Jag gissar att många på onsdagskvällen (2 juni) satt och tittade på Uppdrag granskning och kunde som så många gånger tidigare förvånas och irriteras över hur det får gå till här i världen, den här gången i sparbanksvärlden. Det är bara det att när jag för en gång skull kunde en del om materian (utan att ha några vested interests) tyckte jag att var det ett uselt program – av två skäl. Programmet blev för komplicerat för den som verkligen ville förstå. Och, mycket viktigare, den konspiratoriska grundtanken i programmet, att det var medveten spekulation i Swedbankaktien som tvingade bort bankens största ägare, Sparbanksstiftelserna, håller inte för en granskning. Jag skall kort kommentera båda.

Det blir ofrånkomligen rörigt när tre komplicerade historier blandas ihop till en. Programmet handlade om att Swedbank gjort dåliga affärer under senare år, att Sparbanksstiftelserna, Swedbanks största ägare fram till 2009, förlorat en massa pengar i samband med en nyemission i banken och att de båda första historierna lett till en pikant tvist i FolkrörelseSverige (mellan Folksam och Sparbanksstiftelserna). Det finns naturligtvis ett orsakssamband mellan de tre historierna men genom att försöka göra alla tre lättfattliga blev det för svårt. Även för den som kan en hel del ekonomi, och känner till huvuddragen i den globala finanskrisen, blev det så gott som omöjligt att hänga med i alla svängar. Det hade varit mycket bättre TV om man fokuserat en av de tre historierna. Och i så fall på det mest häpnadsväckande, att Folksam med, som det verkar, rena hästhandlarmetoder försöker skinna Sparbanksstiftelserna på övervärdet i den pant som lämnades för ett lån från Folksam.

Den konspiratoriska grundtanken i programmet var att Sparbanksstiftelserna blivit av med sina aktier i Swedbank genom att några, oklart vilka, genom blankning pressat ner Swedbankskursen till långt under en ”rimlig” nivå (som gjorde att stiftelserna de facto var tvungna att ”sälja” sina pantsatta aktier till långivarna, bland andra Folksam). Det finns överhuvudtaget ingen grund för tanken att  någon blankat sig till de dramatiska kursfallen i Swedbank under de första månaderna 2009. Vi vet att kursutvecklingen för de två mest kreditförlustdrabbade svenska bankerna, SEB och Swedbank, under första halvåret 2009 var mer eller mindre parallell (se figur, klicka för större bild). Vi kan utgå från att det vid den här tiden förekom blankning i SEB och Swedbank. Men det är en rimlig hypotes att om det var en skillnad i hur mycket det blankades i SEB respektive Swedbank, så speglade det bara marknadens bedömning om vilken bank som just då var mest illa ute. Det hade ingenting med osund spekulation att göra.

Att Uppdrag granskning ibland gör sevärd TV tycker väl de flesta svenskar. Men när man av olika skäl en gång på tusen har möjlighet att titta bakom TV-mässigheten och granska hur sakfrågorna behandlas blir man besviken. Underhållningsvärdet (att någon, man vet inte vem, i praktiken spekulerat bort de stackars Sparbanksstiftelsernas aktier, ”svenska folkets pengar”) är det viktiga. Lite extra besviken blir man eftersom programmets huvudredaktör var Gunnar Lindstedt, han som en gång genom skicklig och uppmärksammad journalistik avslöjade Trustor-härvan. Det här var ingen Trustor-prestation.