Under det senaste året har det dykt upp ett nytt uttryck – Limited Purpose Banking (LPB) – för en radikal förändring av bank- och finanssystemet. Det är Laurence J. Kotlikoff, professor vid Boston University, som har myntat begreppet. Det är ett tänkande i samma anda som Narrow Banking, Volcker Rule och andra liknande idéer med den gemensamma nämnaren att det måste göras något radikalt åt finanssystemet i allmänhet, och åt de banker som blivit ”too big to fail” i synnerhet. Det är bara det att LPB går längre än andra förslag, och är så radikalt att de flesta har svårt att ta till sig förslaget. Eller att överhuvudtaget lyssna. Enligt Business Week vill exempelvis The American Bankers Association inte ens kommentera förslaget. Ändå finns det personer i det globala finanssystemets innersta kretsar som uttryckt intresse, till exempel Mervyn King, Governor i Bank of England, som i varje fall sagt att förslaget är värt att studeras närmare och debatteras. Det har också ett antal akademiker gjort, bland andra Nobelpristagaren Robert Lucas och Jeffrey Sachs.

Jag skall i fyra artiklar analysera och kommentera LPB-modellen. Den är värd en utförlig presentation av flera skäl. Först och viktigast eftersom det nuvarande bankbaserade finanssystemet är idémässigt bankrutterat. Det tycks helt enkelt inte fungera i praktiken utan att risken för störningar i samhället, både i finanssektorn och i real sektor, blir för hög. Efter den senaste krisen framstår de stora bankerna än mera som Dinosaurier än vad de gjorde före krisen. Det behövs en radikal förändring. För det andra eftersom LPB-modellen kraftigt reducerar den höga systemrisk vi lever med idag. För det tredje eftersom förslaget är välgrundat i teorin. Min slutsats blir tyvärr att i praktiken kommer LPB-modellen inte att fungera effektivt eftersom kreditallokeringen inte blir effektiv. Däremot antyder LPB i vilken riktning en reformering av dagens finanssystem måste gå. Jag skulle säga att Kotlikoff har ”halvt rätt”.

Det här är den tredje artikeln i serien. De citat som finns i några av artiklarna är hämtade från”Jimmy Stewart Is Dead”, Laurence J. Kotlikoffs nyutkomna, mycket uppmärksammande och definitivt läs- och tänkvärda bok om LPB-modellen. (Kotlikoff, L. J., 2010, Jimmy Stewart Is Dead, John Wiley & Sons, Hoboken, New Jersey.)

Hur skulle det praktiskt fungera för ett litet företag som behöver låna?

Låt oss säga att vi talar om ett företag som har några tiotal anställda och står inför en betydande nyinvestering. De behöver låna 10 miljoner kronor. Krediten kan säkerställas med inteckningar i den fastighet som ingår i investeringen. Företaget går med vinst.

Ekonomichefen tar kontakt med en LPB-bank och tillsammans med bankens handläggare fyller man i en kreditansökan och ser till att alla nödvändiga bilagor kommer med (senast reviderade bokslut, budgets, uppgifter om säkerhetsläget etc.). Vi utgår från att det görs en preliminär kreditbedömning (även om det inte framgår klart i skissen till LPB). Det vore märkligt annars eftersom handläggaren rimligen är den som har den djupaste kunskapen om företaget.

Dokumentationen skickas till FAA som kontrollerar alla uppgifter i ansökan (bokslutshandlingar etc.), checkar om företaget har betalt sina skatter och om det finns betalningsanmärkningar av annat slag. FAA publicerar också alla uppgifter om krediten på nätet men gör det på sådant sätt att företagets identitet inte avslöjas. Eftersom krediten skall värderas skickas handlingarna till ett privat ratingföretag, antagligen till ett företag specialiserat på rating av SME-företag.

Vi förutsätter att FAA auktoriserar krediten baserat på de kontroller som gjorts och på ratingen. De meddelar banken sitt beslut och banken säljer krediten genom ett auktionsförfarande. Köpare kan vara en fond som banken själv ”äger”, säkert specialiserad på SME-krediter, men det behöver inte vara det eftersom det rimligen är de erbjudna villkoren som styr var krediten hamnar. När fonden fått alla handlingar sätts likviden in på låntagarföretagets konto och kreditprojektets första steg är därmed fullbordat.

…och hur skulle betalningssystemet fungera?

Dagens banker har en central roll för betalningssystemet. Att se till att vi som kunder effektivt kan ordna våra betalningar är i själva verket en av bankernas huvuduppgifter (vid sidan av kreditgivning och att erbjuda säkra och högavkastande sparandeprodukter). Det betyder i praktiken av vi använder checkar, kort och en massa andra sätt för att betala, överföra pengar och ta ut kontanter.

En aspekt på systemet är särskilt viktig – att om vi talar om insättningar i bank så har jag som kund en nominell fordran på banken. Det betyder att om jag sätter in 1 000 kronor har jag, allt annat lika, alltid 1 000 kronor i fordran. Samma funktioner, och med minst lika hög effektivitet och säkerhet, måste givetvis LPB-systemet kunna erbjuda. Det görs på det sätt jag redan nämnt, genom en så kallad kassafond, en ömsesidig fond med 100% reserver. Fonden har med andra ord på tillgångssidan enbart kassa i form av sedlar och mynt (eller fordran på centralbanken). Mot den här fonden kan jag som andelsägare skriva checkar, ta ut pengar ”i väggen”, betala med kort eller på andra sätt och alltid veta att mina tillgångar är nominellt värderade. 

Jag utgår från, även om det inte sägs explicit i LPB-förslaget, att ingenting hindrar att också de vanliga fonderna kan erbjuda sina andelsägare möjligheten att betala eller ta ut pengar via check eller kort och liknande. Skillnaden är bara den att om jag har min transaktionsräkning kopplad till en vanlig fond, icke-kassafond, och i synnerhet om den fonden har en riskfylld inriktning, kanske mot aktier, att jag inte alltid med säkerhet kan säga hur stor min behållning är. I värsta fall kan jag ha mindre pengar än jag har satt in. Principen med att min placering är nominellt värderad har alltså brutits. I gengäld har jag har fått högre förväntad avkastning (eftersom kassafonderna av uppenbara skäl inte kan betala ränta på insättningarna).

Det är svårt att se att inte ett LPB-system skulle kunna fungera på ett lika effektivt och säkert sätt som dagens betalningssystem. Det är mindre klart vad det skulle få för penningpolitiska konsekvenser. Dagens banker kan skapa pengar, öka penningmängden, genom sin kreditgivning och den möjligheten faller bort i det nya systemet eftersom alla krediter är matchade av eget kapital. Centralbankens kontroll över penningmängden borde öka i ett LPB-system visavi hur det ser ut idag. Man kan köpa upp, eller sälja, statsobligationer eller andra värdepapper och därmed kalibrera penningmängden till den nivå man vill ha den på. Monetarister skulle säkert tycka att det är ett steg i rätt riktning. Keynesianer däremot skulle antagligen vara mindre nöjda.

Investmentbanking och värdepapperstrading – hur kommer det att fungera?

Den första delen av frågan är enkel att besvara – investmentbanking som den fungerar idag skulle inte tillåtas i ett LPB-system vad gäller den del som handlar om att ta position i olika former av värdepapper eller lån och finansiera det mesta med krediter. På samma sätt som för vanliga LPB-banker är det enligt lag förbjudet ha skuldfinansierade tillgångar i den egna balansräkningen. Däremot finns det inget som hindrar att den kompetens som dagens investmentbanker erbjuder (att hjälpa sina kunder med aktie- och obligationsemissioner, företagsköp, fusioner etc.) också kan erbjudas i ett LPB-system. Men investmentbanken blir i praktiken då enbart ett avancerat och specialiserat konsultföretag. Krediter som skall beviljas, eller lån som skall placeras, måste följa samma tågordning som gäller för bankernas kreditgivning (alltså efter FAA-auktorisation placeras i ömsesidiga fonder).
Trading, och i synnerhet trading mot egen portfölj (”propriatary trading”), är en mycket omfattande rörelse i dagens stora banker, sett från vinstsidan är det inte så sällan den mest centrala verksamheten.  Den modellen kommer logiskt nog inte att tillåtas i LPB-systemet. Företag som arbetar med handel med värdepapper får naturligtvis göra alla de affärer de får göra idag men med den skillnaden att inga öppna positioner tillåts. Dessutom förutsätter LPB-modellen att all OTC-trading ersätts med trading via börs med fullständig öppenhet, och med garantier för att säkerheter ställs i den typ av trading där det är ett krav.

Kommande artikel, den sista av fyra, är en kritisk granskning av LPB-modellen.