säger en fd rysk utrikesminister, Igor Ivanov (utrikesminister under Putins första presidentperiod), att ”man bör inte vänta sig en pendling mellan västvänlig och östvänlig politik i Moskva. Bådadera är här för att stanna.” Det senare låter sannolikt. Att Ryssland i praktisk politik kommer att vända sig åt alla håll, och kanske i det infekterade dagsläget med högt tonläge mellan Ryssland och Väst, allt oftare österut verkar självklart. Det är också vad vi kan se och läsa om dagligen (BRIC-samarbetet, den nya gasledningen till Kina, Shanghai Cooperation Organizaton etc.). Om det betyder att Ryssland i framtiden inte blir demokratiskt, inte accepterar de liberala friheterna eller likhet inför lagen och blir en rättsstat, är en helt annan fråga. Den skall jag återkomma till.

Litteratur:
Gerner, K., 2011, Ryssland, en europeisk civilisationshistoria, Historiska media, Lund;
Hedlund, S., 2005, Path Dependence, Routledge, London;
Ivanov, I., 2008, Ryssland och Väst: mot en gemensam agenda, ingår i: Almqvist, K. & Linklater, A., (red.), 2008, Om Ryssland, Perspektiv från Engelsbergsseminariet 2008, Atlantis, Stockholm;
Zorin, A., 2008, Slovofiler, västvänner och rysk litteratur, ingår i: Almqvist, K. & Linklater, A., (red.), 2008, Om Ryssland, Perspektiv från Engelsbergsseminariet 2008, Atlantis, Stockholm;