Entreprenören måste gå långt utanför det kalkylerbara för att lyckas. Det måste också den företagsledare göra som fattar beslut om strategiska, riskfyllda och stora projekt. Och det måste den professionelle placeraren när han satsar sina pengar i en viss valuta, i en viss bransch eller i ett visst företag. Sanningen är att snart sagt alla viktiga ekonomiska beslut i företagen bygger mer på förtroende än på siffror. (Det gäller också för mig som privatperson men det är en helt annan sak.)
Låt oss kalla fenomenet för förtroendefaktorn.

Visst, det görs beräkningar och det vrids och vänds på siffrorna i alla företag, stora som små, inför ett viktigt beslut – en investering, ett kreditbeslut, ett företagsköp, en stor placering. Men alla vet att hur mycket det än kalkyleras, hur stora ansträngningar som än görs att med existerande fakta forma en bild av framtiden, så blir räknestycket ändå inte särskilt mycket värt om inte förutsättningarna för alla dessa beräkningar håller. Och det gör de så gott som aldrig. Konsekvensen blir att kalkyler närmast blir en hygienfaktor, något som alltid måste göras men som ofta väger lätt, särskilt vid stora strategiska beslut. Det som i stället räknas har med tillit och tillförsikt att göra. “Tiderna känns rätt”. “Jag tror på Sverige”. “Äntligen har vi fått en regering som förstår näringslivets behov och tillåter företagen tjäna pengar”. På projekt- och företagsnivå blir det på sätt och vis än tydligare. “Den personen kan man lita på”. “Det känns rätt”. “Jag blir glad när jag tänker på det här företaget”. Det är sådana uttryck och andra i samma anda som förklarar vad förtroendefaktorn handlar om. Förtroendefaktorn är en imaginär storhet.  Det är en intuitivt grundad känsla för vad som är rätt att göra i en viss situation som med stor tyngd förstärker eller försvagar sifferkalkylens och det logiska beslutfattandets resultat. Eller som Keynes på sitt välformulerade och raka sätt uttrycker saken: “There might not be much investment merely as a result of calculation.”

Keynes gör för övrigt en annan insiktsfull observation om människan som beslutsfattare. Det mesta vi företar oss, menar han, tycks bero på spontant känd lust och vilja att göra något, att handla. Denna instinktiva och frimodiga vilja till handling styr oss mycket mer än siffror och kalkyler. Mot den kraften har förtänksamhet och försiktighet ingen egentlig talan. Det gäller särskilt för den som går före och bryter ny mark. Tanken på att förlora, och tanken på att förlora allt som för det mesta blir pionjärens och vägröjarens lott, finns inte. “It is put aside as a healthy man puts aside the expectation of death.”

Den här råa, oreflekterade känslan för att vilja gå på offensiven och agera, så viktig för tillväxten och vitaliteten i ett samhälle, är – menar Keynes – mycket känslig för den politiska och sociala atmosfär som omger företagen. Bara små förändringar i klimatet, så som företagaren känner vindarna, kan göra skillnaden mellan att satsa eller inte satsa. “If the fear of a Labor Government or a New Deal depress enterprises … it is the mere consequence of upsetting the delicate balance of spontaneous optimism.”  Det är 1930-talets företagare och innovatörer som Keynes skriver om, men den insikt han förmedlar är lika sann för dagens investerare och placerare.
    Det är en självklarhet att den institution som tänker sig finansiera delar av till exempel Greklands statsskuld (som är så aktuellt i dessa dagar) gör alla tänkbara tekniska och juridiska överväganden och ekonomiska uträkningar innan ett sådant beslut fattas. Men vi kan lugnt utgå från att det i sista hand är förtroendefaktorn som avgör om finansieringen överhuvudtaget blir av – och om den blir av, hur stor den blir och på vilka villkor. Det är vad finansiären tycker och tror om Greklands regering och politiska system, och dess förmåga att ordna upp landets finanser som gör skillnad. Operativt kan förtroendefaktorns variationer mätas i hur differensen mellan räntan på grekiska statspapper och den riskfria räntan på den internationella penning- och kapitalmarknaden utvecklas. [Tittar man på vad som hänt med förtroendet för Grekland mätt som skillnaden mellan räntan på grekiska och tyska 10-åriga statspapper så ser man att det varit en stadig försämring sedan början av 2008 med kulmen (så långt) nu i början av februari 2010. Figuren är hämtad från Economist, Febrary 6th-12th 2010, s 72.]