Douglas A. Kass, en amerikansk bloggare, myntade för några månader sedan begreppet screwflation. Apropå 1970-talets tal om stagflation, en ekonomi kännetecknad av både stagnation och inflation, den sämsta av världar, tyckte han att eftersom den amerikanska medelklassen nu under flera decennier, grovt sett sedan början av 1970-talet, blivit ekonomiskt klämd (”screwed”) mellan låga löneökningar och ökad inflation, var det befogat att tala om screwflation. Det tyckte uppenbarligen många var ett uttryck som sa något väsentligt om dagens amerikanska ekonomi. Så begreppet screwflation lever vidare.

Är det rätt att säga att den amerikanska medelklassen har haft en svag reallöneutveckling under senare decennier? Svaret är ja. Den här figuren (Källa: Houseold income in the United States) visar de amerikanska hushållens reala inkomstutveckling före skatt under perioden 1967-2003. Den röda kurvan längst ner visar utvecklingen för de 10% fattigaste familjerna, den tegelgula översta kurvan visar hur inkomsterna för de rikaste 5% av familjerna har utvecklat sig. Och däremellan finns alla andra. Den tredje kurvan nedifrån räknat (50th percentile) visar inkomstutvecklingen för genomsnittet av amerikanska familjer. Det räcker med en snabb blick på kurvan för att inse att inkomstutvecklingen för just den gruppen mer eller mindre stått stilla sedan slutet på 1960-talet. Eller nästan stått stilla. I absoluta dollar ökade inkomsten för genomsnittsfamiljen mellan 1967 och 2003 från $33 000 till $43 000 (räknat i 2007 års priser). Det motsvarar en årlig real inkomstökning före skatt på 0,85%. Det är inte mycket när man vet att under samma period har BNP per capita i reala termer ökat med åtminstone 3% per år. Det antyder en kraftig omfördelning av tillväxten inte bara inom löntagarkollektivet utan också genom att inkomst till kapital ökar sin relativa andel.

Tittar vi stället på de disponibla inkomsterna (inkomsterna efter skatt) är det, föga förvånande, de rikaste hushållen som ökat sin andel av mest. Alla andra har fått se sin del minska i reala termer. Under de gångna tre decennierna, från 1979 fram till 2007, har hushållen med de 20% högsta inkomsterna fått en ökad andel av förädlingsvärdet medan alla andra har fått se sin andel sjunka.

Varför det har blivit på det här sättet? Det är en naturlig fråga, inte minst för en europé som med förvåning tittar på hur inkomstspridningen ser ut i det amerikanska samhället. Det finns inget enkelt svar på frågan. Det kan ges i ekonomiska, politiska eller kulturella termer. Det politiska perspektivet, hur det kommer sig att de amerikanska politikerna inte verkar bry sig särskilt mycket om de stora inkomstklyftorna, skall jag återkomma till. Liksom till vad det är för värderingar som gör att gruppen med superinkomster tycker att den är värd sina miljarder. Här begränsar jag mig till ekonomin.
Michael Spence, Nobelpristagare i ekonomi, har tillsammans med Sandile Hlatshwayo, också han ekonom, nyligen presenterat en analys som låter oss komma mycket nära en trovärdig ekonomisk förklaring till de vidgade inkomstklyftorna i det amerikanska samhället (och för den delen i vilket västsamhälle som helst). Och till varför medelklassens reallöner stagnerat.

Det författarna gör är att dela in den amerikanska ekonomin i två sektorer – den exporterande sektorn (tradable sector) respektive den inhemska sektorn (non-tradable sector). Företagen i den första sektorn, den exporterande, konkurrerar på den globala marknaden. Där finns det mesta av tillverkningsindustrin, högspecialiserade tjänsteföretag av olika slag, delar av finans- och försäkringssektorn, jordbruk etc., kort sagt den del av produktionen vars priser sätts på en internationell marknad. Den inhemska sektorns priser bestäms på hemmamarknaden. Där finns sådant som vård-skola-omsorg, offentlig sektor, byggindustrin, handel etc. Dessa båda sektorer visar två skilda mönster vad gäller sysselsättning, produktivitet och löneutveckling.

Mellan 1990 och 2008 ökade antalet sysselsatta i USA med ganska exakt 27 miljoner, från 122 miljoner till 149 miljoner (27 miljoner är en anmärkningsvärt hög siffra när man vet att Europas västländer under samma period knappast skapade några nya jobb överhuvudtaget). Av dessa 27 miljoner svarade inhemska sektorn för nästan hela tillväxten, 98%. Det mesta, 40%, kom i offentlig sektor och i vårdsektorn, tillsammans skapade dessa två ungefär 10 miljoner nya arbetstillfällen mellan 1990 och 2008.

För produktiviteten ser bilden annorlunda ut. Förädlingsvärdet per anställd (som är ett mått på produktiviteten) ökade kraftigt i exporterande sektorn, från $70 000 1990 till $120 000 2008. Den inhemska sektorns produktivitet däremot ökade högst måttligt, från $72 000 till $80 000. Eftersom vi vet att det finns ett visst positivt samband mellan produktivitetstillväxt och lönetillväxt i en bransch blir det en förklaring till varför anställda i exporterande sektorn har haft en bättre löneutveckling än de som till exempel arbetat med vård-skola-omsorg. Men det är inte hela bilden. Gör man en schablonmässig uppdelning av arbetskraften i å ena sidan högre chefer och viktiga specialister (=problemlösare typ ingenjörer, jurister, ekonomer, marknadsförare) och å andra sidan övriga anställda, är det cheferna och specialisterna som haft den relativt sett bästa löneutvecklingen.

Att det skett en omfördelning från ”de etablerade”, cheferna och specialisterna, som har fått mer till alla andra som fått mindre, kan bäst förklaras om vi tar en bransch i exporterande sektorn och mera noggrant granskar vad som skett. Elektronikindustrin kan vara ett bra exempel. Det är en av de branscher som är mest utsatt för internationell konkurrens. Antalet jobb i den amerikanska elektronikindustrin har under den period som Spence/Hlatshwayo studerat sjunkit med 650 000, från i det närmaste 2 miljoner 1990 arbetstillfällen till ca 1,3 miljoner 2008. Men samtidigt har produktiviteten ökat med 363%! En fantastisk siffra, nästan 20% per år. Hur har det här gått till? Ja, för att klara sig i konkurrensen på den globala marknaden har de amerikanska elektronikföretagen outsourcat delar av tillverkningen till lågprisländer som Kina eller Indien. Konsekvensen har blivit färre anställda i USA. Och av naturliga skäl har de som mist jobbet haft de minst kvalificerade jobben, och därmed de lägsta lönerna. Den gruppen anställda i USA har med andra ord gått från ett arbete med låg lön till inget arbete alls eller i bästa fall ett annat arbete med låg lön. Med tiden har den här processen gått högre upp i förädlingskedjan i elektronikföretagen och bättre betalda jobb har utsatts för samma press, i sista hand har de också försvunnit från företagen. Allt har skett samtidigt som försäljningen i dollar har ökat dramatiskt. Så vad vi har fått är en kombination av med tiden allt högre förädlingsvärde fördelat på allt färre anställda. Det är det som förklarar varför produktiviteten har ökat med 363%.

I den andra änden av hierarkin i elektronikföretagen, bland cheferna och specialisterna, har utvecklingen varit den motsatta, den gruppen har fått höjda relativlöner. Det förklaras av att det är cheferna och specialisterna som har ansvaret för både effektiviseringarna på hemmaplan, i det egna företaget, och kontraktsskrivandet med underleverantörerna i till exempel Kina och Indien. Det är nyckelpersoner för företagen och de har steg för steg kunnat förhandla sig till en allt större del av företagets förädlingsvärde.

I den mest avancerade delen av elektronikindustrin, ta Apple som exempel, har den här processen gått mycket långt. Här kan man ana framtiden för den amerikanska elektronik- och dataindustrin. Det sägs att av utpriset på en ny iPad på $499 har Apple betalt $291 för komponenter och montering till färdig produkt, allt inköpt i utlandet (monteringen görs av Foxconn i Kina). Det ger en bruttovinst på $208 för varje såld iPad, eller 42% av försäljningspriset. De $208 skall också betala kostnaderna för verksamheterna i USA, för företagets ledning, utveckling, marknadsföring och annat. Med andra ord, en mycket stor del av Apples anställda i USA, nästan alla, är problemlösare (plus ett visst antal höga chefer). Och det gäller för övrigt också för den specialistkompetens som Apple köper av andra amerikanska företag (revision, juridik, marknadsföring, finansiering etc.).

Trådarna kan dras ihop till en helhetsbild. För vi förstår nu lättare varför utvecklingen mellan 1990 och 2008 har inneburit att inkomstskillnaderna har ökat. I den övre änden av löneskalan har cheferna och specialisterna sett till att de fått en större del av lönekakan. Och det gäller inte bara chefer och specialister som arbetat i och för företag i exporterande sektorn. De högre cheferna och de viktiga specialisterna också i den inhemska sektorn har ökat sina relativlöner. För att överhuvudtaget få tag i kvalificerad arbetskraft, bra chefer och specialister, har inhemska sektorn fått betala löner på en nivå som bestäms i exporterande sektorn.

I den andra änden av löneskalan har de lågkvalificerade jobben fått en allt lägre ersättning. I exporterande sektorn beroende på outsourcing och annan konkurrens utifrån. De enklaste jobben har försvunnit helt från USA, och de mer kvalificerade tjänsterna har blivit färre, och löneutvecklingen sämre. I inhemska sektorn har inkomsterna för vanliga anställda stagnerat, eller utvecklats svagt. Det beror på flera saker. En relativt svag produktivitetsutveckling i sektorn är en faktor (Notera att förädlingsvärdet per anställd ökade bara från $72 000 till $80 000 mellan 1990 och 2008). Att en stor del, kanske upp emot en fjärdedel, av dem som jobbar i den inhemska sektorn i USA är offentliganställda är en annan faktor. Liksom att företagsstrukturen i den privata delen av den här sektorn är fragmenterad med en massa småföretag där konkurrensen är hög. Lönenivåerna i handel, restaurang och annan ”retail” är låga i alla västländer. Och särskilt låga i USA.

Att medelklassens löner stått stilla, eller nästan stått stilla, kan man förstå i det här perspektivet. Det finns många i medelklassen med jobb i exporterande sektorn men antalet anställda på just mellannivån, ”i närheten av medianlönen”, har knappt ökat, och lönerna för den här gruppen har pressats genom arbitrage mellan en högre lönenivå i USA och en lägre nivå i underleverantörsländer som Kina, Brasilien och Indien. Och de i medelklassen som arbetat i inhemska sektorn har också haft en trist löneutveckling av de skäl som jag just nämnde.

Den finns en kvarstående fråga. Hur har de extrema inkomsterna i den höga änden av skalan uppstått? Spence/Hlatshwayo-modellen hjälper oss inte med en förklaring av just det fenomenet. Enligt en artikel i New York Times fick 2007 topp-procenten av de amerikanska inkomststagarna 24 procent av alla inkomster. (Och topp-procenten av de med högst förmögenhet, de allra rikaste, hade samma år ungefär hälften av hushållens alla tillgångar.) Dessutom vidgas gapet mellan de med dessa mycket höga inkomster och övriga över tiden, 1976 hade enligt samma artikel topp-procenten 9% av alla inkomster. Förklaringen? Ja, lite förenklat kan man säga att personerna i den här gruppen, de med de allra högsta inkomsterna, i de allra flesta fall har inkomst både av tjänst och kapital. Framförallt handlar det om inkomst av kapital. Vi vet att kapitalandelen i den amerikanska ekonomin har ökat kraftigt under de senaste tre decennierna (vilket är detsamma som att löneandelen sjunkit eftersom de är kommunicerande kärl). Med andra ord har kapitalägarna efter 1970-talet kunnat ta hand om en ständigt växande andel av den amerikanska BNP-tillväxten. Bland topp-procenten av inkomsttagarna ett visst år finns med all säkerhet företagsägare som gjort stora kapitalvinster genom att sälja sitt företag. Men där finns lika säkert också personer med extremt höga inkomster av tjänst, typ direktörerna i storbankerna på Wall Street med måttlösa bonusar, som samtidigt har höga inkomster av kapital, till exempel genom att äga aktier i det egna företaget.

Utvecklingen under senare decennier mot ökade inkomstskillnader i USA (och i mer eller mindre hög grad i alla OECD-länder) kommer att fortsätta så längre globaliseringen fortsätter. Det är ett gigantiskt politiskt problem för USA (större än för välfärdsstaterna i Europa). För fortsätter utvecklingen mot ännu större inkomstskillnader kommer det antagligen att finnas grogrund för social oro och för ännu mer av politisk populism av typ Tea Party-rörelsen. Då är inte steget långt till protektionism.

PS Det kan av den här analysen verka som om jag glömt bort den verkan på inkomstdifferentieringen som ny teknologi har. Det är inte så. Jag ser den ständigt pågående tekniska utvecklingen som en underförstådd förutsättning för analysen. Den kreativa destruktion som kan hänföras till teknisk utveckling drabbar ungefär samma grupper som de som mister sina jobb, eller får sänkt relativlön, till följd av globaliseringen. Automatisering och ny teknologi driver på utvecklingen mot ökade inkomstskillnader och färre jobb. Dessutom slår den nya tekniken lika hårt mot båda sektorerna. Att det inte finns lika många växeltelefonister, bankkassörskor, sekreterare etc. som det gjorde för bara 10-15 år sedan är påminnelser om att ny teknik minskar antalet jobb, och lika säkert relativlönerna, också inom inhemska sektorn.

Litteratur:
Spence, M. & Hlatshwayo, S., (2011),”The Evolving Structure of the American Economy and the Employment Challenge”, working paper, March 2011, Council on Foreign Relations, New York;
Spence, M., (2011), “Globalization and Unemployment”, Foreign Affairs, July/August 2011;
Kristof, N. D., (2010), “Our Banana Republic”, op-ed, New York Times, November 6, 2010;