Kommer Kina fortsätta att växa i samma takt som hittills? Så formulerad är det enkla svaret: Nej. Kina kommer inte att kunna fortsätta växa mätt i BNP i samma takt som hittills. Enligt IMF växte den kinesiska ekonomin med 9,6% per år under tjugoårsperioden 1990-2010. Vissa år var tillväxten väsentligt över 10% vilket är extremt högt jämfört med västländernas tillväxttal. Under samma period, 1990-2010, växte OECD-ländernas BNP som ett genomsnitt med lite över 2% per år.

Det finns flera skäl till varför den kinesiska tillväxttakten inte kommer att kunna upprätthållas på de nivåer som gällt under de senaste 20-30 åren.

Det är lättare att växa med höga tal när landets utvecklingsnivå är låg, det är det första och helt avgörande skälet. Man kan säga att det är ett empiriskt grundat skäl. Så brukar det se ut. Det tog Sydkorea 30 år, från 1960 till 1990, att inkomstmässigt höja sig till en nivå motsvarande en tredjedel av den amerikanska inkomstnivån (mätt som BNP per capita). Och det tog ytterligare 20 år, fram till 2010, för Sydkorea att gå från nivån en tredjedel till hälften av den amerikanska inkomstnivån. Det finns ingen anledning tro att Kina kommer att lyckas göra den här resan väsentligt snabbare än Sydkorea.

Uttryckt i ekonomiska termer kan man säga att anledningen är att i takt med att utvecklingsnivån höjs i ett land, skummas de stora produktivitetsvinsterna av. Det kan, som i Kinas fall, vara billig arbetskraft som i stor mängd har kunnat kanaliseras till den exportinriktade tillverkningssektorn. När den mättats, och det ser vi tydliga tecken på idag i Kina, då tvingas landet inrikta produktionen mot mer av tjänster, typ utbildning, sjukvård och omsorg, som ofrånkomligen har lägre produktivitetstillväxt (som är själva grunden för BNP-tillväxt). Jag tror man kan säga att de högt utvecklade kustregionerna i Kina befinner sig just nu vid den brytpunkten. Det som komplicerar bilden i Kinas fall är att landet är ekonomiskt tudelat, i en högutvecklad del, i praktiken kustregionen, och i en svagt utvecklad landsbygd, helt dominerad av en lågproduktiv jordbruksektor, där uppemot 50% procent av Kinas befolkning fortfarande är sysselsatta. Lyckas politikerna höja jordbrukets produktivitet, och steg för steg föra över flera hundra miljoner arbetsföra från jordbruket till produktion av varor och tjänster, och det i första hand för inhemsk privat konsumtion, kan den kinesiska relativa tillväxten de närmaste decennierna hållas på en hög nivå (men ändå lägre än vad gällt under perioden 1990-2010). Det är, samtidigt, en gigantisk politisk utmaning som kan gå fel.

Det andra skälet är mera Kina-specifikt. BNP-tillväxten kommer att minska eftersom Kina står inför en ofrånkomlig omställning av sin tillväxtmodell där tyngdpunkten hittills har legat på exportinriktad tillverkningsindustri, och stora publika investeringar (bostäder, infrastruktur, utbildning etc.). Båda dessa huvudlinjer har nått vägs ände i meningen stora positiva bidrag till tillväxten. Den exportorienterade tillverkningsindustrin eftersom de kinesiska lönerna inte längre ger samma konkurrensfördelar, och eftersom den globala efterfrågan stannat av, kanske till och med permanent mättats. Investeringsstrategin eftersom det alldeles uppenbart snart är färdiginvesterat i Kina i bostäder, vägar, snabbtåg och annat lättfångat. Det finns tydliga tecken på att avkastningen på nya offentliga investeringar sjunker, kanske till och med är negativ som till exempel vissa satsningar på ”strategic emerging industries”, typ solpaneler (se figur, klicka för större bild,  Källa: New York Times).

Den strategi som kan ersätta den gamla tillväxtmodellen är ökad privat konsumtion. Mätt som andel av BNP är den kinesiska privata konsumtionen idag ca 35%. Det är extremt lågt. USA:s privata konsumtion ligger på dubbla nivån, 70%. De flesta andra västländer kring 50%. Sverige till och med lägre än så. Det finns med andra ord, teoretiskt sett, gott om utrymme för ökad privat konsumtion i Kina. Men att åstadkomma det är lättare sagt än gjort. För hur skall man få den fattiga hälften av befolkningen att konsumera mera när de knappt har till överlevnaden (och faktiskt knappast sparar något alls enligt vissa nya studier), och hur skall man få den välbesuttna medel- och överklassen i kustregionen att spara mindre och konsumera mera än de redan gör? Det kommer hur som helst att ta tid, och under den omställningsperioden kommer Kinas BNP att växa långsammare.

Att tillväxt blir svårare ju mer ett land närmar sig de högt utvecklade västländerna är den absolut viktigaste orsaken till varför man med säkerhet kan säga att en tillväxttakt i Kinas ekonomi (BNP) kring 10% under de närmaste 2-3 decennierna är uteslutet. Till det kommer att Kina står inför en omedelbar, och tvingande, omställning av sin tillväxtmodell. Den omställningen kommer att ta tid, och under tiden växer inte ekonomin lika snabbt.

Det finns dessutom två andra orsaker som med största sannolikhet kommer att dämpa tillväxten.

Kina kommer ofrånkomligen att drabbas av ekonomiska störningar och bakslag. Precis som skedde med exempelvis det japanska tillväxtundret under 1960- och 1970-talen, kommer Kinas tillväxtunder att drabbas av avvikelser och misslyckanden. Det skulle kunna vara inhemska tillgångsbubblor som spricker, mest sannolikt fastighetsbubblor eftersom Kinas bygg- och fastighetssektor tar en så stor del av BNP i anspråk, den ligger närmast på ”spansk” nivå, och via bankkrascher sprider sig till real sektor med arbetslöshet och andra problem som följd. Det skulle kunna vara miljön som sätter sig på tvären. Vattenbristen är till exempel akut i vissa regioner, och man vågar knappt tänka på vad som skulle hända om vattenförsörjningen till en stor stad, säg Shanghai med snart 25 miljoner invånare, plötsligt en dag inte längre fungerar. Till dessa, kan naturligtvis läggas en hel radda globala potentiella störningar, både i efterfrågan på kinesiska produkter och i tillgången till resurser Kina behöver. Det skulle kunna vara energiresurser som inte finns i tillräcklig mängd, eller bara till mycket högre kostnader än vad som kalkylerats. En drastisk prishöjning på olja skulle komma att dämpa Kinas tillväxt högst avsevärt. Och så kan man fortsätta. Bara fantasin sätter gränser för vad som skulle kunna inträffa och störa Kinas tillväxtsiffror.

Det finns en risk för social oro, och därmed politiska störningar i Kina. Det är förmätet av en utomstående att uttala sig om det kinesiska politiska systemets stabilitet. Men det finns tillräckligt många akademiker och andra experter inom landet (kompletterat av Kinakännare utanför landet), som pekar på att risken är hög för sociala oroligheter, de flesta förknippade med lokala myndigheters konfiskerande av böndernas jord, som epidemiskt kan sprida sig och bli en politisk omvälvande kraft. Korruptionen är också omvittnat utbredd i landet. Till och med det statsbärande partiets ledning talar öppet om dessa risker. Vid den just avslutade partikongressen talade Hu Jintao, Kinas avgående president, om att om inte korruptionen i landet kan tacklas kan det kommunistiska partiets ställning vara hotad. Det är en nog så tydlig signal om att denna andra kompletterande punkt är relevant. I praktiken innebär det att det måste sättas av resurser för att motverka korruption, och annat som skapar social oro. Dessa resurser kommer i det korta perspektivet att tära på BNP-tillväxten. Ett exempel kan vara att det av allt att döma kommer att krävas förbättrad besittningsrätt till jord om inte Kina skall få ett ”bondeuppror”. Det kommer i så fall att fördröja vissa infrastrukturprojekt som i sin tur dämpar den ekonomiska tillväxten, allt annat lika.

Återigen världens rikaste land?

Vilken slutsatsen blir, kommer Kina återigen att bli världens rikaste land? Ingen kan veta något med säkerhet. Men under förutsättning (1) att den globala ekonomin kommer att fortsätta att vara öppen, och tillåta ett fritt flöde av produkter, kapital, teknologi och kompetens över gränserna, åtminstone på den nivå som gäller idag, och (2) att de kinesiska politikerna har lyckats hantera de störningar och motgångar, ekonomiska eller sociala, som Kina ofrånkomligen kommer att konfronteras med, ja då är det troligt att Kina inom några decennier, kanske till 2050, har kommit ifatt västländerna mätt som BNP per capita.

Om vi förutsätter att det faktiskt sker, att Kinas BNP per capita någon gång kring 2050 ligger på samma nivå som genomsnittet i väst (OECD), skulle det betyda att för första gången sedan 1300-talet är återigen Kina inkomstmässigt i paritet med väst. Enligt den kände historikern Angus Maddison var det kring tiden för Marco Polo (1254-1324) som Kina senast hade en inkomstnivå räknat i köpkraft som var på västerländsk nivå. Maddison har också räknat ut att 1820 låg den kinesiska inkomsten per capita på ungefär halva den europeiska inkomstnivån, 1870 hade den sjunkit till nivån 25%. Kina har alltså fram till helt nyligen, under nästan sju århundraden, gått kräftgång i termer inkomst och köpkraft för sina medborgare när jämförelsen görs med väst. Kurvan över den relativa inkomsten för Kina nådde sannolikt sin botten någon gång mellan 1950 och 1980. Därefter har den vänt upp, och enligt vissa beräkningar har Kina i dag i termer av köpkraft (inte sedvanliga växelkurser där läget är sämre) en genomsnittlig inkomstnivå kring 25% av OECD-ländernas nivå. Kina är med andra ord tillbaka på 1870-talsnivån. Skillnaden är att nu är man på väg uppåt.

Litteratur:

Babones, S., 2011, “The Middling Kingdom, The Hype and the Reality of China´s Rise”, Foreign Affairs, September/October 2011;