Under det senaste året har det dykt upp ett nytt uttryck – Limited Purpose Banking (LPB) – för en radikal förändring av bank- och finanssystemet. Det är Laurence J. Kotlikoff, professor vid Boston University, som har myntat begreppet. Det är ett tänkande i samma anda som Narrow Banking, Volcker Rule och andra liknande idéer med den gemensamma nämnaren att det måste göras något radikalt åt finanssystemet i allmänhet, och åt de banker som blivit ”too big to fail” i synnerhet. Det är bara det att LPB går längre än andra förslag, och är så radikalt att de flesta har svårt att ta till sig förslaget. Eller att överhuvudtaget lyssna. Enligt Business Week vill exempelvis The American Bankers Association inte ens kommentera förslaget. Ändå finns det personer i det globala finanssystemets innersta kretsar som uttryckt intresse, till exempel Mervyn King, Governor i Bank of England, som i varje fall sagt att förslaget är värt att studeras närmare och debatteras. Det har också ett antal akademiker gjort, bland andra Nobelpristagaren Robert Lucas och Jeffrey Sachs.

Jag skall i fyra artiklar analysera och kommentera LPB-modellen. Den är värd en utförlig presentation av flera skäl. Först och viktigast eftersom det nuvarande bankbaserade finanssystemet är idémässigt bankrutterat. Det tycks helt enkelt inte fungera i praktiken utan att risken för störningar i samhället, både i finanssektorn och i real sektor, blir för hög. Efter den senaste krisen framstår de stora bankerna än mera som Dinosaurier än vad de gjorde före krisen. Det behövs en radikal förändring. För det andra eftersom LPB-modellen kraftigt reducerar den höga systemrisk vi lever med idag. För det tredje eftersom förslaget är välgrundat i teorin. Min slutsats blir tyvärr att i praktiken kommer LPB-modellen inte att fungera effektivt eftersom kreditallokeringen inte blir effektiv. Däremot antyder LPB i vilken riktning en reformering av dagens finanssystem måste gå. Jag skulle säga att Kotlikoff har ”halvt rätt”.

Det här är den första artikeln i serien. De citat som finns i några av artiklarna är hämtade från”Jimmy Stewart Is Dead”, Laurence J. Kotlikoffs nyutkomna, mycket uppmärksammande och definitivt läs- och tänkvärda bok om LPB-modellen. (Kotlikoff, L. J., 2010, Jimmy Stewart Is Dead, John Wiley & Sons, Hoboken, New Jersey.)

Byggstenarna i en LPB-modell

Den grova strukturen i LPB-modellen har fyra komponenter. För det första banker. Men det är inte banker som vi idag känner dem (”låna ut långt, finansiera kort”). Det som i fortsättningen skulle kallas bank skulle vara en renodlad intermediär, ett företag som enbart förmedlar kontakt mellan placerare och låntagare men som inte tar några som helst risker i egen portfölj. Banken blir helt enkelt en slags mäklare för finansiella tjänster. De lån som ”säljs” skulle via ett auktionsförfarande, efter FFA-godkännande (se nedan), placeras i en ömsesidig fond, antingen en fond i bankens egna utbud eller en annan fond, i praktiken den som erbjuder bästa villkoren. På samma sätt skulle banken kunna erbjuda sina kunder ett helt spektrum av sparandeprodukter, andelar i fonder med olika riskprofil. Banken skulle ta betalt genom avgifter eller kanske genom timdebitering.

För det andra kassafonder. Det är ömsesidiga fonder som på tillgångssidan enbart har ”kassa”. Kassafonderna skulle med andra ord vara 100% säkra i meningen att en placerare alltid kommer att få tillbaka det nominella värdet på de pengar som satts in. Placerare kan använda checkar, kort eller liknande för att ”ta ut” kontanter eller betala.

Den tredje komponenten i strukturen är försäkringsfonder. De är i motsats till bankfonderna slutna fonder (closed end). Med andra ord kan man inte efter det att fondens stängts för insättningar köpa ytterligare andelar. Enda sättet att då bli delägare är att köpa andelar från någon som inte längre vill äga just den fonden. Grundtanken med försäkringsfonder är, som namnet antyder, att de skall användas för att producera alla de produkter som handlar om försäkring – allt från livförsäkring till derivat av olika slag. JK ger några exempel:

“The first example is using insurance mutual funds to construct a tranched CDO [Collateralized Debt Obligation, en tillgång baserad på värdepapperisering]. The second is using insurance mutual funds to buy or sell credit default swaps. The third is using insurance mutual funds to share aggregate mortality risk. And the fourth is using insurance mutual funds to organize homeowners insurance.” S 143

Den fjärde komponenten i LPB-strukturen är partnerskap, alltså finansiella företag med obegränsat ansvar för delägarna. Det är inte en del av själva LPB-konceptet men blir i praktiken en komponent i det nya finansiella systemet eftersom Laurence Kotlikoff menar att partnerskap bör tillåtas.  Han tror till exempel att många hedgefonder kommer att vara partnerskap.

I tillägg till dessa fyra delar finns ett offentligt kontrollorgan, FFA (Federal Finance Adminstration) där författaren uppenbarligen har FDA, läkemedelsindustrins federala tillsynsorgan, som förebild. FFA skall medverka till att LPB-systemet vid varje tidpunkt är maximalt genomlyst och att till exempel alla uppgifter som lämnas av låntagarna är kontrollerade. FFA är också beställare av rating för värdepapper eller andra krediter. 

I nästa artikel diskuteras den principiella tanken bakom LPB-förslaget.