Jag har i en tidigare artikel (finns här) visat att den nyzeeländska ekonomin gått kräftgång under lång tid, särskilt under perioden 1950-80. Det finns ett antal tecken på att den nyzeeländska ekonomin även idag har vissa problem.

 *Nya Zeeland håller inte samma takt i sin ekonomi som Australien. Det vi just antytt, att Australien drar ifrån Nya Zeeland mätt i aktieindex´ utveckling är ett tecken. Tittar vi på aktiemarknaden under den senaste femårsperioden ser man tydligt att Nya Zeeland tappar mark (jfr diagram, klicka för större bild). Det kan tolkas så att marknaden vid varje tidpunkt har förväntat sig att de australienska företagen skall utveckla sig bättre än de nyzeeländska. Att gapet har fortsatt att vara till Australiens fördel betyder bara att förväntningarna infriats. Jämförelsen med Australien är inte oväsentlig i sammanhanget. Australien är av hävd Nya Zeelands största handelspartner (24% av exporten, 18% av importen 2009), de kulturella och politiska banden är starka mellan länderna, historiskt har länderna gått parallellt, inte minst i ekonomiskt avseende (när Nya Zeeland år 1900 var världens näst rikaste land var Australien det tredje rikaste landet) etc. Men talar vi om utvecklingen under 2000-talets senare hälft har inte heller jämförelsen med andra länder varit till Nya Zeelands fördel. Skulle vi ha lagt in Sverige i samma diagram skulle vi ha sett att den svenska och australienska kurvan skulle ha varit mer eller mindre parallella efter 2005. Det gäller också om vi hade jämfört med ett världsindex. Det är Nya Zeeland som särskiljer sig.

Mönstret av en ekonomi som har problem när den jämförs med Australiens ekonomi går igen när vi tittar på den australienska dollarns (AUD) utveckling mätt i nyzeeländska dollar (NZD). För fem år sedan kostade en AUD ungefär 10% mer än en NZD. Idag kostar den 30% mer. Det är ett tämligen klart uttryck för ett land som förlorat konkurrenskraft till ett näraliggande land. Att de två länderna befinner sig på ungefär samma utvecklingsnivå och är kulturellt samanlänkade gör det lättare att påstå något sådant.

Den ogynnsamma trenden för Nya Zeeland ser man också, föga förvånande, om man granskar BNP-tillväxten. Den har varit mycket starkare i Australien under 2000-talet. De här två graferna (klicka för större bild) visar att genomsnittligt har den australiensiska ekonomin sedan år 2000 vuxit med ca 3% per år, den nyzeeländska med bara lite över 0,5% per år. Samtidigt är Australiens höga tillväxtakt en smula extraordinär (varför det är så har jag skrivit om här). OECDs rikare länder växte som genomsnitt med 2,5% per år under samma period. Sverige ligger under 2000-talet på ungefär samma tillväxttakt som Nya Zeeland.

*”Brain drain”. Den som följer nyzeeländsk politisk debatt noterar att emigrationen, och i synnerhet utflyttningen av välutbildade personer, oroar. År 2006 lämnade ca 70 000 personer landet ”on a permanent or long term basis”. Det är mycket med tanke på att den totala befolkningen bara är lite över 4 miljoner. Granskar man endast personer med högre utbildning visar det sig att ca 22% av den gruppen i Nya Zeeland emigrerar (2000). Tio år tidigare, 1990, var siffran 17%.  Motsvarande siffra i Sverige år 2000 var ca 5%.  Det hade inte skett någon ökning sedan 1990.

*Nya Zeeland lånar netto av omvärlden, och gör det i ökande takt. Att ett land netto lånar mer än det själv lånar ut syns i en negativ bytesbalans. Med andra ord betyder det att när alla handelstransaktioner och transaktioner av finansiell art summeras ihop blir saldot negativt. Nya Zeeland har sedan 1980 så gott som varje år lånat av omvärlden med en tendens att lånebehoven har ökat med tiden. Det framgår av nedanstående figur.

En logisk följd av att man lånar varje år blir att skulden växer. Nya Zeelands samlade utlandsskuld är 2010 i storleksordningen US$125 miljarder, det motsvarar 110% av BNP. Det är en stor skuld relativt andra länder.  OECD skriver 2010 att Nya Zeeland har ”…one of the OECD’s highest levels of foreign debt.” Bara kostnaden för att “serva” lånen, kort sagt för att betala räntan, uppgår 2010 till US$9 miljarder. För varje hushåll betyder det US$4 500 varje år. Och den pågående krisen har gjort att skulden kommer fortsätta att växa. Regeringen räknar med att den om några år kommer att vara ca US$180 miljarder.

Kommer Nya Zeeland att bli ett nytt Grekland? Absolut inte av det enkla skälet att denna stora utlandsskuld i allt väsentligt är privat, det vill säga det är företagen och hushållen som har lånat utomlands. Den nyzeeländska statsskulden däremot är låg (22% av BNP 2009, Sverige hade samma år 36%, Grekland 113%). Det betyder att en sits liknande den som Grekland hamnat i är otänkbar.

Den centrala frågan är hur det har kunnat bli så här. Det finns inget enkelt svar (förutom det självklara att lånar ett land ständigt mer blir räntekostnaden ständigt högre). Men kort kan man säga att sparandet i den nyzeeländska ekonomin har varit för lågt. För om sparandet i ett land ett visst år är större än investeringarna är bytesbalansen positiv det året och vice versa. Bytesbalansens förändring är alltså ett mått på hur landets skuld gentemot utlandet utvecklas. Min personliga ekonomi fungerar på samma sätt. När det jag kunnat spara av min inkomst ett visst år inte räcker för att finansiera mina investeringar, är min personliga ”bytesbalans” det året negativ, jag måste låna (eller avstå från att investera). 

Eftersom Nya Zeeland under lång tid haft ett negativt sparande (efter investeringar), har landet antingen konsumerat för mycket, eller möjligen investerat för mycket. Det mest troliga är det har konsumerats för mycket.  För företagens investeringar som andel av BNP är inte extraordinärt höga, kring 20% 2009 och därmed väsentligt lägre än i Australien (27%). Hur som helst kan man säga att det har funnits, och finns, en allvarlig obalans i den nyzeeländska ekonomin som på sikt måste åtgärdas. En del av problemet sitter djupt i själva den struktur som landets näringsliv har. Bytesbalansen har påverkats negativt eftersom prisutvecklingen för landets viktigaste exportprodukter, till stor olika livsmedel, inte haft samma fördelaktiga utveckling som de produkter som man importerat (maskiner, bilar, drivmedel, elektronik etc.). Priset för importprodukterna har helt enkelt stigit snabbare än priset på exportprodukterna. Den typen av strukturellt handikapp tar mycket lång tid att åtgärda, om det överhuvudtaget är möjligt.

Dessa tre punkter – att Nya Zeelands ekonomi förlorat terräng gentemot Australien under senare år, att det finns en ”brain drain”, och att landet är stor nettolåntagare och att utlandsskulden har vuxit till en av de största bland OECD-länderna – är symptom på att allt inte står rätt till.

I en tredje och sista artikel i morgon diskuterar jag förutsättningarna för den nyzeeländska ekonomin när man tittar framåt. Och då ser man både strukturella konkurrenshandikapp (typ ”Small and Remote”) och strategiska tillgångar.