Under det senaste året har det dykt upp ett nytt uttryck – Limited Purpose Banking (LPB) – för en radikal förändring av bank- och finanssystemet. Det är Laurence J. Kotlikoff, professor vid Boston University, som har myntat begreppet. Det är ett tänkande i samma anda som Narrow Banking, Volcker Rule och andra liknande idéer med den gemensamma nämnaren att det måste göras något radikalt åt finanssystemet i allmänhet, och åt de banker som blivit ”too big to fail” i synnerhet. Det är bara det att LPB går längre än andra förslag, och är så radikalt att de flesta har svårt att ta till sig förslaget. Eller att överhuvudtaget lyssna. Enligt Business Week vill exempelvis The American Bankers Association inte ens kommentera förslaget. Ändå finns det personer i det globala finanssystemets innersta kretsar som uttryckt intresse, till exempel Mervyn King, Governor i Bank of England, som i varje fall sagt att förslaget är värt att studeras närmare och debatteras. Det har också ett antal akademiker gjort, bland andra Nobelpristagaren Robert Lucas och Jeffrey Sachs.

Jag skall i fyra artiklar analysera och kommentera LPB-modellen. Den är värd en utförlig presentation av flera skäl. Först och viktigast eftersom det nuvarande bankbaserade finanssystemet är idémässigt bankrutterat. Det tycks helt enkelt inte fungera i praktiken utan att risken för störningar i samhället, både i finanssektorn och i real sektor, blir för hög. Efter den senaste krisen framstår de stora bankerna än mera som Dinosaurier än vad de gjorde före krisen. Det behövs en radikal förändring. För det andra eftersom LPB-modellen kraftigt reducerar den höga systemrisk vi lever med idag. För det tredje eftersom förslaget är välgrundat i teorin. Min slutsats blir tyvärr att i praktiken kommer LPB-modellen inte att fungera effektivt eftersom kreditallokeringen inte blir effektiv. Däremot antyder LPB i vilken riktning en reformering av dagens finanssystem måste gå. Jag skulle säga att Kotlikoff har ”halvt rätt”.

Det här är den fjärde och sista artikeln i serien. De citat som finns i några av artiklarna är hämtade från”Jimmy Stewart Is Dead”, Laurence J. Kotlikoffs nyutkomna, mycket uppmärksammande och definitivt läs- och tänkvärda bok om LPB-modellen. (Kotlikoff, L. J., 2010, Jimmy Stewart Is Dead, John Wiley & Sons, Hoboken, New Jersey.)

Den tunga invändningen

Det är lätt att rada upp ett antal invändningar mot och frågor kring LPB-systemet. Det förefaller uppenbart för alla som har arbetat med politik att ett så radikalt förslag som LPB knappast har några förutsättningar att förverkligas som världen ser ut idag. Ett av skälen är att en sådan här förändring måste göras, det kan man utgå från, under maximalt motstånd från dagens banker. Och det är inte vilken politisk motståndare som helst. De stora bankerna har större lobbyingresurser, och bättre politiska kontakter, än snart sagt varje annan maktgruppering i samhället.

Den typen av invändningar gäller emellertid bara i det korta perspektivet. De politiska förutsättningarna för radikala grepp kan ändras av verkligheten. Historien dräller av exempel på det. Så säg att nästa finanskris, för en sådan kommer med säkerhet, gör det ännu mera tydligt att det nuvarande finanssystemet är alltför samhällsekonomiskt kostsamt. Det skulle kunna bädda för ett politiskt nytänkande à la LPB.

Den mera relevanta kritiken, den tunga invändningen, handlar om LPB-systemets relativa effektivitet (Däremot inte om säkerheten eftersom ett konsekvent genomfört LPB-system av allt att döma eliminerar systemrisken och därmed är överlägset vår nuvarande ordning). Låt oss återgå till exemplet med det lilla företaget som behöver låna 10 miljoner kronor för att göra den här invändningen mera tydlig. Som jag uppfattar LPB-förslaget skulle banken ta emot kreditansökan, se till att alla handlingar finns på plats, och sedan, innan handlingarna skickas in till FAA, förmodligen göra ett preliminärt uttalande om utsikterna för att placera krediten. Det skulle säkert kunna fungera så långt.
  
Men mer intressant är vad som sker i det långa perspektivet, vem som håller den löpande kontakten med företaget? Vem har det ansvaret i LPB-modellen? Den här typen av kredittagare måste kreditgivaren ha regelbunden kontakt med annars finns stora risker för överraskningar med oftast negativa ekonomiska konsekvenser, i sista hand kreditförluster. Och inte bara det. Just denna löpande bevakning av kredittagaren är själva grunden för en effektiv kreditallokering – och därmed grunden för den centrala samhällsekonomiska roll som dagens banker spelar. För mig är det oklart hur det skulle fungera i LPB-systemet som ju är grundat på att långivaren är en specialiserad ömsesidig fond som kan finnas på en helt annan plats än där kredittagaren finns. Det tycks som om LK menar att den privata information som det handlar vid kreditbedömning, och särskilt vid kreditbedömning av SME-företag, skall byggas upp i den specialiserade fonden, inte i banken. Så här skriver han:

”Private information and the effort going into collecting that information has real value. If Jimmy [=en bankman] is enduring Frank’s [=kund]awful golf game in order to learn more about Frank’s business, he should be able to earn a return on that effort… But under LPB, Jimmy can do this. He can manage a mutual fund that invests in startup firms and spend time and effort deciding which startups are most likely to succeed and buy relatively more of their paper. And, if his funds do well, he can charge larger fees. He just can’t force the general public to co-invest with him.” S 181

Det finns hur som helst en oklarhet i LPB-systemet vad gäller vem som skall ha ansvaret för kreditbedömningen. Min tolkning blir att kreditbedömningen hamnar på tre olika ställen. En bit ligger på banken som har den nära kontakten med kunden, och självfallet gör sin egen bedömning av realismen i att en kredit skall kunna placeras. Den informationen är den mest privata och därmed den mest värdefulla. En annan bit ligger på den ömsesidiga fonden som efter granskning köper krediten. Man skulle kunna argumentera för att banken och fonden har gemensamma kreditbedömningsresurser men det gäller ju bara om krediten säljs till en fond som banken administrerar. Och en bit faller alldeles uppenbart på FAA. Den kontrollfunktion som FAA skall ha, liksom ratingprocessen, är självfallet byggstenar i en relevant kreditbedömning.

Ur samhällsekonomisk synvinkel är sådan här ordning ytterligt tveksam, och sannolikt mycket kostsam. Det verkar som om LK på något sätt blundat för den helt avgörande roll som dagens banker har som kreditallokerare, och det gäller särskilt för krediter till små-, mindre- och medelstora företag och till privatpersoner. Det är den typ av krediter som normalt är illikvida, det vill säga krediter som var för sig inte kan säljas på marknaden och därför blir kvar i bankens balansräkning. Att vissa av dessa krediter i nästa steg kan buntas ihop och värdepapperiseras ändrar inte på behovet av en korrekt kreditbedömning, och därmed en effektiv kreditallolkering.

Jag tror att just den här oklarheten vad gäller LPB-systemets förmåga att allokera samhällets knappa resurser minst lika effektivt som dagens banksystem är den tunga invändningen, den som till slut kommer att göra att förslaget inte har några förutsättningar att bli verklighet.  Det skall tilläggas att det finns andra invändningar och frågetecken. Om jag förstår LPB modellen rätt skall det bara finnas en enda kontrollmyndighet även i ett land stort som USA. Även om denna myndighet skall arbeta med privata företag, fungera som en beställarorganisation för till exempel all rating, är det ofrånkomligt att det blir en gigantisk byråkratisk apparat. Är det verkligen klokt? 

För att sammanfatta. LPB-förslaget är teoretiskt genomtänkt, fascinerande i sin radikalitet och inte minst viktigt, det begränsar systemrisken. Och eftersom systemrisken är det verkligt stora problemet med dagens bankbaserade finanssystem, och eftersom systemrisken genom den senaste krisen blivit ännu högre, och eftersom de politiska reformer som vi kan skönja konturerna av uppenbart inte kommer att åtgärda det problemet, är LPB-förslaget helt rätt fokuserat. Ändå kommer det ganska säkert inte att genomföras. Varför? Ja, det tar ett alltför stort steg åt säkerhetshållet på bekostnad av effektiviteten. Vi kan inte kosta på oss att bygga ett mindre effektivt finanssystem än det vi har när det gäller kreditallokering. Eller ens ta risken att ta det skulle bli så. Däremot, och det är det som gör förslaget värt att diskutera, är att det antyder i vilken riktning som en reformering av dagens finanssystem måste gå. För min del tror jag exempelvis mera på det förslag om fanker som finns här.