Kunskap är begreppsmässigt ett svårt ord. Den klassiska filosofin gjorde en distinktion mellan den som har kunskap och kunskapen i sig, i själva verket bortsåg man från det förra, det väsentliga för den klassiska filosofin var kunskapen fristående från dess bärare.
   
För det bruk av begreppet som vi gör här, alltså när vi talar om kunskap i samband med företag och organisation på mikroplanet och i samband med tillväxt på makroplanet (i termer som kunskapssamhället, kunskapsindustri etc), blir denna distinktion problematisk. Kunskap som drivkraft för tillväxt handlar i allt väsentligt om ”den som har kunskap”. Det kan vara uppfinnaren, entreprenören, företagsledaren, teknikern etc. Merparten av den högavkastande, betydelsefulla kunskapen är bunden till människor, till den individ som har kunskap. Mera preciserat har begreppet kunskap som vi använder det här tre karaktäristika.

(1) Kunskap är en bild eller modell av hur en viss underliggande verklighet fungerar eller ser ut. I ett företag kan kunskap vara hur en viss rutin används, säg hur ett lån läggs upp i en bank. Banktjänstemannen har genom utbildning och erfarenhet skapat sig en ”formel” för hur en kreditansökan måste hanteras för att balansgången mellan avkastning och risk skall vara långsiktigt framgångsrik. Till viss del är detta vetande kodifierat. Det finns kreditinstruktioner som måste följas och det finns annan dokumentation till hjälp. Men därutöver fordras ett annorlunda, icke-kodifierbart vetande förvärvat i en kanske mångårig praktisk verksamhet. Det är kunskap i den mening vi här använder begreppet.

(2) Kunskap är således bunden till en människa. Vi kallar med andra ord inte det dokumenterade kunnande som finns i ett mjukvaruprogram eller en formel för kunskap (notera också distinktionen mellan kunskap och teknologi, läs vad som menas med teknologi här). Inte heller allt det manifesterade vetande som finns i en maskin eller annan hårdvara. Båda dessa former av kodifierat kunnande hänför vi till realkapitalet, begreppet kodifierat kunnande är således principiellt skiljt från kunskap. En maskin som ägs av ett företag tas ju upp som tillgång i balansräkningen. Det görs också med de mjukvaror som köpts in, i varje fall om förvärvet betraktas som en investering (annars finns de bara med i bokföringen som en kostnad det året köpet gjordes).

Att kunskap som begrepp är bundet till en människa skiljer således ut denna definition från det kunskapsbegrepp som används inom filosofin. I kunskapsteoretisk forskning är det, som sagt, kunskapen (”the known”) i sig som diskuteras inte ”den som har kunskapen”, kunskapsbäraren (”the knower”).

Just kunskapens personbundenhet hjälper oss också att förstå skillnaden mellan kunskap och information. Information kan, liksom kunskap, vara en modell av verkligheten (som innehållsförteckningen i en bok). Men information är inte personbunden, den kan, i motsats till kunskap, vara vida spridd. Kunskap som vi definierar begreppet kan inte ”sättas på pränt”.

Att slutligen (3) kunskap är kopplat till en viss uppgift, till ett mål, till något man vill åstadkomma, är centralt för begreppsdefinitionen. Det går i själva verket inte att definiera kunskap utan denna förankring i en konkret verklighet.

Två typer av kunskap

Det finns två typer av kunskap i ett företag. Vi skall kalla den första för kreativitet och den andra för know how. Det är inte så att det i ett företag finns dessa två kunskapstyper och ingenting däremellan. De är snarare extrempunkterna på en skala. Merparten av alla kunskapsbärare i företaget har inslag av både-och, dock lutar de flesta mot know how-extremen av skalan. Man kan också uttrycka det så, vilket också forskningen har visat, att det är ett relativt litet antal av alla människor som är kreativa i den mening som vi här ger begreppet. Det gäller för övrigt oavsett om de arbetar i ett företag eller inte. De flesta av oss är bärare av kunskap i meningen know how, oftast ingenting därutöver.

Kreativitet betyder i det här sammanhanget en förmåga att kombinera kunskap med kapital på ett sådant sätt att en ny ”produkt” skapas. Med produkt menas då här något som fungerar i ett ekonomiskt perspektiv. Det kan vara ett företag som överlever i konkurrensen, en produkt som går att sälja med vinst, en teknik som förbättrar en funktion eller process, en organisation som, allt annat lika, arbetar mera effektivt etc. Men självklart formas en icke-ekonomisk kreativ produkt på samma sätt. En videokonstnär kombinerar kunskap och kapital när han skapar ett konstverk.

Betoningen ligger på ny. Det skall vara något nyskapat för att förknippas med kreativitet. En entreprenör som skapar ett nytt företag genom att på ett fantasifullt sätt få olika tillgångar att samverka är ett exempel på kreativitet. En innovation som nått marknaden är det också, den är definitionsmässigt nyskapad. Det kan vara en ny teknik som förbilligar en tillverkningsprocess. Eller en ny produkt som bättre tillgodoser en viss marknads behov och som därmed kan säljas till ett pris som skapar lönsamhet. Men också en företagsledare kan stå för kreativitet. Han, eller hon, kan skapa en ny organisation som arbetar mera effektivt, kanske till lägre kostnader, än den gamla. Därmed bidrar han, allt annat lika, till framgångar på marknaden, i sista hand till förbättrad avkastning för företaget.

Vi inser att kreativitet i den här meningen är ett personlighetsdrag. Det finns en släktskap mellan kreativitet och sådant som musikalitet, bollkänsla och affärssinne och andra färdigheter som några få har men det stora flertalet saknar. De är strikt bundna till person och de går inte överföra genom inlärning.

Know how skiljer sig från kreativitet på en väsentlig punkt. Betoningen ligger inte på att skapa något nytt. Vi definierar know how som den kunskap som möjliggör att vi kan arbeta effektivt med det vi redan har, med det företag och den organisation som finns, med det produktsortiment som existerar, med kända rutiner och tekniker etc. Det är nog så väsentligt, för det mesta långt viktigare för den ekonomiska framgången i kort och medellångt perspektiv än någonsin företagets produktutveckling och annan nyskapande verksamhet.

Know how skiljer sig från kreativitet också på en annan punkt. Know how går att överföra från en person till en annan, know how kan läras, låt vara att den verkligt värdefulla kunskapen, den tysta kunskapen, härvidlag kräver lång tid att överföra från en person till en annan.

I principiell mening kan man säga att kreativitet är den typ av kunskap som fordras för att kunna överblicka och fantasifullt kombinera många tillgångar så att något dittills okänt men ekonomiskt livskraftigt kommer ut ur processen. Know how å andra sidan handlar om förmågan att effektivt kombinera kunskap med några få tillgångar för att åstadkomma, och oftast vidareutveckla, något som redan är känt. Ett exempel skulle kunna vara den gamle verktygsmakaren som så länge arbetat med sin svarv att han känner alla dess egenheter och av den anledningen kan locka ur den kvalitetsprodukter som ingen annan kan. Know how kombineras här med ett visst realkapital, en maskin, och denna kombination åstadkommer en önskat resultat.

Vi inser också att kreativitet har ett nära samband med ”exploration” och know how med ”exploatation”. Man kan göra ytterligare en distinktion:

Man kan, som den här trekomponentsmodellen visar, teoretiskt tänka sig att tillverkning av standardprodukter överhuvudtaget inte kräver kunskap. Det finns med andra ord inga människor som arbetar i företaget. All kunskap är manifesterad och kodifierad i en automatiserad tillverkningsprocess. Viss komponenttillverkning för dataindustrin ligger nära denna idealbild, låt vara att det i verklighetens företag finns viss tillsyns- och underhållspersonal.

Den här enkla modellen hjälper oss också att se att i en effektivt fungerande marknadsekonomi kommer ett antal människor i produktionen att ”vandra” från höger mot vänster, från tillverkning mot utveckling. Allt färre människor kommer att arbeta med standardiserad produktion och allt fler med utveckling och nyskapande.

Kunskapsföretag

Begreppspreciseringen hjälper oss också att bättre förstå ett antal ord och termer som då och då används i diskussionen. Det kan vara sådant som kunskapsarbetare, kunskapsföretag, kunskapssamhälle etc. Vi inser att vissa av dessa ord är helt innehålls- och meningslösa. Ordet kunskapsarbetare säger oss exempelvis ingenting. Alla arbetare är kunskapsarbetare. Vad annat kan de vara? Inte ens under Taylorismens och det styrda industriarbetets mest utvecklade era var arbetet så programmerat att det inte fanns utrymme för och behov av arbetarens know how. På samma sätt kan man hävda att alla samhällen är kunskapssamhällen. Begreppet kunskapsföretag är mera användbart – och möjligt att precisera.
 

Med kunskapsföretag menas i sin yttersta, renodlade form ett företag vars förädlingsvärde helt och hållet skapas av människorna i företaget, det finns i princip inga andra kostnader än lönekostnader och ingenting av det som levereras köps på marknaden. Sådana företag finns i verkligheten, exempelvis vissa konsultföretag. Men kunskapssäljande företag utan underleverantörer blir en försumbar företeelse i samhällsekonomin. Det gör att vi här ger begreppet också en mindre rigorös definition. Med kunskapsföretag menas ett företag som säljer kunskap och vars förädlingsvärde domineras av vad de som arbetar i företaget antingen kan debitera på marknaden för sin tid eller på annat sätt ta betalt för.

Texten är, något bearbetad, hämtad från min bok Det nya företagets samhälle (SNS 2004), s 167 ffg. Läs mera här!