Den här bilden (Källa: New York Times) visar hur lång tid, mätt i månader, det tar efter det att en recession inträffat innan andelen sysselsatta är tillbaka på samma nivå som när den stod som högst innan recessionen. Bilden visar förhållandena i den amerikanska ekonomin, och vad som har hänt efter ett antal nedgångar i ekonomin från 1970-talet och fram till och med den senaste finanskrisen.

Finanskrisen 2008/2009 har två ganska uppenbara kännetecknen jämfört med de andra recessionerna i diagrammet. För det första var den väsentligt mer djupgående. Antalet sysselsatta sjönk med mer än 6 procentenheter visavi toppenläget under 2007, det tog lite mer än två år innan jobbkrisen var som värst. Vid den tidpunkten var den amerikanska arbetslösheten över 10%. Man kan se i diagrammet att det var mer än dubbelt så mycket som den näst allvarligaste krisen (”1981-83”). För det andra tar återhämtningen mycket längre tid. Ännu efter 4,5 år (räknat från december 2007) är sysselsättningsnivån tre procentenheter under ”peak”. Frågan är varför 2008/2009 års kris visar det här ”värstingmönstret”. Det finns givetvis inte en enda förklaring, det är snarare ett komplext samspel av orsaker.

Utan rangordning i tyngd skulle jag vilja peka på följande fyra anledningar:

*Det var en finanskris, inte bara en ”vanlig” recession. Empiriskt är det väl känt att finanskriser så gott som alltid får allvarligare konsekvenser för ekonomin än en konjunkturnedgång, eller någon annan form av kris (som IT-debaclet i början av 2000-talet), hur djup den än är. Finanskriserna sprider sig normalt till real sektor, och drabbar jobb och inkomster i vanliga företag. 2008/2009 års finanskris blev dessutom exceptionellt kraftig. För det mesta stannar finanskriser i det land där bubblan sprack och bankerna fick bekymmer (som i den svenska 90-talskrisen). Så inte den här gången. Den amerikanska subprime-krisen (som var bubblan som sprack) omvandlades efter tid till en allmän förtroendekris i det globala finansiella systemet med likviditetsbrist som följd, och med återverkningar på företag och konjunktur långt utanför USA:s gränser.

*Efterfrågan i den amerikanska ekonomin har tagit osedvanligt mycket stryk efter 2008/2009 års kris, och därigenom skapas inte nya jobb i samma takt som under tidigare kriser. Det finns två huvudskäl till det. Dels den höga skuldsättningen både i privat och offentlig sektor. Det pågår efter 2008/2009 en nödtvungen ”deleveraging”, ”nedamortering”, som i praktiken leder till att, allt annat lika, den aggregerade efterfrågan i amerikansk ekonomi reduceras mer än vanligt. Det i sin tur gör att företagen anställer färre. Dels blev den senaste krisen som sagt global och det, tillsammans med en del andra störningar (bland annat den europeiska krisen), har bidragit till att den utländska efterfrågan på amerikanska produkter och tjänster minskat, eller inte vuxit i samma takt som annars skulle ha varit fallet.

*Den politiska osäkerheten i Washington har dämpat företagens investeringslusta. Det amerikanska politiska systemet fungerar inte som det skall, låsningarna mellan republikaner och demokrater i kongressen är så gott som total, och det har lett till att det skapas osäkerheter och oklarheter kring vad som skall ske med ekonomin (som just nu kring det som kallas fiscal cliff). Följden blir att de amerikanska företagen till viss del väntar med att göra offensiva investeringar, som i nästa steg påverkar behovet av arbetskraft negativt. Också de offentliga investeringarna, till exempel i infrastruktur, har legat på en låg nivå av samma skäl. Det påverkar också sysselsättningsnivån negativt.

*Globaliseringen bidrar till att jobb som går förlorade i ökad utsträckning hamnar i utlandet. Det är troligt att man skulle kunna påvisa att många av de jobb som 2008/2009 års kris slog ut, och särskilt om vi talar om jobb i tillverkningsindustrin, inte kommer tillbaka i USA, utan istället kommer att finnas i Kina, Indien eller något annat utvecklingsland. Det är så globaliseringen fungerar. Det har jag skrivit mycket mera utförligt om här.

Det handlar inte bara om USA

Det kan verka som om dessa fyra förklaringar är specifikt amerikanska och därmed har resonemanget ingen relevans för andra västländer. Det tror jag vore en felaktig slutsats. Visst, det finns amerikanska särdrag i den här analysen (typ den politiska handlingsförlamningen) men två faktorer – den höga skuldsättningens följder med påtvingade nedamorteringar och kapitalförluster om det blir en tillräckligt djup kris, respektive globaliseringens effekter på sysselsättningsnivån – är lika relevanta för Sverige och andra västländer som för USA. Eller uttryckt på annat sätt, jag skulle gissa att om vi gjorde samma diagram för ett antal recessioner i den svenska ekonomin från 1970-talet och framåt, skulle mönstret bli ungefär detsamma.

Ett systemfel i den kapitalistiska modellen?

Det leder över till att det måste finnas någon form av systemfel i den kapitalistiska modellen så som vi tillämpar den idag i västvärlden. Tittar man på diagrammet kan man ana sig till att det, i relation till hur det hade sett ut tidigare, skedde något under 1990-talet som försämrade möjligheten för ekonomin att återhämta sig jobbmässigt efter en recession. Det tycks tidsmässigt sammanfalla med att finanssektorn lämnade den koppling till BNP som gällt under hela efterkrigstiden, och började växa över alla bräddar. Den strukturella förändringen skedde i USA under andra hälften av 1990-talet, och har sedan fortsatt. Om den parallellen är mer än en tillfällighet, vilket jag tror, måste förklaringen ha något att göra med att företagens incitament att investera, och särskilt investera i djärva projekt som skapar nya jobb, har försämrats visavi investeringar i finansiella instrument, eller i förhållandevis kortsiktiga åtgärder och projekt för få upp lönsamheten (typ rationaliseringsinvesteringar). Med andra ord, systemfelet har något att göra med företagens incitamentssystem som tycks premiera kortsiktiga säkra vinster (med jobbförluster som en konsekvens), och avvisa, i varje fall inte uppmuntra, långsiktiga projekt med hög risk (men med jobbvinster som följd). Kan det vara så att företagens ekonomisystem mäter rätt men ändå fel? Eller, vilket är samma sak, att företagsekonomin som den tillämpas inte, på lång sikt, leder samhällsekonomiskt rätt?

Den frågan tål att fundera mera kring.