Någon månad innan Vladimir Putin skulle sväras in som Rysslands president på senvåren år 2000 intervjuades han i London av TV-journalisten David Frost och sa bland annat följande: ”I cannot imagine my own country in isolation from Europe and what we often call the civilized world,” Och Frost frågade, skulle Ryssland kunna gå med i NATO? Putin svarade: ”I don’t see why not. I would not rule out such a possibility.”

Med det perspektiv vi har idag, 2018, framstår Putins ord som mer än häpnadsväckande. Det är ett tydligt ställningstagande för att Ryssland är en del av Europa. Och att för att Ryssland skulle kunna vara medlem av Nato. Vi har glömt att Putin, trots sin bakgrund i KGB, vid den här tiden betraktades som en del av den västvänliga gruppen i Kreml. Han hade under 1990-talet varit demokraten Anatolij Sobtjaks närmaste man i stadshuset i St Petersburg, och där arbetade samtidigt bland andra Alexey Kudrin och Herman Gref, de som senare blev de tunga liberalerna i Putins Kreml.

Det Putin sa till David Frost upprepade han, men i andra och högtidligare ord, i sitt installationstal några veckor senare, den 7 maj 2000. Han sa bland annat: “Vi är långt från färdiga med att bygga en demokratisk stat, men vi har redan kommit långt. Vi måste glädjas åt det vi åstadkommit, behålla och vidareutveckla demokratin, vi måste få regeringen, vald av folket, att arbeta i dess intresse…Det här en principiell inställning som jag försvarar och planerar att försvara i framtiden.” Tre år senare, i ett tal i samband med ett statsbesök i England 2003, återkom Putin till samma budskap.

Med andra ord, när Putin tillträde som president år 2000, och under i vart fall hela den första presidentperioden, önskade han att döma av sina uttalanden att Ryssland skulle bli en del av Europa, underförstått en del av den västerländska samhällsmodellen med kapitalism och liberala friheter. Rysslands väg mot demokrati skulle fortsätta.

Det har blivit precis tvärtom. Ryssland har steg för steg fjärmat sig från väst och västliga ideal och institutioner.

Amerikanska PBS har publicerat ett femtiotal så kallade ”Putin files”, timmeslånga tv-intervjuer med Rysslandsspecialister, politiker, säkerhetsfolk, diplomater, akademiker och journalister, de flesta amerikaner men också många ryssar (som Vladimir Ryzjkov, Ekaterina Schulman, Mikhail Zygar mfl). Intervjuerna, gjorda under 2017, ger en relativt samstämmig bild av vad som har hänt.

Putin kände sig ganska snart bara halvt välkommen in i den västliga ledarkretsen. Han började tvivla på västs goda vilja. Han var kritisk mot USA:s invasion i Irak. Han fick se hur NATO inte stannade i Tyskland som Gorbatjov fått löfte om utan närmade sig den ryska gränsen med trupper och avancerade vapeninstallationer. Han anade CIA bakom de så kallade färgade revolutionerna i Georgien 2003 och i Ukraina vintern 2004. Han fick 2008 veta att både Georgien och Ukraina var välkomna in i NATO, vid den tiden var ett NATO-medlemskap till dessa båda grannländer ingenting annat än en förnedring av Ryssland och Putin. Och sedan fortsatte det på samma sätt och kulminerade inför presidentvalet 2012 med stora protester på Moskvas gator som Putin var övertygad om var iscensatta av väst.

Nu hade Vladimir Putin fått nog. Efter 2012 års presidentval blev politiken mer repressiv. Den liberala oppositionen klämdes åt oftare och med hårdare metoder. Regelmässigt fängslades Kremlkritiska personer av ett eller annat påhittat skäl. Två Pussy Riots medlemmar dömdes till långa fängelsestraff för en harmlös incident. Det lagstiftades mot ”utländska agenter” så att NGO:s och andra med samarbete med väst fick det svårare, eller helt enkelt fick stänga ner. Västliga värderingar kallades dekadenta. Putin gick, bildligt talat, allt oftare i kyrkan och talade mer och mer om saker som tilltalade den stora majoriteten av konservativa ryssar. Kort sagt, efter 2012 var det slut med drömmen om Ryssland som en integrerad del av Europa, det som Putin hade sett som självklart när han intervjuades av David Frost år 2000. I en rapport från Kulturministeriet i Moskva, framtagen som en del av underlaget för den nya kulturpolitik som presenterades våren 2014, sägs i klartext – ”Ryssland är inte en del av Europa”. Formuleringen kritiserades och finns inte i kvar i det politiska dokumentet men det antyder att den stämningen dominerade på byråkratnivån i Kreml vid den tiden.

Vladimir Putin hade nu gått varvet runt, från västorienterat demokrat år 2000 till rysk-ortodox autokrat några år in på sin tredje presidentperiod.

Kreml har uppenbarligen bestämt sig, Ryssland kommer inte, i varje fall inte så länge Vladimir Putin är president, att bli en demokrati i västerländsk mening med liberala friheter, rättsstat och fria val. Och han har starka krafter på sin sida:

Historien talar emot demokrati. Med några få undantag av steg mot demokratisering – primärt Tsarryssland under Nikolaj II (1894-1918), Sovjetunionen under Gorbatjov och Ryska Federationen under Boris Jeltsin – har landet alltid varit auktoritärt styrt. Stephen Cohen skriver apropå landets auktoritära traditioner: ”Russia cannot jump out of its skin”.

De flesta ryssar vill inte ha västerländsk demokrati. När Levada 2013 frågade vilken sorts demokrati Ryssland behöver tyckte bara var fjärde av de tillfrågade att väster¬ländsk demokrati var något eftersträvansvärt. Över hälf¬ten tyckte i stället att Ryssland antingen bör ha en helt egen form av demokrati (34%) eller samma slags »demokrati« som fanns i Sovjetunionen (17%). Kniivilä skriver i sin bok Putins folk: ”Själva ordet ’demokrati’ verkar ha förlorat sin betydelse för många av dem jag träffade i Ryssland hösten 2013. ’Demokrati’ hade man på 90-talet och dit vill man inte tillbaka, för då var det fattigt och eländigt. Nu är det i alla fall någon sorts ordning och reda i landet.”

De flesta ryssar är idag starkt västkritiska. Majoriteten av ryssarna verkar vara övertygande om att det egentligen är väst som ligger bakom många av Rysslands problem. Eller som Kniivilä sammanfattar bilden han fick vid intervjuerna: ”Att västmak¬terna vill Ryssland illa är ett axiom för många av dem jag träffar. Helst skulle väl väst se hela Ryssland försvinna från världskartan, gissar många.”

Till det kan läggas, och sannolikt inte minst viktigt för Putin själv – det finns framgångsrika autokratiska regimer. Ett exempel är Kina som lyckats på den globala marknaden under ett auktoritärt politiskt styre. Det är dessutom ett grannland. Ett annat exempel är Singapore, en slags autokratins Rolls Royce, som under årtionden i praktiken styrts av en person, Lee Kuan Yew, och hans familj. Och Chile, Sydamerikas idag starkaste ekonomi och nu en demokrati, utvecklades till ekonomisk framgång under ett autokratiskt styre, Pinochet-regimen, som väst avskydde i nästan lika hög grad som vi idag avskyr Putin-regimen.

För det fortsatta resonemanget utgår jag således från att det är vad som gäller – Rysslands nuvarande ledning har bestämt sig för att landet inte är en del av det västerländska Europa utan ett eget samhällsbygge som i viktiga avseenden, främst det auktoritära styrelseskicket, skiljer sig från den västerländska samhällsordningen. Låt oss med reverens till rysk 1800-talshistoria benämna modellen ”Putins Sonderweg”. Jag utgår också från att det valet är slutgiltigt i meningen att det kommer känneteckna Ryssland under överskådlig tid, åtminstone lika länge som landets tidigare Sonderweg-perioder har varat. Det betyder 30-50 år.

Den fråga jag skall försöka besvara är om samhällsexperimentet ”Putins Sonderweg” har möjligheter att lyckas ekonomiskt i meningen förbättra Rysslands position i konkurrensen med omvärlden? Att ”lyckas ekonomiskt” definieras då som att Rysslands BNP per capita (mätt i gemensam valuta) långsiktigt skall förbättras i förhållande till OECD-länderna. Ryssland skall börja ”ta ifatt” för att slutgiltigt, om den relativt högre tillväxten är uthållig, faktiskt komma i fatt och åtminstone nå samma BNP per capita nivå som genomsnittet av OECD-länderna. Tidsperspektivet måste vara mycket långt, minimum trettio år, fram till 2050.

Dock skall jag först ställa frågan om det är möjligt att – som uppenbarligen Putin vill – reformera den nuvarande samhällsmodellen, den måste det närmaste decenniet bli mer globalt konkurrenskraftig än vad den är idag, det är alla, också Kreml införstådd med.

Konturerna av reformerad rysk samhällsmodell

Särskilt två modeller för reformering av rysk ekonomi har under de senaste 2-3 åren diskuterats i rysk media, också i engelskspråkig media. De två reformpaketen presenterades för Vladimir Putin på en och samma dag i slutet av maj 2017.

Alexey Kudrin, tidigare bland annat finansminister, numera chef för sin egen tankesmedja och med goda kontakter med president Putin, fick ett officiellt uppdrag att utreda hur rysk ekonomi bör reformeras. Budskapet från Kudrin är att äganderätten måste stärkas, att den statliga sektorn är för stor, att det måste avregleras så att marknaderna blir friare och byråkratin minskar. Han är kritisk mot att viktiga reformer har beslutas av myndigheterna men inte genomförts, eller genomförts bara halvhjärtat och delvis. Privatiseringen av statliga företag är ett exempel. Han nämner att planen för privatiseringar för exempelvis åren 2012-13 var 728 miljarder rubel. Det blev 86 miljarder rubel. Det finns överhuvudtaget hos Kudrin en otålighet kring den låga reformtakten under senare år.

Boris Titov, statstjänsteman i Kreml med uppgift att vara en slags näringslivsombudsman (med den officiella titeln ”Presidential Commissioner for Entrepreneurs’ Right”), har tillsammans med en grupp ekonomer och andra specialister arbetat fram ett reformprogram för rysk ekonomi. Otåligheten har Kudrin- och Titov-planerna gemensamt. Men principiellt är det stor skillnad i anslaget.

Medan Kudrin fokuserar på ingrepp i institutionerna, särskilt äganderätten, och få till fungerande marknader med mindre byråkrati och statliga inblandning, är Titov-planen i huvudsak klassisk Keynesiansk politik för att öka efterfrågan med underbalanserad budget, aggressiv penningpolitik, ”trycka pengar”-politik bland annat för att finansiera stora industripolitiska program där staten och det privata näringslivet gemensamt satsar på kluster av företag i vissa sektorer. Också Titov-planen talar om behovet av förbättringar av rättssystemet och administrativa lättnader för företagen men först i andra hand, först när tillväxten har kommit upp i acceptabel nivå. Och ambitionerna är mycket höga. Redan 2019 är målet att BNP-tillväxten skall vara minst 3,5%, 2025 skall den vara 5-6%.

De båda huvudansvariga är ömsesidigt kritiska. Enligt Financial Times (31 maj, 2017) tyckte Alexey Kudrin att Boris Titov med sina förslag mest liknade en alkemist som försöker göra guld av bly. Titov å andra sidan menade att Kudrin inte förstår att Ryssland inte kan vänta på att institutionella reformer får genomslag. Sådant måste anstå: ”Maybe somewhere, some day, when the conditions are right the institutions will improve” he said of Mr Kudrin advice.“ But here and now, everyone will just keep on stealing and taking the riches abroad.”

Vad kommer då att ske nu när Putin gått in i sin tredje presidentperiod? En kvalificerad gissning är att presidenten inte ställer upp på Titov-planen, i varje fall inte dess mer radikala industripolitiska och penningpolitiska delar. President Putin har gång på gång visat att han ekonomisk-politiskt prioriterar stabilitet, och att välja Titov-planen är att ta en betydande risk att stabiliteten skulle rubbas. Mer sannolikt är att Vladimir Putin väljer att behålla den strama ekonomiska politiken men ta upp några av Alexey Kudrin förslag. Ett omfattande privatiseringsprogram för 2017-19 är redan beslutat. Det kommer kanske också att implementeras. Sannolikheten är hög eftersom staten behöver förstärka kassan bildligt talat, de två stora statliga ”reservfonderna” har minskat kraftigt efter 2015.

Hur skulle ett reviderat autokratiskt styre i Ryssland kunna se ut om några år, säg i slutet av 2020-talet? Ja, jag tycker att man ganska väl kan se konturerna av ett sådant idealt system om målet är hög ekonomisk tillväxt. Det måste framförallt bli ett mer rättssäkert Ryssland (kallas här ”Rättssäker autokrati”). Skälet är att utan rättssäkerhet fungerar inte marknadsekonomin optimalt, och därmed kan inte grundkriteriet, en globalt konkurrenskraftig ekonomi, uppfyllas.

I kort sammanfattning skulle ”Rättssäker autokrati” kunna se ut som i den markerade kolumnen i nedanstående tablå (för mer info se ”Vad skiljer Rysslands styre från västerländsk demokrati”, läs här). Tablån ger en del information om utvecklingen över tid. Vi kan se att Gorbatjovs glasnost i teorin innebar liberala friheter att säga och tycka vad man vill både för individen och i media. Men han ville behålla Sovjetstaten (därav ”nejet” på övriga kriterier). Sammanställningen visar också att Boris Jeltsin gjorde ett allvarligt försök att skapa en västerländsk demokrati av det sönderslitna Sovjetsamhället. Det tredje man kan se av tablån är att det efter 2000 med tiden har skett en åtstramning av de liberala friheterna. Alla bedömare är överens om att efter de omfattande demonstrationerna inför dumavalet 2011 och presidentvalet 2012 har tumskruvarna dragits åt.

Är det realistiskt att tro att en Sonderweg för Ryssland efter ungefär de här konturerna skulle kunna bli verklighet under Vladimir Putins kvarstående tid vid makten? Möjligen.

Det som talar för är att det är nödvändigt. Det är ingen tillfällighet att det hos de två officiella utredarna, både hos Kudrin och Titov, finns en otålighet. Det är bråttom. Förutsättningarna för rysk ekonomi att arbeta effektivare och mer tillväxtorienterat måste förbättras radikalt och på kort tid.

Det som talar mot är ”sistema” (se Varför är korruptionen så hög i Ryssland?”, läs här). Putin ”sistema” prioriterar stabilitet i ekonomin framför reformer, och särskilt radikala reformer som omfördelar samhällets inkomster så att risken ökar för folklig kritik och social oro. De etablerade kretsar, inte så sällan personer med bakgrund i säkerhetstjänsten, silovikis, som till stor del förverkligar Kremls intentioner i den statliga sektorn riskerar – om rättssamhället skulle komma att fungera mera oväldigt – att mista själva basen för sin väl dokumenterade korruption. En sådan förändring kommer sannolikt inte att ske, det tycks forskare som Daniell North, Alena Ledeneva och Vladimir Gelman som studerat den Putinska samhällsmodellen vara överens om.

Ytterligare en sak som talar mot är personen Vladimir Putins omvittnade ointresse för politisk ideologi och idé. En fd medarbetare i presidentadministrationen, Glev Pavlovskij, säger i SvD-intervju att västvärlden missförstår hur Rysslands styrs. Det finns ingen strategi, Kreml tänker aldrig framåt, i stället hoppar man från kris till kris. ”Det fungerar som en jazzorkester – ständig improvisation.” Ett annat sätt att säga samma sak är att i Putins värld handlar allt om realpolitik, Ryssland kan samarbeta med vem som helst oavsett politisk färg, höger eller vänster gör ingen skillnad. Realpolitik är på många sätt en framgångsformel för en politiker. Men det är, som sagt, inte en självklarhet för en realpolitiker att tänka om den egna politiken i ideologiska och idémässiga termer. Det kommer Putin sannolikt inte att göra frivilligt.

För resonemangets skull väljer jag ändå att tro att Vladimir Putin under sin återstående tid som president faktiskt gör Ryssland till en ”rättssäker autokrati”, privatiserar, minskar statsbyråkratins inblandning i marknaderna och, viktigast, stärker äganderätten för allt företagande till ”europeisk” nivå.

Nej, Ryssland kommer inte hämta in västs ekonomiska försprång

Även givet en reformering av den ryska samhällsmodellen (”Rättssäker autokrati”) kommer Ryssland ändå inte att under de närmaste decennierna, fram till 2050, kunna avsevärt minska gapet i levnadsstandard till västländerna (mätt som BNP per capita i gemensam valuta), än mindre eliminera gapet.

Det finns några orsaker till varför Ryssland som jag ser det kommer att misslyckas att ekonomiskt närma sig västländerna:

1 En ekonomi med strukturella svagheter redan i utgångsläget

Ett antal symptom antyder att rysk ekonomi har allvarliga problem med strukturen, och därmed med konkurrenskraften på sikt.

Det starka oljeberoendet för både export, statsfinanser och BNP-tillväxt är det mest uppenbara. Enligt WTO består Rysslands export till över 70% av fossila bränslen, främst olja och gas.

Även om olja och gas under överskådlig tid, säg fram till 2050, kommer att användas i den globala ekonomin förefaller de flesta bedömare vara överens om att fossila bränslen kommer att gradvis få minskad betydelse. Många länder har politiska mål om en utfasning till senast 2050. Oavsett vad man tror om det realistiska i sådana målsättningar är det få som ifrågasätter trenden. Ryssland måste använda de närmaste decennierna för att investera sig bort från den låga differentieringsgraden i ekonomin, och särskilt från det starka beroendet av olje- och gasutvinningen.

Ensidig handel. Det finns strukturella problem och risker i handelsmönstret genom Europas övervikt i den ryska utrikeshandeln. Uppemot hälften av både den ryska exporten (46%) och importen (43%) sker idag med Europa.

De statliga företagens dominans. De stora statliga (och börsnoterade) företagens andel av det samlade värdet av alla ryska börsföretag uppgick 2014 till ca 40%. Det statliga ägandet i företagssektorn ökade från 30% till 50% under tioårsperioden 2003-2013.

Det statliga inflytandet över rysk ekonomi i mer kvalitativ mening (alltså alldeles bortsett från statligt företagande) har gradvis ökat under Putins tid vid makten. I en akademisk studie från 2017 sägs att den här utvecklingen idag bland annat innebär ”…ökad roll för statsägda organisationer att fördela finansiella resurser och för att kontrollera ekonomiska aktörer”. Bakom en så intetsägande formulering döljer sig den ”informella” syn på äganderätt som jag skrivit om tidigare (se ”Varför är korruptionen så hög i Ryssland?”) som gör att Kreml idag har ett järnhårt grepp över i praktiken alla större företag oavsett om de är statsägda eller privata. Det är detsamma som att säga att marknaden inte fungerar som den ska. Alexey Kudrin uttrycker det som att ”..the main problem of the Russian economy is…rooted in weak market mechanisms.”

En delvis sårbar lokaliseringsstruktur är ett annat strukturellt problem. Om en stor del av industriproduktionen som i Ryssland sker i statliga företag, och har gjort det under lång tid, under decennier, och om etableringen av dessa företag skett på icke-marknadsmässiga grunder (typ regional- eller säkerhetspolitik), har det skapats en sårbar lokaliseringsstruktur. Ett ytterlighetsexempel är de så kallade ”monogorods”, städer som står och faller med ett enda stort företag, oftast med en enda produkt. Det finns idag i Ryssland enligt en aktuell studie från 2015 314 monogorods. Regeringen tror att 94 av dessa hotas av nedläggning.

Den ryska ekonomin under de senaste 20 åren har kännetecknats av, relativt sett, låga investeringar både i marknadssektorn och offentlig sektor. Det blir särskilt tydligt om begreppet investeringar vidgas till, förutom maskiner, byggnader och anläggningar, också forskning och utveckling och utbildning.

Småföretagssektorn spelar en jämförelsevis liten roll. Bara ca 20% av Rysslands BNP produceras av småföretag, i väst ligger motsvarande siffra närmare 50%, i Kina ännu högre. Det får negativa följder inte bara för tillväxten och dynamiken i ekonomin, utan också för jobbskapandet. Merparten av nyanställningarna i privat sektor kommer numera i alla länder från småföretag.

Entreprenörskap och innovation på låg nivå. Word Economic Forum (WEF), som kontinuerligt bedömer olika länders konkurrenskraft, jämför i sin rapport för 2015-16 Ryssland med BRIC-ländernas genomsnitt. Den visar en mycket låg rating i ”Innovation”, lägre än för övriga BRIC-länder, och väsentligt lägre än för västländerna (OECD) som är de som man i första hand konkurrerar med på världsmarknaden för teknologiskt avancerade produkter. Se också ”Varför kan inte Ryssland utveckla högteknologi som går att sälja på en global marknad?”

Ett mått på omvärldens syn på ett lands ekonomiska framtidsutsikter är i vilken omfattning utländska direktinvesteringar (Foreign Direct Investment, FDI) förekommer. Med utländsk direktinvestering menas då kapital som väsentligt påverkar ägandet och styrningen av ett företag i ett annat land (vanliga portföljinvesteringar i aktier ingår inte).

Man får en konkretisering av Rysslands ställning i det här avseendet om man jämför i vilken omfattning vissa östeuropeiska länder har fått ta emot utländskt ägandekapital. Tjeckien, Ungern, Slovakien och de baltiska länderna har mycket höga tal för utländska direktinvesteringar (stock) mätt som andel av BNP, oftast dubbelt upp mot Ryssland. Det borde inte se ut så, om något borde Ryssland ha en större andel utländskt ägande än dessa länder med tanke på sina förutsättningar. Eller som en amerikansk hedgefondförvaltare uttryckte saken i en diskussion om Ryssland på World Economic Forum 2017. ”Ett land som Ryssland med mycket naturresurser, låg utlandsskuld och låga löner för kvalificerad arbetskraft är som gjort för att dra till sig utländskt ägarkapital.” Underförstått, att det inte sker är ett tecken på att någonting är fel.

Det är svårt att dra någon annan slutsats av FDI-statistiken än att omvärlden är pessimistisk vad gäller Rysslands ekonomi så som den ser ut idag, i slutet av 2010-talet.

2 Politisk osäkerhet

Att – som är själva förutsättningen för resonemanget – Ryssland skall reformera de basala institutionerna, särskilt rättssystemet, privatisera och marknadsorientera stora delar av den statliga företagssektorn, samt allmänt lätta på det byråkratiska trycket och den ryska statens allrådande närvaro – och dessutom göra allt parallellt och på relativt kort tid, är ett stort politiskt åtagande. Det kommer att råda politisk osäkerhet under tiden som reformarbetet pågår. Det begränsar den ekonomiska tillväxten eftersom alla marknadsaktörer ogillar osäkerhet. Det behöver kanske inte sägas att skulle dessa reformer av någon anledning inte bli av, eller implementeras bara halvhjärtat, kommer Ryssland BNP per capita i bästa fall ligga kvar på nuvarande relativa nivå, i sämsta fall försämras visavi hur det ser ut för OECD-länderna som grupp.

Osäkerheten om Rysslands väg kommer dessutom att höjas någon gång under 2020-talet eftersom frågan om vem som skall efterträda Vladimir Putin ovillkorligen kommer att aktualiseras. Någon har sagt att demokratins kanske största fördel gentemot autokratier är att det finns ett regelsystem för utbyte av de som sitter i ledningen av partier, regeringar eller länder. Det regelsystemet saknas definitionsmässigt i ett enmansvälde.

3 Färre kontakter med väst

Under de senaste åren, särskilt efter 2012, har som vi sett Kreml med hjälp av statskontrollerad media lyckats övertyga en majoritet av ryssarna om att västländerna, och särskilt USA, vill landet illa. Som om inte detta varit nog har presidenten, uppbackad av alla dem som känner sig övertygade om att en Sonderweg är rätt för Ryssland, och det är en växande skara, börjat tala om västerlandet som en civilisation på nedgång.

Den här antivästliga berättelsen från Kremls sida skall ställas mot att nästan hälften av Rysslands utlandsaffärer, både import och export, görs med västländer.

Det är en balansgång mellan sken och verklighet som håller för en tid men som förr eller senare kommer till att tippa överända. På rysk sida kommer rimligen en majoritet av ryssar då förstå att det är politisk retorik utan täckning och det försvagar regeringsmakten. Västländernas medborgare, företag och myndigheter drar den logiska slutsatsen att Ryssland vill dra ned på kontakterna.

Ett annat exempel, låt vara med en annan bakgrund, som också kommer att påverka Ryssland förmåga att ekonomiskt växa negativt är de forna öststaternas avoga inställning till ett närmare ekonomiskt samarbete med Ryssland.

Valet av Sonderweg med vidhängande politisk retorik kommer utan tvivel att leda till färre kontakter på alla nivåer mellan Ryssland och västländerna. Följden blir ett mindre inflöde av kapital och kompentens från väst till Ryssland jämfört med hur det skulle ha sett ut utan den antivästliga retoriken. Allt annat lika kommer det i sin tur att reducera landets ekonomiska tillväxt.

Och slutligen, och enligt min mening det mest avgörande.

4 Den rysk-ortodoxa civilisationen är mindre tillväxtdrivande än den västerländska

Ryssland kommer med stor sannolikhet inte att fram till 2050 lyckas med själva grundförutsättningen för hög relativ tillväxt, att bli ett innovationsdrivet land på samma nivå som väst. Orsaken är, det jag utförligt diskuterat i tidigare papper (”Vad skiljer västkulturen från den ryska?”, läs här), att den rysk-ortodoxa civilisationen inte har – jämfört med västländerna – särskilt starka kulturellt betingade drivkrafter mot materiell tillväxt och entreprenörskap.

En genomgång av det slag som jag gjort här kan kanske ha fått någon att tro att jag är kritiklös mot det västerländska samhället, att ingenting på allvar kan rubba den västerländska samhällsmodellens konkurrenskraft. Det är inte så. Det finns åtminstone två inte helt osannolika skeenden som på allvar skulle kunna hämma västs tillväxttakt, och följaktligen reducera gapet i BNP per capita gentemot andra länder från, så att säga, ” andra hållet”.

För det första att klimathotet av någon anledning plötsligt blir mera påträngande, och kräver drastiska ingrepp i sättet som vi organiserar våra samhällen på, och mer drastiska än vad en demokratisk styrmodell klarar av på ett effektivt sätt.

För det andra att västländerna – trots sin välfungerande kapitalism och trots sina tillväxtdrivande värderingar och institutioner – går in i en period med allvarlig social oro eftersom politikerna ger det privata för stort utrymme på det gemensammas bekostnad. Vissa västländer, bland annat USA, är redan snubblande nära den situationen.

Litteratur:
“The path to penury”, The Economist, August 15th, 2015;
Abramov, A., 2017, ”State-owned enterprises in the Russian market: Ownership structure and their role in the economy”, Russian Journal of Economics, Vol 2, Issue 1, March 2017;
Gelman, V., 2011, “Institutional Trap in Russian Politics, Still No Way Out?”, Ponars Euraisa, Policy Memo No. 151, May 2011;
Kniivilä, K., 2014, Putins folk, Rysslands tysta majoritet, Atlas, Stockholm;
Kudrin, A. & Gurvich, E., 2015, “A new growth model for the Russian economy”, Russian Journal of Economics, Vol. 1, Issue 1, March 2015; Medvedev, D. (2015), “A new reality: Russia and global challenges” Rissian Journal of Economics, Vol.1, Issue 2;

Olson, M., 1993, “Dictatorship, Democracy and Development”, The American Political Science Review, Vol. 87, No. 3, Nov., 1993;
Zygar, M., 2018, Männen i Kreml, Inifrån Putins hov, Ordfront, Stockholm;