Att George W. Bush valde att inte skriva på Kyoto-avtalet var inte vilken händelse som helst sett i icke-amerikaners ögon. Det befäste det många känt på sig att USA hade bestämt sig för att mer och mer gå sin egen väg och koppla loss från multilateralt samarbete med omvärlden. Det var inte så att vi icke-amerikaner inte förstod att Kyoto-avtalet hade sina brister. Men att USA, världens största ekonomi och politiska maktcentrum, bestämde sig för att stå vid sidan av en gemensam ansträngning från många länder att i ett avtal kodifiera sin vilja att försöka tackla klimathotet, blev en stor besvikelse i omvärlden.

Med tanke på att Kyotoavtalsfrågan gällde miljö- och klimathotet var det samtidigt förvånande att USA inte ville vara med. Det måste ha framstått lika självklart för Bush-administrationen som för alla andra att miljö- och klimatfrågan måste lösas gemensamt av världens länder. Ändå valde man att ta den politiska kostnad som följde med att stå utanför. Det berättar något om ”American Exceptionalism” och vad det begreppet står för. (Det är värt att notera att Condoleezza Rice enligt en artikel i New York Times i samband med sina just publicerade memoarer betraktar det beslutet, och att det inte presenterades ett alternativ från amerikansk sida, som ett misstag, ”A self-inflicted wound”.)

Jag skall i den här essän diskutera miljö- och klimathotet som en global politisk utmaning men göra det med särskild inriktning mot vad som krävs av USA:s politiker. Min hypotes är att miljö- och klimathotet är en politisk utmaning av särskild dignitet om måttstocken är det vi varit vana vid under industrialismen. Det går därutöver. Världen kommer exempelvis av allt att döma inte att klara av miljö- och klimatfrågan utan ”Big government”, mer av gemensamma investeringar, och mer av politisk styrning än vi har idag i OECD-länderna, och kanske mer än vi någon gång haft under i vart fall det senaste århundradet. Den framtiden måste vara provocerande för dagens amerikanska politiker, den går på tvärs mot de frihetsvärderingar som i så hög grad styr amerikansk politik. Ändå finns där ett hot som ingen ansvarskännande politiker kan bortse från.

Låt mig börja med det generella.

Jag tror att man kan hävda att den västerländska människan i modern tid, säg från 1600-talet och fram till och med 1900-talet, på det hela taget handlat rationellt och långsiktigt klokt, kort sagt har haft förmågan avstå från ett alltför kortsiktigt beteende. Den utvecklingen har skett med stöd av de politiska tankebyggen som vi brukar kalla ideologier.

Den konstitutionella liberalismen kom först, från sent 1600-tal och framåt. Den var den mest avgörande. Den såg till att vi som medborgare steg för steg blev fria från kungars och andra dåtida överheters rätt att bestämma över våra liv och det vi ägde (äganderätt, yttrandefrihet, religionsfrihet etc.). Och vi fick som medborgare – även om det tog lång tid, särskilt för kvinnor – också rätten att ha del i politisk makt (demokrati). I ett andra steg, från mitten av 1700-talet och framåt, utvecklades den ekonomiska liberalismen. Den tog idémässigt död på merkantilismen och såg till att statliga regleringar och ingrepp på marknaderna togs bort, och att andra hinder för en väl fungerande ekonomi, till exempel skråväsendet, försvann. Vid mitten av 1800-talet hade vi i frontlinjeländerna, i första hand England och Tyskland, en dynamisk kapitalism med stor produktionsförmåga men också med en snabb omvandling av samhället med många avarter och sociala problem typ barnarbete och fattigdom som följd. Det ledde till politiska motrörelser, i första hand socialismen och kommunismen. Det kommunistiska manifestet publicerades 1848. Och konservatismen, som idémässigt hade utvecklats av Edmund Burke under sent 1700-tal som en reaktion på den franska revolutionen, var också en slags motrörelse. Efterhand utvecklades ideologierna och steg för steg blev samförståndet, åtminstone i praktisk politik, mellan liberalism och socialism (även om vi då talar om socialdemokrati, den reformistiska varianten av socialism) mycket stort. Ett av skälen var att den ekonomiska och politiska modell som vuxit fram under den här processen gav människor i gemen ett materiellt mycket bättre liv, och så småningom också tillgång till gemensamma välfärdsresurser (vård-skola-omsorg) och socialförsäkringar.

Den västerländska människan har under dessa århundraden ordnat sitt samhälle så att det haft en historiskt unikt hög – och ständigt växande – produktionsförmåga, det vi idag kallar tillväxt. Det har varit kapitalismens bidrag till samhällsbygget. Men vi har också, och det gäller för hela västvärlden, haft den politiska förmågan att ordna det kollektiva på ett någorlunda rimligt sätt, både genom att via lagstiftning skapa det formella regelverket, lagarna, för ett framsynt och fungerande samhälle, och genom att varje år ta en stor del av tillväxten, förädlingsvärdet, och använda det för det gemensamma, för rättsväsendet, försvaret, skolan, vården etc., och för att via transfereringar omfördela, och via skattefinansierade försäkringar hjälpa, den som hamnar i behov av hjälp. Det har, hur man än mäter, varit en historiskt sett helt unik framgångshistoria. Och det har det varit trots alla de ofullkomligheter som naturligtvis har funnits – och som fortfarande finns (hög arbetslöshet, växande ekonomiska orättvisor etc.).

Så i sammanfattning, och om vi talar om västerlandets utveckling under industrialismen, har vi lyckats hitta en fungerande balans mellan det kortsiktiga och det långsiktiga. Framgången för den västerländska samhällsmodellen har i själva verket varit så stor att statsvetaren och filosofen Francis Fukuyama för ett tjugotal år sedan skrev boken Historiens slut. Han menade att när nu det kalla kriget var slut, när muren rämnat och socialismens viktigaste samhällsbygge, Sovjetunionen, låg i spillror, var det tid att fråga sig om inte den politiska liberalismen i kombination med demokratin och den moderna kapitalismen var den ultimata samhällsmodellen. Inte så att den inte skulle kunna vidareutvecklas både i sin politiska och ekonomiska del, men det var svårt, menade Fukuyama, att på idéplanet se något verkligt alternativ till demokrati och kapitalism. Frågan är om Fukuyama har rätt på den punkten. Jag skulle säga att han har delvis rätt.

 ”Land is considered the inexhaustible gift of nature”

Det är tankeväckande att de politiska ideologierna, och det gäller för allt från libertarianism till socialism, bygger på en mer eller mindre underförstådd förutsättning – att det inte finns några gränser för det möjliga, och därmed för vårt välstånd. Och inte minst viktigt att de resurser vi behöver ta från naturen är outtömliga. Tidigare i historien var det uttalat. “Land is considered the original and inexhaustible gift of nature” som det står i gamla läroböcker. Klassisk ekonomi ser inte det som något problem. I den mån vi tar ut mera ändliga resurser än som motsvarar utbudet kommer marknaden att se till att det åtgärdas. Priserna stiger, det blir mer lönsamt att öppna nya gruvor eller vad det kan vara och bygga nya förädlande anläggningar, det kommer ut mera av varorna på marknaden, priset sjunker och utbud och efterfrågan kommer i balans. Men bara för en kort tid, sedan kommer nästa störning och samma process körs ytterligare ett varv. Och så fortsätter processen varv efter varv.

Det är bara det att om det är ändliga resurser vi talar om, till exempel vissa metaller eller olja, så måste förr eller senare det komma en tidpunkt då det är ekonomiskt och fysiskt mer eller mindre omöjligt att öka uttaget. Där är vi idag för vissa ändliga produkter. ”Peak oil” har redan inträffat, eller är nära att inträffa enligt de flesta seriösa bedömare. Och det är långt ifrån den mest allvarliga delen av ändlighetens problematik. Det är i stället att vi under århundradena av industriell utveckling har använt naturen som soptunna, som en plats där vi utan att tänka oss för, och i stort sett utan kostnader, kan släppa ut diverse avfall och substanser som vi inte har behov av. Luften, marken och de stora vattnen har blivit en slags det utvecklade västsamhällets avstjälpningsplats. Det har vi hållit på med så länge och i så stor omfattning att en majoritet av forskarsamhället med kunskap på det här området idag anser, tydligast uttryckt i IPPCs rapporter, att planeten börjar bli överansträngd, och att det är bråttom att åtgärda. En global temperaturhöjning pågår som mycket sannolikt beror på människans utsläpp av växthusgaser. Havsnivån fortsätter att stiga liksom temperaturen i Arktis.

Det är på den här punkten som jag tror att vi inte längre har konventioner och institutioner och ideologier som är kraftfulla nog för att se till att vi människor inte agerar kortsynt. Det kanske är som evolutionsbiologen Richard Dawkins har kommit fram till att hållbarhet inte är något som vi människor har, som han uttrycker det, ”naturlig fallenhet för”. Det är ett annat sätt att säga att människan är kortsynt när det gäller planeten. Visst, vi håller på att bättra oss. Vi förstår att naturens resurser är ändliga, och att vi inte får förorena naturen. Miljömedvetenheten är hög, särskilt hos barn och unga människor. Och företag och politiker fattar mängder med beslut för att förbättra miljön och undvika ytterligare påfrestningar på naturen.

Men det sker lite med vänster hand, försiktigt med den underförstådda inställningen att de västerländska demokratierna historiskt har visat en otrolig förmåga att klara av stora utmaningar, att kapitalismen är extremt anpassningsbar, och bra på att utveckla ny teknologi. Så förmodligen kommer det att ”ordna sig” också den här gången. Kan vi räkna med det?

Klarar vårt politiska system av hotet mot planeten?

De politiska åtgärder som måste till för att rädda planeten (definierat som de politiska åtgärder som IPCC föreslår) är så omfattande att dagens politiska system kan få svårigheter att klara det. Låt oss titta på vad som ganska säkert krävs. Och låt oss betrakta det ur ett amerikanskt perspektiv.

(1) Vi måste skapa hög medvetenhet hos människorna om miljö- och klimathotet. Det kan verka som en uppgift som redan är avklarad i västvärlden. Men så är det inte. Jag tillbringade som bekant en stor del av senhösten 2009 i USA, just innan klimattoppmötet i Köpenhamn. I Europa var Köpenhamnmötet en stor medial fråga. I USA fick man leta efter uppgifter i tidningar och andra media om vad som var på gång. Och någon bred miljödiskussion som i Europa fanns inte, och finns fortfarande inte i USA. Ett år senare, hösten 2010, var jag i Australien och Nya Zealand. Det är få politiker i dessa länder som hårt driver miljö- och klimatfrågorna, och om det finns sådana (till exempel förre australiske premiärministern Kevin Rudd som ville beskatta gruvindustrin) är risken för politiska bakslag hög. Båda dessa länder, och i synnerhet Australien, lever gott på att exportera ändliga naturresurser. Och Australien anstränger också naturen hårt genom utsläpp. Nästan hela Australiens energiproduktion är baserad på svartkol och brunkol. Allt sammantaget sätter detta tonen i den australiska miljödebatten.

(2) Ekonomisk tillväxt är ett måste. Det kan, åtminstone för en ekonom, verka en självklarhet att skall vi klara de ekologiska utmaningarna måste marknaden arbeta för full maskin, och ekonomin växa. Det är inte en självklarhet för till exempel Tim Jackson (som skrivit den uppmärksammade boken Välfärd utan tillväxt). Han kallar ekonomer för ”ekologiskt illitterata”. De förstår inte att tillväxten, den ständiga strävan efter högre produktivitet, och den kreativa destruktionen, är hot som måste undanröjas. För min del är detta, för att svara med samma språkliga mynt, ”ekologisk bullshit”. Tim Jackson, och alla andra som tycker som han att vi för att rädda planeten måste sträva efter välfärd utan tillväxt, har helt enkelt fel. Hur skulle vi kunna ha någon chans i världen att klara planetens hållbarhetsutmaningar utan att marknadsekonomin fick arbeta för full maskin? Ekonomisk tillväxt är ett måste.

På den här punkten har jag svårt att se att något västland kan vara bättre rustat än USA. Politiken är fokuserad på att skapa bästa möjliga förutsättningar för ekonomisk tillväxt.

(3) Det måste skapas ekonomiska incitament för strukturell omvandling som stärker miljön och klimatet. Den processen är ständigt pågående. Marknaden ser helt enkelt till att incitamenten ändras. Det sker genom att människor och företag i ökad grad efterfrågar produkter och tjänster som är bra för miljön och den ekologiska balansen. Eller från utbudssidan genom att knapphet pressar upp priserna. Problemet är att det marknaden gör av allt att döma inte räcker till som situationen ser ut. Det behövs ännu starkare incitament (för ökad sparsamhet med energi, ändliga råvaror etc., och mot farliga utsläpp i naturen och annan miljöförstöring), och ännu snabbare strukturomvandling (av sättet att resa, att bygga, att värma upp, att kyla ned, att producera mat etc.). Problemet med marknaden är att den är förhållandevis närsynt. Marknaden är bra på att via priset skapa drivkrafter som tillgodoser efterfrågan i det korta perspektivet. För behov som ligger, säg, längre bort än 3-5 år fungerar marknaden dåligt, eller inte alls. Det är ett problem när tidsperspektivet vad gäller miljön och klimatet är mycket längre än så.

Det är bara genom en politisk process som dessa incitament för det långsiktiga beteendet kan komma fram. Vad det skulle kunna vara konkret? Ja, till exempel subventioner till företagen för uthållig energiproduktion, för avfallshantering, för teknisk utveckling av till exempel miljöteknik, hållbara energisystem etc. Eller incitament för hushållen att spara energi och på annat sätt uppträda miljövänligt. Med andra ord mycket av det som redan finns men i väsentligt större skala.

Det är på den här punkten utmaningen för USA är som störst. För med amerikansk måttstock blir innebörden ”Big government”. Att ingripa i marknaderna för att förändra incitamenten ligger så långt från dagens dominerande ekonomisk-politiska tankebygge, den postmoderna klassiska ekonomin, som man kan tänka sig. Och inte minst gäller det för den amerikanska varianten av paradigmet, den libertarianska politik vi har haft i USA efter 1980. Det är dessutom inte den enda utmaningen som miljö- och klimathoten leder till. Det finns ytterligare en punkt.

(4) Investeringarnas andel av det vi producerar måste öka. Det är i praktiken detsamma som att säga att konsumtionen måste minska, det gäller mest uppenbart för de länder som redan idag har hög konsumtion och samtidigt har lånat mycket. I USA går som vi vet över 70% av det som produceras till privat konsumtion. Det är 10-15 procentenheter mer än vad andra OECD-länder konsumerar. Det antyder att omställningen för USA blir mer djupgående. Till det kommer en annan störande faktor. En stor del av dessa miljö- och klimatinvesteringar kommer inte marknaden att klara av, beloppen är för stora, tidsperspektivet för långt och risken för hög. De kan förverkligas bara genom politiska beslut och offentlig finansiering. Och eftersom USA redan har en betydande statsskuld, och alla är överens om att den måste reduceras, blir slutsatsen att dessa investeringar inte kan bli verklighet utan större skatteuttag. Återigen ett uttryck för ”Big government”.

Kort sagt, att relativt sett dra ned på konsumtionen och öka investeringarna med det huvudsakliga syftet att skydda de ändliga naturresurserna och reducera utsläppen, och dessutom göra det på förhållandevis kort tid, kanske på några få decennier, är en gigantisk politisk utmaning för alla länder. Politikerna kommer att värja sig, och det gäller för i stort sett alla de stora, traditionella partierna oavsett ideologi. Fyrpunktsprogrammet går mycket längre än vad västvärldens politiker varit vana vid. Inte minst går det längre än vad amerikanska politiker varit vana vid.

PS. Det kanske krävs en femte punkt för att politikerna skall ta miljö- och klimathotet på fullt allvar.

(5) Människan måste chockas. Nobelpristagaren Paul Krugman deltog sommaren 2011 i en TV-debatt (Charlie Rose, Bloomberg, 3 juni 2011) om den amerikanska ekonomin, och argumenterade för, som den Keynesian han är, att mycket mer kraftfulla åtgärder från politikernas sida skulle behövas för att få fart på ekonomin, och för att få ner arbetslösheten. ”Tänk tanken att vi oväntat skulle få veta att det finns ett hot mot planeten, och mot USA, genom en invasion från rymden (’aliens’), vi skulle omedelbart fatta beslut om mycket omfattande program och dagens arbetslöshet på 9% skulle vara borta på nolltid.”

Det är säkert helt korrekt resonerat. Det finns verkliga förebilder, till exempel vad som skedde i många västländer i samband med att andra världskriget bröt ut. Och man kan därifrån spekulera i att vad världen idag skulle behöva för att på allvar ta sig an klimat- och miljöhotet skulle vara en chockartad upplevelse, parallellen till hotet om en rymdinvasion eller ett världskrig, där planetens sårbarhet blev tydlig för var och en. Vad det skulle kunna vara? Ja, man kan bara gissa. Kanske något som för en tid fick det globala jordbrukets avkastning att sjunka dramatiskt, och som gjorde klart att det kan bli ännu värre nästa gång. Kanske något helt annat.

Politikerna i alla länder skulle hur som helst omedelbart initiera ett brett spektrum av ”gröna” investeringsprogram, och andra åtgärder. Det skulle samarbetas och samordnas över gränserna, ungefär som när den globala finanskrisen var som djupast hösten 2008. Finansieringen skulle inte vara någon fråga (eller rättare sagt, den skulle lösas antingen genom sedelpressen eller via hög tillväxt, eller mera troligt en kombination av båda). Och marknaden skulle omedelbart höja priserna på knappa naturresurser typ mat, olja, metaller, skogsprodukter etc. vilket i nästa steg skulle få djupgående strukturella konsekvenser med ett, absolut sett, mindre uttag av dessa resurser som konsekvens. Människorna skulle spara mera och därför konsumera mindre. Och förmodligen skulle det gemensamma få större utrymme i människors tankevärld. Så har det varit historiskt – står människan inför ett yttre hot får samhället och det kollektiva mera av hennes omtanke.

Litteratur:

Fukuyama, F., 1992. Historiens slut och den sista människan, Norstedts, Stockholm;

Jackson, T., 2011, Välfärd utan tillväxt, Ordfront förlag, Stockholm;

 

Artikeln är hämtad från min bok: Dagbok från USA, Anteckningar om en samhällsmodell i fritt fall, (s 192 ff)