Man skall inte bli förvånad över att gamla och nya bankkriser följer samma mönster, det har den empiriska forskningen visat att de gör. Ändå har vi mitt i en kris lätt att förtränga den kunskapen, lätt att övertolka positiva signaler, lätt att tro att den kris man lever med har vänt. Så är det i dag. De svenska bankaktiernas utveckling senaste månaden är ett konkret exempel på att vi inbillar oss att nu är det inte längre någon kris. Och på en punkt, risken att bankerna inte skall ha tillräckligt med pengar och kapital för sin rörelse, är det korrekt.  Den risken var extremt hög i höstas, särskilt efter Lehman-konkursen. Idag är den på det hela taget borta även om priset för bankernas funding fortfarande ligger över ”normalpriset”. Men vi har i högsta grad en kris kvar i meningen att vi kan räkna med drastiskt ökade kreditförluster i bankerna. Det har nu senast IMF gjort alldeles tydligt.

Ta Swedbank som exempel. Swedbanks aktie har sedan den 30 mars, på en månad, gått upp med  över 60% och då har marknaden ändå tagit hänsyn till den dåliga Q1-rapporten häromdagen. Det kan bara tolkas så att marknaden nu tycker att det värsta är över för banken. Men hur troligt är det? Swedbank, och i nästan lika hög grad SEB, är tungt exponerade i de baltiska länderna, Estland, Lettland och Litauen, och dessa  befinner sig i djup ekonomisk  kris, minst lika djup som den svenska 90-talskrisen någonsin var.

Om jag antar att utvecklingen för Swedbank i Baltikum de närmaste tre åren, kommer att följa samma mönster som gällde för de svenska bankerna under kritiska åren i början av 1990-talet, vad kan man då se? Ja, den viktigaste insikten är att det kommer att ta tid innan de verkligt höga förlustsiffrorna dyker upp. År 1990 i Sverige och 2008 i Baltikum kan jämföras, då hade läget blivit allvarligt men ändå var förlusterna bara i storleksordningen 1% av utlåningen. Det var de tre åren därefter, 1991-93 som blev de verkligt svåra. Det kan man nog räkna med att så kommer det att bli också i Baltikum. Sammanfattat i en tabell gäller följande:

Om vi, som i tabellen, antar att Swedbanks kreditförluster i Baltikum kommer att uppgå till 16% av utlåningen, alltså samma siffra som gällde för genomsnittet av de svenska bankerna under de tre värsta åren på 90-talet (1991-93), ja i så fall kommer Swedbanks kreditförluster i den baltiska verksamheten sammantaget för åren 2009-2011 att uppgå till (16x210x0,01=) 33,6 miljarder kronor. Av dessa har banken i första kvartalsbokslutet för 2009 tagit 4,2 miljarder kronor (läs mera här), alltså kvarstår ca 29,5 miljarder kronor i ännu inte redovisade reserveringar/kreditförluster.  Swedbankskoncernens intjäningsförmåga (resultat) ligger i storleksordning 10-12 miljarder kronor per år om vi räknar med normala kreditförluster (< 0,5%). Med andra ord skulle intjäningsförmågan under den aktuella treårsperioden (2009-11), 30-36 miljarder kronor, med viss råge räcka för att täcka förlusterna i Baltikum under samma period. Samtidigt är det inte hela bilden.

Det finns i den här kalkylen inget utrymme avsatt för växande kreditförluster i Swedbanks övriga rörelse. Och det är i dessa recessionstider inget annat än önsketänkande. Liksom IMF kan vi lugnt räkna med kraftigt växande låneförluster i alla OECD-länder, och Sverige kommer inte att vara något undantag. Om vi för enkelhets skull antar att för åren 2009-2011 kommer kreditförlusterna i den svenska rörelsen att uppgå till sammantaget 2% av utlåningen motsvarar det 18-20 miljarder kronor. (Ett antagande på nivån 2% är, tror jag, konservativt, det kan bli värre.)

Till det kan komma ytterligare belastningar på resultatet:
1. Det kan bli sämre i Baltikum än det var i Sverige under 90-talskrisen. Med andra ord kan antagandet om en sammantagen kreditförlust på 16% av utlåningen  visa sig vara för låg. Det scenariot är inte helt orealistiskt. Det finns ett antal omständigheter som kan göra läget i de baltiska länderna värre än det vi upplevde i Sverige på 1990-talet. För det första var kreditexpansionen under överhettningsåren 2005-2007 ännu kraftigare än i Sverige under våra överhettningsår (1987-89). För det andra är en större andel av utlåningen i Baltikum i utländsk valuta, oftast euro, och en devalvering kan inte uteslutas, det skulle förvärra för låntagarna och förlusterna skulle öka. Det finns också ett devalveringstryck i den baltiska ekonomin som vi inte hade i Sverige under krisåren på 90-talet. Det förvärrar för företagen som inte kan öka vinsterna, det i sin tur försämrar betalningsförmågan.
2. Det kan komma andra nedskrivningsbehov för Swedbank. Det finns bland annat en goodwillpost i balansräkningen kopplad till Baltikum, det mesta från köpet av Hansabank, på ungefär 13 miljarder kronor. Jag vet inte hur revisorerna kommer att resonera inför kommande bokslut men den goodwillposten torde ha ett ringa värde idag.

Min slutsats blir kort sammanfattad följande: Om ingen av punkterna 1-2  förverkligas, måste ändå Swedbank någon gång  under 2009 eller 2010 förstärka sin kapitalbas genom (ytterligare) en nyemission. Och det är bara om Swedbank får en bättre utveckling än vad vi just nu kan se, och bara om utvecklingen av världsekonomin blir gynnsammare än vad just nu IMF räknar med, som marknaden på egen hand kommer att kunna klara den emissionen. Kort sagt, det är förmodligen ofrånkomligt att staten kommer att bli en av ägarna också i Swedbank.
Om punkterna 1-2 skulle komma att förverkligas, helt eller delvis, ja då blir det ett verkligt allvarligt läge för Swedbank, och inte minst för dessa aktieägare.

Jag kan naturligtvis ha fel i den här analysen, den bygger på ett antal antaganden som kan ifrågasättas – och som verkligheten i efterhand kan komma att krossa. Men återigen, den empiriska forskningen har visat att systemkriser i bankväsendet av den typ vi har i Baltikum påfallande ofta följer samma mönster som tidigare bankkriser. Det är den insikten som ligger till grund för det jag skrivit.  

En sak är klar, med det jag vet idag skulle jag inte köpa aktier i Swedbank.