Kärnan i konservatismen är insikten att samhället är ett komplext socialt system som bara mycket långsamt låter sig ändras. Människorna och deras värderingar, erfarenheter och kunskaper sätter gränser. Men än mera sätts gränserna för det möjliga av en tät väv av samhällets historia, kultur, seder och bruk, myter, berättelser etc. Konservatismen tror av det skälet inte på snabba samhällsförändringar. Och den tror inte heller att någon på förhand kan ”räkna ut”, genom rationellt tänkande och social ingenjörskonst, vad för slags samhälle som man vill ha, och sedan lyckas åstadkomma det. Det argumentet är, måste man säga, verklighetsförankrat. Snabba samhällsförändringar, och det gäller inte minst politiskt genererade förändringar, tenderar att slå tillbaka med höga kostnader för alla som berörs.

Mest illa tycker den klassiskt konservative om revolutionära samhällsförändringar (och om politiska ideologier som vill ha radikala samhällsförändringar, typ socialister och kommunister). Edmund Burke (1729-1797) skrev en bok om den franska revolutionen (”Tankar om den franska revolutionen”) där han kritiserar revolutionärernas vilja att i ett slag ändra på det mesta, det överdrivet rationella, historielösheten, viljan att riva ner allt gammalt. Den boken, tillsammans med en del annat som Burke skrev senare, kom att bli den viktigaste programskriften för konservatismen.

Michael Oakeshott (1901-1990), engelsk statsvetarprofessor, och av många ansedd som den mest djupsinniga och originella konservativa tänkaren i modern tid beskriver konservatismen så här:

”Att vara konservativ är att föredra det välbekanta framför det okända, att välja det prövade hellre än det oprövade, det verk¬liga hellre än det möjliga, det begränsade snarare än det gränslösa, det tillräckliga framför det överflödande, det lägliga snarare än det perfekta, nuets glädje framför en framtida utopis välsignelser.”

Till exempel menar Oakeshott att det var god konservativ politik att ge kvinnor rösträtt när deras samhällsroll i övrigt ändrats mot ökad myndighet och självständighet. Däremot avvisar han teoretiska argument av typen att rösträtt är en “naturlig rättighet”.

Hans Zetterberg, sociologiprofessor, fd chefredaktör för Svenska Dagbladet och svensk konservativ tänkare och skribent, beskriver den klassiska konservatismen som att den har tre taggar utåt.

”Den första udden är riktad mot spekulativa utopier och abstrakta ideal. Den är alltså skeptisk till världsförbättrare oavsett om de dyker upp till vänster, till höger eller i mitten. Klassisk konservatism tycker inte om Vol¬taire och alla hans efterföljare som vill göra om världen enligt någon ra¬tionell doktrin. Den andra udden är riktad mot all slags låt-gå-mentalitet, både i affärslivet och i moralen. Konservatismen vill till exempel skydda politiken och förvaltningen från krassa förvärvsbegär, och omfattas där¬för gärna av ämbetsmän som vill hålla på sin oväld. Den tredje udden är riktad mot romantiken, känslans primat över både tradition och förnuft. Klassisk konservatism ogillar Rousseau och hans efterföljare som odlar känslornas gemenskap med naturen, rasen, könet, etc.”

Och Zetterberg fortsätter:

”När liberalen i sin debatt med socialisten talar för marknads¬krafternas styrning i stället för statsmakternas, säger den konservative i sin debatt med socialisten att vi skall styras av en omsorg om det som finns och växer här och nu, inte av önskan att raskt förverkliga en speciell vision av ett nytt samhälle. Det finns i den klassiska konservativa hållningen en allmän misstro mot teknokratiska lösningar vare sig dessa har marknads¬ekonomins eller planhushållningens förtecken.” (citaten är hämtade från Zetterberg, Timbro, 2011, sid 40 ff).

Visavi de andra stora politiska idériktningarna – liberalismen och socialismen – finns det hos de konservativa en viss skepsis (för att uttrycka det försiktigt). Den politiska liberalismen, den som handlar om rättsstaten och de politiska grundlagsfästa rättigheterna (yttrandefrihet etc.), accepteras av de konservativa som ett nödvändigt inslag i ett modernt samhälle (men man kan utan vidare föreställa sig att en konservativ person som levde i England runt år 1700 knappast såg på de nya liberala friheterna som ett framsteg). Den ekonomiska liberalismen tycker nog de flesta konservativa är möjlig att tolerera men inte om den får nyliberal framtoning. Konservatismen vill inte att marknaderna släpps alltför fria, eller släpps in på områden där det historiskt inte funnits konkurrens och privat produktion. Och socialismen i radikal form, till exempel kommunismen, är de konservativas huvudmotståndare. Socialisterna står för i stort sett allt – mekanisk rationalism, vidlyftiga utopier och radikal samhällsförändring – som de konservativa tycker illa om. Den reformistiska varianten av socialismen, socialdemokratin, är lättare att fördra för en konservativ men inte en del av dess praktiska politik, till exempel ”det starka samhället” och ”en väl utbyggd välfärdsstat”. De tycker inte heller om att civilsamhället, allt som ligger vid sidan av politik och marknad, mer eller mindre helt har eliminerats som välfärdsproducent i det socialdemokratiska samhället.

Det är svårt att inte till viss del tilltalas av konservatismen. Den har naturligtvis helt rätt när den hävdar att samhället är ett slags levande väsen som inte låter sig påverkas särskilt mycket av att det görs en del förändringar på ytan. Och att alla politiker borde vara insiktsfulla nog att inse att det förhåller sig så. Konservatismen i den här meningen är definitivt mer verklighetsförankrad än vissa andra politiska idériktningar, låt oss säga nyliberaler eller socialister.

Det avslöjar samtidigt den klassiska konservatismens Akilleshäl. Den har ingen bild av, ingen uppfattning om, vart den vill med samhället, annat än att den vill behålla det mesta som det är, och skall det ändras på någonting, måste det ske långsamt. Det blir logiskt för en konservativ att säga nej till förändring. Konservativa säger nej till kvinnlig rösträtt (apropå citatet), och när de tvingas att inse att kvinnlig rösträtt kommer att införas blir det lite av ”räven och rönnbären” – kvinnlig rösträtt kunde införas först när kvinnan i sin frigörelseprocess var mogen att få rätten att rösta.

Den klassiskt konservative blir också ofrånkomligen skeptisk mot ekonomisk tillväxt och nyskapande. Schumpeters ”kreativa destruktion” ligger så långt från konservativt tänkande man kan komma. Och även om en del neo-konservativa*  talar sig varma för entreprenörer och entreprenörskap (åtminstone i USA), är det svårt att komma ifrån att det som idag skapar tillväxt i de utvecklade länderna, och därmed grunden för vårt välstånd, är storföretag i ständig förändring och ny teknologi som skapar nya marknader, ofta med start i måttligt stora företag. Det är en verklighet som måste te sig främmande för en klassiskt konservativ person.

*) Den neo-konservativa rörelsen har egentligen mycket lite att göra med konservatism i den mening som diskuteras här. Den är i första hand en amerikansk företeelse (med sitt hittills största genomslag under George W. Bush presidentperiod) med innebörden att neo-konservativ är den som tycker att USA skall använda sin militära och ekonomiska makt att sprida demokrati, liberala värderingar och (amerikansk) kapitalism över världen (vilket kan förvåna eftersom en sådan politik uppenbart har väldigt lite att göra med klassisk konservatism). I grunden är neo-konservatismen värderingsstyrd snarare än strukturell, det vill säga att en neo-konservativ strävar efter att forma ett samhälle som är grundat i sådant som demokrati, tradition, religion, familj, privat äganderätt, gemenskap etc.