Under det senaste året har det dykt upp ett nytt uttryck – Limited Purpose Banking (LPB) – för en radikal förändring av bank- och finanssystemet. Det är Laurence J. Kotlikoff, professor vid Boston University, som har myntat begreppet. Det är ett tänkande i samma anda som Narrow Banking, Volcker Rule och andra liknande idéer med den gemensamma nämnaren att det måste göras något radikalt åt finanssystemet i allmänhet, och åt de banker som blivit ”too big to fail” i synnerhet. Det är bara det att LPB går längre än andra förslag, och är så radikalt att de flesta har svårt att ta till sig förslaget. Eller att överhuvudtaget lyssna. Enligt Business Week vill exempelvis The American Bankers Association inte ens kommentera förslaget. Ändå finns det personer i det globala finanssystemets innersta kretsar som uttryckt intresse, till exempel Mervyn King, Governor i Bank of England, som i varje fall sagt att förslaget är värt att studeras närmare och debatteras. Det har också ett antal akademiker gjort, bland andra Nobelpristagaren Robert Lucas och Jeffrey Sachs.

Jag skall i fyra artiklar analysera och kommentera LPB-modellen. Den är värd en utförlig presentation av flera skäl. Först och viktigast eftersom det nuvarande bankbaserade finanssystemet är idémässigt bankrutterat. Det tycks helt enkelt inte fungera i praktiken utan att risken för störningar i samhället, både i finanssektorn och i real sektor, blir för hög. Efter den senaste krisen framstår de stora bankerna än mera som Dinosaurier än vad de gjorde före krisen. Det behövs en radikal förändring. För det andra eftersom LPB-modellen kraftigt reducerar den höga systemrisk vi lever med idag. För det tredje eftersom förslaget är välgrundat i teorin. Min slutsats blir tyvärr att i praktiken kommer LPB-modellen inte att fungera effektivt eftersom kreditallokeringen inte blir effektiv. Däremot antyder LPB i vilken riktning en reformering av dagens finanssystem måste gå. Jag skulle säga att Kotlikoff har ”halvt rätt”.

Det här är den andra artikeln i serien. De citat som finns i några av artiklarna är hämtade från”Jimmy Stewart Is Dead”, Laurence J. Kotlikoffs nyutkomna, mycket uppmärksammande och definitivt läs- och tänkvärda bok om LPB-modellen. (Kotlikoff, L. J., 2010, Jimmy Stewart Is Dead, John Wiley & Sons, Hoboken, New Jersey.)

De principiella tankarna bakom LPB-modellen

Grundtanken i LPB-modellen är att eliminera de uppenbara systemrisker som följer med vårt nuvarande finanssystem. Med systemrisk menas då att hela finanssystemet kan komma i gungning bara genom att en eller några delar av systemet får problem (”faller en, faller alla”). Det åstadkoms på väsentligen två sätt. För det första genom att man genom lag tar bort bankernas möjlighet att ta position i den egna balansräkningen. Det kommer med andra ord inte i LPB-modellen att vara möjligt för en bank att ha krediter som tillgångar och till största delen finansiera verksamheten med lån från allmänheten. Man kan också uttrycka sig så att banker i dagens tappning som lånar kort och lånar ut långt och har extremt lång hävstång (=litet eget kapital) kommer inte att finnas i LPB-systemet. För det andra genom att alla lån och krediter skall motsvaras av 100% eget kapital. Det sker i praktiken genom att tillångarna som huvudregel placeras i ömsesidiga fonder, och i mindre omfattning i företag med obegränsat ekonomiskt ansvar för ägarna (partnerskap). Det betyder i fallet ömsesidiga fonder att en run mot fonden borde vara utesluten eftersom värdet på andelarna vid varje tidpunkt avspeglar värdet på tillgångarna, ungefär som när värdet på min aktiedepå varierar från en dag till en annan utan att jag gjort några uttag eller insättningar. Att en fordran på en ömsesidig fond inte är parivärderad är grundläggande för LPB-förslaget. Jag skall återkomma till den frågan. Vad gäller att man accepterar partnerskap är idén att ägare som riskerar hela sin förmögenhet har en inbyggd spärr mot alltför stora risker. Därmed blir partnerskap heller inte farliga sett i ett systemriskperspektiv.

En andra viktig tanke är att det skall bli slut med bankernas hantering av ”andras pengar”. Banken i LPB-tappning blir en slags mäklare utan möjlighet att ensam ta beslut om hur andras pengar skall hanteras. De ömsesidiga fonderna har visserligen hand om andras pengar men den bärande tanken är att placeraren/spararen skall vara aktiv i valet av vad han vill placera i och därmed begränsas handlingsfriheten för de som administrerar fonderna. Överhuvudtaget finns det en idé i LPB-konceptet om att det så långt möjligt skall vara en nära, helst direkt, koppling mellan den som har pengar (spararen) och den som behöver kredit (låntagaren). Spararen köper fondandelar i till exempel en fond som specialiserat sig på aktier i biomedicinska småföretag och kommer på så sätt, även om det är indirekt, i kontakt med företag i biomedicinska sektorn som behöver riskkapital osv.

I nästa artikel diskuterar jag hur LPB-modellen skulle kunna tänkas fungera i verkligheten – för långivning till ett SME-företag och för att klara företagens och hushållens betalningar. Dessutom kort om vad det skulle betyda för investmentbanking och trading.