Det finns en nimbus av ekonomisk framgång och rikedom kring Nya Zeeland, åtminstone hos en person som är tillräckligt gammal för att ha levt en stor del av sitt liv under 1900-talet. För Nya Zeeland var under lång tid ett rikare land än andra. År 1900 var Nya Zeeland mätt i BNP per capita världens näst rikaste land (efter England). 50 år senare, i mitten av 1950-talet, var landet fortfarande rikt mätt i BNP per capita, på tredje plats.

Idag ser det annorlunda ut. Nya Zeeland är inte längre i topp på listan, inte ens i närheten av toppen som domineras av oljeländer som Kuwait, Quatar och Norge och diverse udda småländer typ Liechtenstein. Räknat i köpkraft låg Nya Zeeland 2009 på 51 plats bland världens rikaste, i samma härad som Tjeckien, Italien, Portugal och en bra bit efter Sverige på plats 30, USA på plats 10 och EU-länderna som grupp på plats 42. 

Pappret syftar till att berätta något om den nyzeeländska ekonomins kräftgång under de senaste 50 åren. Men också om Nya Zealand’s ekonomi så som den ser ut idag, i början av 2000-talet, och om framtidsutsikterna som inte alls är dåliga.

Det här diagrammet är informationsrikt. Det visar hur den nyzeeländska levnadsstandarden på ett par årtionden, från mitten av 1970-talet fram till 1990-talets början, gick från att ha legat klart över genomsnittet för OECD (den horisontella linjen) till att ligga 20 procentenheter under. Visserligen utvecklades också Australiens ekonomi negativt relativt OECD men den kurvan lutar inte lika brant nedåt. Även när Australiens relativa levnadsstandard stod som lägst kring 1990 var den ändå aldrig på allvar under OECD-snittet. Och vad mera är. Under de två gångna årtiondena, från 1990 och fram till idag, har Australiens relativa läge förbättrats, Nya Zealand’s ”står och stampar”. Jag skall  återkomma till den frågan.

Vilket var skälen till denna kraftiga relativa tillbakagång för NyaZeeland efter 1970? Ja, det tankeväckande är att nästan samma utveckling har Sverige haft. Sverige var 1970 världens tredje rikaste land och har steg för steg, låt vara inte lika dramatiskt som Nya Zeeland, därefter försämrat sitt läge (och finns således 2009 på plats 30 i rankinglistan).  Och förklaringen är densamma. Det handlade om att det dominerandepolitiska paradigmet, en starkt reglerad välfärdsstat, alltmer hade blivit ett hinder för tillväxt. Nya Zeeland hade under 1900-talets första hälft byggt upp en välfärdsstat som i mycket liknade den som fanns i Nordeuropa, inte minst i Sverige, den kallades ibland för”welfare statism”. Den kännetecknades av generösa välfärdssystem (sjukvård, socialförsäkringar, arbetslöshetsförsäkringar etc.) men viktigare av att det offentliga hade stora ambitioner att ”styra och ställa”. Den ordningen hade gradvis efter 1960 kommit att bli mindre konkurrenskraftig mot de länder där man lät marknaden få ett större spelutrymme. Den svenska välfärdsstaten i gammal tappning (i sin ekonomiska del kallades den för ”den svenska modellen”) var som starkast under perioden 1945-65 och stod i zenit omkring 1970. Därefter har den steg för steg monterats ner och moderniserats.

Också den nyzeeländska gamla välfärdsstaten har monterats ner men till skillnad från Sverige gjordes det med ett slags politiskt svärdshugg. Under kort tid i mitten av 1980-talettogs beslut om att i ett slag modernisera, och framförallt marknadsorientera, den nyzeeländska ekonomin. Mängder av statsstöd till och regleringar av olika näringar, särskilt jordbruket, avvecklades, de finansiella marknaderna avreglerades, till exempel släpptes valuta- och räntemarknaderna fria, och privatiseringar av offentligägd produktion genomfördes på bred front. En utveckling som i Sverige tog 15-20 år genomfördes i Nya Zealand på kanske fem år. Detvar en spektakulär politisk reform.

Detpolitiska skeendet i Nya Zeeland i mitten av 1980-taletgjorde avtryck också på aktiemarknaden. Den här grafen (klicka för större bild) visar aktiemarknadens utveckling i Nya Zeeland respektive Australien under de senaste 40 åren, från 1970 och framåt. Det man kan se är att marknaden under några år på 1980-talet var mycket entusiastisk över Nya Zeeland i jämförelse med Australien. Det var också så det uppfattades i Europa. Många här betraktade Nya Zeeland’s politiker, och det politiska modet att ta så radikala beslut kring ekonomin, med avund. Men kurvan över aktiemarknadens utveckling visar också att den framgången var tillfällig, den nyzeeländska relativa överavkastningen var borta redan 1990, och från slutet av 1990-talet har Australiens ekonomi utvecklats betydligt bättre än Nya Zeelands.

Ett tillägg är viktigt. Det politiska svärdshugget i mitten av 1980-talet omfattade inte arbetsmarknaden. Den reformen kom först i början av 1990-talet med Employment Contracts Act. Detvar en mycket radikal reform. Målet var ökad flexibilitet, individualisering och maktförskjutning till företagsledning och ägare. Den nyzeeländska arbetsmarknaden som hade varit minst lika centraliserad, fackföreningsdominerad och inflexibel som den svenska gjordes helt enkelt om i grunden. Framförallt decentraliserades förhandlingarna till företagsnivå och kollektivavtalstvånget avvecklades. Fackets ställning försvagades. På fem år halverades den fackliga anslutningsgraden, från 50% 1991 till 27% 1996.

Jag skall i en andra artikel i morgon granska de symptom som finns på att allt inte står rätt till med den nyzeeländska ekonomin så som den ser ut idag.