Att marknaden inte förmår av egen kraft producera vissa varor och tjänster, att det finns negativa externa effekter och att monopol och annan snedvridning av konkurrensen förekommer är de tre klassiska marknadsimperfektionerna. Det är tankeväckande att alla tre tycks ha en tendens att minska i betydelse i Det nya företagets samhälle (läs mera om vad som menas med “Det nya företagets samhälle” här).
   

Det förefaller sannolikt att behovet av kollektiva varor som andel av BNP minskar i framtiden. Vi talar då inte om rättsväsendet, försvaret, utrikesförvaltningen etc, där externaliteterna i användningen omfattar så gott som varje medborgare. Eller om verksamheter på det lokala planet med samma karaktäristika –  alla kan utnyttja tjänsten utan att någon annan blir hindrad från att göra samma sak. Gator och vägar är exempel. Däremot är det mycket som tyder på, det har vi redan berört, att det finns andra klassiska kollektiva varor och naturliga monopol som kan privatiseras – TV/radio, telekommunikationer, stora väg- och brosystem, naturreservat etc. Orsaken är antingen att nya tekniker för att ta betalt vid utnyttjandet har utvecklats, som till exempel betal-TV. Eller, vilket är mera tänkvärt, att man funnit finansiärer vilka visserligen inte själva är konsumenter men som så enträget vill komma i kontakt med konsumenten när han konsumerar att de är beredda att betala vad det kostar. Reklamfinansierad satellit-TV kan vara ett konkret uttryck för den utvecklingen.
   Någon kan invända att det statliga stödet till forskning och utveckling är ett exempel på motsatsen, resursbehovet ökar för varje år. Det kan diskuteras. De samlade svenska FoU-satsningarna har under de senaste decennierna varit bland de högsta bland OECD-länderna. Samtidigt har den årliga BNP-tillväxten varit bland de svagaste. Det tycks antyda att det inte finns ett entydigt positivt samband mellan det relativa statliga FoU-stödet och den relativa tillväxten. Det kan med andra ord inte uteslutas att det samhällsekonomiskt klokaste för Sverige skulle vara att dra ned på det skattefinansierade FoU-stödet, i synnerhet på stödet till grundforskning. Det kan låta drastiskt men talar vi om en genuint kollektiv vara som grundforskning kan mycket väl ett land, och kanske i synnerhet ett litet land, tänkas investera för mycket mätt i ett långsiktigt tillväxtperspektiv. Detta är frågor som jag återkommer till.
    Någon kan också invända att behovet av vård-skola-omsorg-tjänster ökar för varje år eftersom produktivitetsutvecklingen i sådan offentlig produktion erfarenhetsmässigt inte kan mäta sig med den som genomsnittligt gäller för den privata produktionen. Det är en korrekt invändning. Den förstärks dessutom av den demografiska utvecklingen med en sjunkande andel av befolkningen i arbetsför ålder, ett mönster som gäller i de flesta europeiska OECD-länder. En allt större andel av BNP kommer med andra ord att krävas för samhällets vård-skola-omsorg-tjänster.
   Men det är inte i sig ett argument för att behovet av kollektiva varor ökar. Offentlig produktion av dessa tjänster är inte nödvändigtvis givet av att marknaden inte fungerar som vi just har diskuterat. Vård-skola-omsorg-tjänster är inte kollektiva varor i sig själva (mer än för vissa delar som inte är lämpade för marknadsproduktion). Det är politikerna som har beslutat att dessa tjänster i allt väsentligt skall vara gemensamt producerade, till stor del i offentliga monopol.
   

Externaliteter står för det självklara att företagets egen verksamhet påverkar andras verksamhet – positivt och negativt. Påverkan blir ”extern”, utanför vad som syns i den egna vinst- och förlusträkningen. Företagens, och särskilt industrins, miljöförstöring är det klassiska exemplet på en negativ externalitet. Också det problemet förefaller minska i betydelse i takt med att den ekonomiska utvecklingen går framåt.
   Det tycks inte finnas något empiriskt stöd för att den fysiska miljöns kvalitet försämras med hög ekonomisk utvecklingsnivå. Marian Radetzki kallar det provokativt för Den gröna myten. Forskningen visar att sambandet mellan miljöbelastning och utvecklingsnivå följer en uppochnedvänd U-kurva med miljöförstöringen på den vertikala axeln och inkomstnivån på den horisontella. Man finner med andra ord att för de flesta miljöindikatorer leder ett lands ekonomiska tillväxt till en början till försämringar, men därefter till förbättringar. Eller uttryckt på annat sätt, ju fattigare och ju rikare ett land är desto mindre är miljöslitaget. U-kurvans högsta läge, vändpunkten efter vilken miljöslitaget minskar med ökad inkomstnivå, ligger enligt vissa Världsbanksstudier från början av 1990-talet på nivån 8 000 dollar i per-capita inkomst. Det betyder om dessa samband är korrekta att OECD-länderna utan undantag befinner sig i ett läge på kurvan där ökad tillväxt minskar miljöbelastningen. Det betyder också att för OECD-länderna skulle den fysiska miljöförstöringen vara ett med tiden minskande problem i takt med att länderna blev rikare.
   Det finns ganska säkert forskare som ifrågasätter dessa resultat. Och vi vet att det finns en miljöfundamentalism där varje ingrepp som människan gör i naturen är något oönskat. Men om vi accepterar den empiriska forskningens huvudresultat och tar avstånd från ett fundamentalistiskt synsätt är det således mycket som talar för att miljöförstöringen, denna den utan tvivel mest uppmärksammade negativa externaliteten i västländerna under de senaste tre decennierna, är ett med tiden avtagande bekymmer.
   

Imperfekt konkurrens kan vi kalla den tredje typen av klassisk marknadsimperfektion, det vill säga det som också skulle kunna kallas monopolets avigsidor med för liten produktion, för höga priser och andra svårmätbara övergrepp på konsumenten, som bristande produktinformation och ohederlig – eller ibland som John Kenneth Gailbraith hävdar, alltför övertygande – reklam. Kan man också här påstå att denna ofullkomlighet är ett mindre problem i dagens västekonomier än för några decennier sedan?
   Svaret på den frågan är sannolikt ja. Marknaderna har breddats och ”tjocknat” genom avregleringar både inom länderna och mellan länderna och en av konsekvenserna har blivit att konkurrensen har ökat. Följden av de allt öppnare gränserna och normaliseringen mellan länderna av andra regelsystem (i Europa som en följd av utvidgat EU-samarbete) har också blivit att det företag som tidigare på en viss nationell marknad kunde ha monopol, eller nära monopol, sannolikt inte längre har samma dominerande ställning på marknaden.
   Det betyder inte att problem saknas. Det är, för att ta Sverige som exempel, en återkommande uppfattning från Konkurrensverkets sida att konkurrensen är eftersatt på många marknader (byggnads- och byggmaterialindustrin, jordbrukets förädlingsled, dagligvaruhandeln etc). Och det förekommer alldeles uppenbart olika former av övergrepp på marknadens beteenderegler. Asfaltskartellen bland svenska byggföretag som fick sin rättsliga prövning i början av 2000-talet kan vara ett exempel på en marknadsimperfektion av det otillåtna slaget. I Europa, åtminstone för länderna inom EU-området, bör det ändå vara korrekt att hävda att imperfekt konkurrens är ett mindre problem i dag än för några decennier sedan. Det är också rimligt att anta att den utvecklingen mot en för varje år lite mindre ofullkomlig marknadshushållning inom OECD-länderna, kommer att fortgå.
   

För att sammanfatta. De politiska utmaningarna inför 2000-talet och Det nya företagets samhälle förefaller måttliga vad gäller de tre klassiska marknadsmisslyckandena. Det tycks som om vårt behov av kollektiva varor i varje fall inte ökar som andel av BNP. Det tycks också som om de negativa externa effekterna i form av fysisk miljöförslitning minskar för OECD-länderna i takt med att inkomstnivån per capita ökar. Och vad gäller imperfekt konkurrens kommer av allt att döma globaliseringstrendens breddade och fördjupade marknader att ge oss en garanti för att problemet i varje fall inte ökar sett i ett enskilt OECD-lands perspektiv.
   

Det finns emellertid andra problem med en politisk dimension som vi kan förknippa med marknaden.