karl-henrik pettersson

karlhenrikpettersson.se

Filosofiska tankar om företagande och ekonomi

Vilket samhälle vill vi ha? Hur mycket marknad? Hur mycket politik? Varför dessa ekonomiska orättvisor?

Önsketänkande om en framtida samhällsmodell

Vi fick den globala ”break down” av samhället som behövs av ”ruska om” för att kunna hitta en samhällsmodell med bättre förutsättningar att klara våra stora politiska utmaningar än den ordning vi nu har. Det blev ingen ”alien invasion” som Paul Krugman, lite på skämt, bad om. Det blev ingen ny härdsmälta i finanssektorn som 2008/2009. Det blev en global pandemi, covid 19. Den har på bara ett år tufsat till alla. Alla människor. Alla företag. Alla politiker.

Vi har på rekordkort tid fått nya insikter. Vi har fått revidera förutfattade meningar. Vi har fått lära oss nya saker. Att samhället var så sårbart. Att politiken var enormt viktig. Att den politiska makten faktiskt fungerade, och fungerade bra. Att besluten togs snabbt och utan en massa käbbel. Att pengar plötsligt fanns (även om de var lånade) för enorma statliga satsningar. Att gränserna mellan privat och offentligt suddades ut. Att vi alla, även radikala vänstermänniskor, förstod att kapitalismen var den vän i nöden vi behövde. Den visade på en makalös förmåga att på kort tid, mindre än ett år, producera det vaccin vi måste ha för att kunna återgå till något som liknar normalitet.

För min del tycker jag att covid 19-erfarenheten, givet de stora utmaningar vi står inför, är mycket positiv. Den har visat att när människan är pressad kan hon ”försätta berg”. Det kommer att behövas mer av det även när pandemin har försvunnit.

*

Om jag finge önska fritt vad för slags utveckling skulle vi då få? Jag pratar om den västerländska civilisationens länder. Inte om ett enskilt land typ Sverige helt enkelt eftersom det jag diskuterar– hur våra samhällen skall vara organiserade och fungera – är djupt förankrat i historia, värderingar och institutioner som är gemensamma för en grupp av länder, i det här fallet västvärlden. Det är den västerländska samhällsmodellen som den ser ut idag som är utmanad. Tidsperspektivet för det jag diskuterar är långt, det som sker de närmaste decennierna, säg fram till 2050.

Kort skulle jag då säga följande:

Om demokratin

Med ”demokrati” menar jag den liberala demokratin med – i sin renaste form – full yttrandefrihet, mediefrihet, religionsfrihet etc., en oväldig rättsstat, och en representativ demokrati där alla människors röster väger lika tungt (och med kapitalism, det återkommer jag till). Demokratin så definierad, låt vara att den i praktiken inte är fullt så perfekt, är menar jag överlägsen alla kända alternativ för att styra ett avancerat land. Det som övertygat mig är granskningen av Putins Ryssland. För det är något i stil med dagens ryska samhällssystem, en autokrati med skenbart demokratiska val, som är det enda alternativ som skulle ha en fair chans att fungera för ett hög utvecklat västland. Viktor Orban, den ungerske premiärministern, argumenterar för att det skulle vara en överlägset bra samhällsmodell, och gör vad han kan för att vara den förste i dagens Europa som konverterar sitt land till autokrati. Allt jag har lärt mig tyder på att han har fel.

Med all respekt för svårigheterna för demokratin i Ungern är det USA som idag har de stora problemen. Inte med rättssystemet. Inte med de liberala friheterna. Inte med kapitalismen. Det är den amerikanska representativa demokratin som är i kris. Dribblande med röstlängder, ”gerrymandering”, privat kampanjfinansiering med så kallade super PACs och ”dark money”, lobbying i alla tänkbara former och med stora resurser har snedvridit, polariserat och låst kongressen i Washington DC till gränsen för beslutsförlamning. Under Trump har dessutom demokraterna använt filibuster (så kallade ”cloture votes”) i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den praktiska konsekvensen av filibustrandet? Ja, att USA idag är det enda västland som i praktiken kräver kvalificerad majoritet i sitt parlament även för småfrågor.

Det har gått så långt – särskilt under Donlald Trumps presidenttid – att den amerikanska demokratin är allvarligt hotad. Jag hörde nyligen den välkände historikern Timothy Snyder kalla Trumps vägran att erkänna sig besegrad i valet för ”The Big Lie”. Som ljug – menade han – i paritet med en annan ”Big Lie” den så kallade dolkstötslegenden, detta att tyska generaler efter första världskriget menade att Tyskland vunnit kriget men blivit bestulet på segern när vänsterpolitikerna i Berlin gick med på att sluta fred, det som 10-15 år senare blev ett tema i Hitlers demagogi, och slutade med en katastrof för mänskligheten. ”A Big Lie is incompatible with democracy” tillägger han. Han kallade också Trumps försök att hänga kvar vid makten efter valet i november 2020 som en misslyckad kupp med tillägget: ”A failed coup is usually the last thing that happens before a successful coup”.

Allt det här kan rimligen inte tolkas på något annat sätt än att den ansedde historikern Timothy Snyder, och han är långt från ensam, är allvarligt bekymrad för framtiden för USAs demokrati.

Att slåss för demokratin måste komma högst på prioriteringslistan, särskilt eftersom det är USAs demokrati, förebilden för demokratin i västvärlden som är hotad.

Om det gemensamma

Det gemensamma – kollektivet, staten eller vad vi vill kalla det – måste ta en större del av kakan i västländerna de närmaste decennierna. Det blir så antingen vi det eller inte. Dels på grund av att klimatkrisen kommer att kräva en långsiktighet och storlek på åtgärder som inte passar det privata särskilt väl. Kapitalismen och staten måste de närmaste decennierna av allt att döma arbeta ihop på ett delvis nytt sätt om vi skall ha en chans att få kontroll över planetens uppvärmning. Och i det samarbetet är det politikernas ansvar att skapa de incitament och den risktagande och riskdelande funding som kapitalismen måste ha för att kunna arbeta tillräckligt stort, effektivt och målstyrt. Dels eftersom de sociala, gemensamma skyddsnäten måste stärkas. Att Europa på det hela tagit har värnat om sin välfärdsstat även under nyliberalismen skall vi vara glada för. Det vi i Europa behöver göra är att modernisera och bygga ut välfärden. Amerikanarna måste tänka radikalt nytt, idémässigt bejaka och resursmässigt satsa på kollektiv välfärd, kalla det välfärdsstat eller inte. Det kommer att sitta långt inne. Men gör amerikanarna inte det är USA sannolikt inte längre en demokrati år 2050 (apropå tidigare resonemang).

Om moral i politiken

Tage Erlander skriver i en av sina dagböcker något i stil med följande: ”Politiker måste vara det mest moraliska yrke som finns.” När jag läste det tyckte jag det lät konstigt. Främmande om jag tänker på de senaste decennierna. Men egentligen borde jag förstått. 1950-60-talen, den tid då Tager Erlander var som mest aktiv som politiker, var moraliska decennier i politiken. Motsättningarna i politiken omedelbart efter kriget var mycket hårda, främst mellan socialdemokratin och de borgerliga. Debatterna mellan Tage Erlander och Bertil Ohlin, folkpartiledaren, var legendariska. Det handlade om grundläggande frågor. Både vad gäller vilket slags samhälle man skulle bygga. Skulle det vara marknadsekonomi i klassisk mening som de borgerliga förordade eller mer planerad ekonomi som socialdemokratin ville. Och i vilken utsträckning, och med vilka metoder, skulle man ge medborgarna, och särskilt de utsatta människorna, hjälp till ett drägligt liv. Det blev till sist en slags kompromiss. Sverige blev fortsatt ett mycket liberalt och marknadsvänligt samhälle, låt vara med en hel del regleringar. Och vi byggde, just under dessa decennier, kanske världens mest utvecklade välfärdsstat.

Det blev en politisk framgångssaga. Sverige var i början av 1970-talet ett av världens rikaste länder och en förebild för många andra länder. Moralen hade institutionaliserats och samhällskontraktet med medborgarna var, bildligt, skrivet och godkänt. Det såg ungefär likadant ut i andra västländer, i synnerhet i välfärdsstaterna i Europa.

Samhällskontraktet från efterkrigstiden fungerade på det hela taget gnisselfritt under femtio år eller mer. Det var först i samband med finanskrisen 2008/2009 som de stora samhällsproblemen förknippade med nyliberalismen, det nya ekonomisk-politiska paradigmet som introducerades i västvärlden under 1980-talet, kom till ytan. Med viss tröghet i USA. Jag skrev så sent som 2012 en krönika om varför det politiska USA inte verkade bry sig om de växande inkomstklyftorna i landet på samma sätt som man sedan några år gjorde i Europa.

Idag är samhällskontraktet ifrågasatt i alla västländer, inte minst i USA, och det är hög tid att återigen göra politiken och den politiska diskussionen moralisk. Med det menar jag att den basala frågan – vad för slags samhälle vi skall bygga – återigen, precis som under Tage Erlanders tid som statsminister under 1950–60-talen, kommer att bli den helt dominerande. Då kommer känslor och moral oundvikligen att ta större plats. I själva verket är det rimligt att tro att klimatfrågan och det existentiella hotet mot planet kommer att göra den politiska diskursen extra känslomässig.

Vilka moraliska frågor det handlar om? Ja, låt mig citera mig själv:

”Nu är det andra tider hävdar jag. Nu räcker inte dagens politik till. Nu måste moral få en renässans i politiken. Kring kakans fördelning. Kring synen på naturen som resurs. Kring förhållandet människa-natur. Är för mig en moralisk fråga att vi inte förmår fördela kapitalet och tillväxten mera rättvist. Liksom att vi fortfarande, till exempel vad gäller de stora haven, lever med maximen att naturen är en fri resurs. Liksom att vi människor betraktar oss för mer än djur och natur, tror oss stå över naturen. Till det kommer att politiken skall ta hand om det akuta med planetens uppvärmning.” (ur Dagbok 19, 16 november 2019)

Om nyliberalismen

Sedan nyliberalismens slog igenom under 1980-talet har det gemensamma, det staten och det offentliga i övrigt svarar för, fått stå tillbaka. Både idémässigt och som andel av samhällsproduktionen (BNP). Det var en nödvändig och önskvärd utveckling, åtminstone om vi talar om Sverige och den vid det laget, sent 1970-tal, ganska bedagade ”svenska modell” som nyliberalismen ersatte. Jämfört med 1970-talet har det mesta blivit bättre för både företagen och medborgarna. Marknaderna fungerar väsentligt effektivare. Vitaliteten i näringslivet har ökat via ett brett entreprenörskap och småföretagande (som överhuvudtaget inte fanns under 1970-talet, i varje inte i de västeuropeiska länderna). Gränserna har öppnats. Vi har fått bort inflationen, så sent som på i början av 1980-talet hade vi boräntor på 18-20%. Produktiviteten har under vissa perioder varit hög. Reallönerna har stigit rejält för de allra flesta. Den svensk som tjänade 20 000 kronor i månaden 1995, tjänade 2020 32 000 kronor, 66% mer mätt i köpkraft. En reallöneökning på över 2,5% per år!

Som jag ser det är det inte nyliberalismen i meningen bättre fungerande marknader, öppenhet, entreprenörskap etc. som vi vill bli av med. Tvärtom, den delen måste vi se till att behålla. Det man skall ifrågasätta och ersätta är dess politiska del, kalla det Reaganomics. Attityden att ju mindre stat desto bättre, låga skatter, avreglering och privatisering som en politisk dygd etc. Sådant skall inte styras efter politisk idé utan efter behov och rationalitet. Den politiska delen av nyliberalismen har haft sin tid.

Man kan ana konturerna av det paradigm som måste komma i stället. Något har blivit fel med ekonomin i västländerna, särskilt efter finanskrisen 2008/2009. Låg produktivitet i en stor del av företagssektorn (särskilt i bulken av företag mellan de stora frontlinjeföretagen och de lyckade småföretagen), och därmed i hela ekonomin. Extremt låga räntor. Hushållens växande skulder för konsumtion. Stora återköp av egna aktier etc. Min hypotes är allt detta är symptom på för låg efterfrågan i ekonomin. För små investeringar. För lite nyföretagande. För stora vinster. För långsam strukturförändring. För mycket sparande. För låga löner. Allt tyder på för låg efterfrågan. Dessutom har vi fått ständigt växande inkomst- och förmögenhetsskillnader till följd av öppna marknader och teknisk utveckling.

Det är möjligt att högre aggregerad efterfrågan är på gång. Satsningarna på klimatet har förutsättningar att bli just den efterfrågeboast som ekonomin i många länder behöver. Alla tror dock inte det. Bill Gates är kritisk mot politikerna i sin bok Så undviker vi klimatkatastrofen. För mycket prat, för lite verkstad menar han. Politiker talar om en fossilfri värld 2050 men det händer inte så mycket i verkligheten. Jag håller inte med. Givet de spårbundenheter och andra trögheter som finns i den verkliga politiska världen, tycker jag tvärtom om att det hänt förvånansvärt mycket på kort tid. Volvo slutar göra bensin- och dieselbilar senast 2030. Bara en sådan sak. Vem skulle ha trott det för ett par år sedan? Med ytterligare ett par år av klimatsatsningar, förstärkt av hushållens och företagens tillbakahållna efterfrågan under pandemin, kan västländerna mycket väl, få den efterfrågechock som av allt att döma behövs. Fördelningen offentligt vs privat skulle gradvis komma att ändras.

Om det nya ekonomiska paradigmet skall kallas neo-keynesianism eller något annat spelar inte så stor roll. Det viktiga är att nyliberalismens bättre fungerande marknader får bli kvar. Om regleringar av marknader är nödvändiga till exempel av miljöskäl är det givetvis OK. Men inte mer regleringar eller av-privatiseringar bara för att en vänsterideologi säger så.

Om fördelningen av kakan

Det som hänt efter 1980 kan, lite förenklat, beskrivas så att av allt det vi producerat i västvärlden, det vi mäter som BNP, har en långsamt växande andel gått till kapitalägarna. Alla andra – eller rättare sagt, alla som har anställningskontrakt och inkomst av tjänst – har fått en mindre del av kakan. Grovt räknat har den så kallade kapitalandelen av BNP på 35-40 år ökat med storleksordningen 3-5 procentenheter, lite olika beroende på land. Lönepotten har blivit i motsvarande grad mindre. Det handlar om mycket stora belopp. (Skulle man fördela 3-5% av Sveriges BNP 2020 på alla svenska löntagare skulle det motsvara en månadslönehöjning på 2 500-4 000 kronor.)

Men det är bara en del av problematiken. Lönepotten har även steg för steg fördelats mindre rättvist. Ett brett spektrum av välutbildade och professionella av olika slag i både privat och offentlig sektor (den senare finns också med eftersom lönebildningen fungerar som den gör), kanske 30-40% av löntagarkollektivet, har förhandlat sig till en relativt större andel av lönekakan. (Därtill har kapitalägarna sett till att de nyckelpersoner som de behövt för att behålla sin starka ställning i ”fördelnings-kriget”, allt från företagens ledningspersoner till problemlösare och specialister i företagen, fått en del av sin ersättning som inkomst av kapital.) Sammantaget är det huvudanledningen till att inkomstskillnaderna ökat i alla västländer efter 1980. Följden har blivit att för en majoritet av löntagarna, i många länder också en stor del av så kallade medelklassen, och givetvis för dem med de lägsta inkomsterna, ligger den reala inkomstutvecklingen efter 1980 långt under den reala BNP-tillväxten. I vissa länder (som i USA och England) så långt under att de reala inkomsterna 2020 för stora grupper är lägre än för 40 år sedan. Tala om att fördelningen av kakan varit orättvis!

Den här utvecklingen kommer att bromsas. Jag gör den kvalificerade gissningen att inkomsterna inom löntagarkollektivet ganska snart kommer att fördelas mer rättvist, och att de svaga i samhället får det ekonomiskt bättre. Både marknaden och politiken kommer att medverka till att det blir så. Marknaden genom att det arbitrage i lönekostnader företagen kunnat göra genom att flytta ut produktion till låglöneländer redan är på nedgång. Vinsterna med outsourcingen till lågkostnadsländer blir mindre. De lågt hängande frukterna är redan plockade. Många västföretag flyttar idag hem tillverkning från till exempel Kina. Allt annat lika får fler i hemlandet jobb. Globaliseringens nedåtpress på lönerna i väst minskar. Det eliminerar ett av de viktigaste skälen till vidgade inkomstklyftor under de senaste decennierna.

Politiken kommer att medverka därför att det blir nödvändigt, det är vad väljarna kommer att kräva. Socialförsäkringar. Vård-skola-omsorg. Högre utbildning. Alla de klassiska ingredienserna i välfärdsstaten måste förbättras, utvidgas och skärpas. Mer eller mindre beroende på land, och med varierande andel av offentlig produktion och finansiering för respektive välfärdssektor beroende på landets historia och kultur. Till det kommer vi ganska säkert få se mer progressivitet i skatteuttagen. Nya skattebaser som tvingar höginkomsttagare att betala mer skatt. Högre kapitalskatter. Det finns – bortsett från kapitalets flyktighet – ingen rationell grund till varför gapet mellan inkomst av kapital och inkomst av arbete skall vara så stort som det är i många länder (även om det finns argument för en viss skillnad). Politisk uppbackning av facklig verksamhet (jfr allt det positiva president Joe Biden sagt om facket månaderna efter valet, ungefär 180 grader mot vad Ronald Reagan skulle ha sagt.) etc.

Betyder det att vi nu kommer att få se en trend av sjunkande kapitalandel i västländerna, till och med en återställning till nivåerna före 1980? Sannolikt men inte fullt säkert. Men de låga räntornas, och de höga vinsternas, era borde gå mot sitt slut om efterfrågan i ekonomin radikalt ökar (som är en förutsättning för mitt resonemang). Förstås givet att både konkurrens och marknader, särskilt marknaden för kapital, fungerar bra. Idag är det uppenbarligen inte så. Det finns studier som visar att företagens avkastning i vissa sektorer under perioder legat väsentligt högre än vad kapitalet faktiskt kostat givet inflation, rimlig risk och marknadslöner. Med andra ord, företagen har gjort övervinster. Det antyder att konkurrensen inte har fungerat. Eller att politikerna och centralbankerna sett till att priset på kapital, räntan, pressats ner under marknadspris. Eller, mest troligt, en kombination av båda. Om det justeras till med tiden, och det tror jag, kommer kapitalandelen att sjunka.

Om kapitalismen

Vi måste försvara kapitalismen. Det finns ingen bättre metod för att effektivt producera de varor och tjänster vi behöver än en fri, konkurrensutsatt, huvudsakligen privatägd kapitalism skyddad av en omutlig äganderätt. Alla kända försök att laborera med kapitalismen som modell för att hitta något bättre har misslyckats.

Jag förstår att ett så tydligt ställningstagande för kapitalismen upprör så gott som alla som lutar åt vänster, och säkert en del andra. Men man måste gå bortom känslor och ideologiska låsningar. Det mesta som kapitalismen beskylls för – allt från utbredd fattigdom till klimatkris – är inte kapitalismen fel. Det är politikerna, apropå fattigdom, som inte byggt upp, eller underhållit, de sociala skyddsnät som en global öppen ekonomi av det slag vi har haft de senaste decennierna kräver. Det har blivit tvärtom. Välfärdsstaten har i de flesta västländer efter 1980 fått mindre resurser i reala termer. Och det är politikerna som inte i tid har förstått att det fossildrivna samhället måste korrigeras med kraftfulla incitament och stora gemensamma investeringar om vi skall kunna hejda uppvärmningen.

Däremot kan man empiriskt visa på sådant kapitalismen gjort bra. Som att den till exempel i Kina på kort tid lyft hundratals miljoner människor från värsta tänkbara armod till något som liknar europeisk medelklass. Eller som nu senast med covid 19-vaccinerna. Visst, kapitalismen måste också kritiseras. För till exempel orimliga, ja omoraliska, ersättningar till VD och ledningar. Eller för omåttlig spekulation i finanssektorn (vilket i och för sig också är ett politiskt ansvar att omöjliggöra, åtminstone minimera). Ändå kvarstår att något bättre än den västerländska kapitalismen för produktionen i det samhälle vi vill skapa känner vi inte till.

Om tillväxt

Hög ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att världens länder framgångsrikt skall kunna ta sig an de stora problem och utmaningar som vi står inför, inte minst klimatomställningen.

Det är förmodligen också en åsikt som får vissa att sluta läsa, särskilt icke-ekonomer. För även om man kan tycka att vi ekonomer är självgoda typer som tror oss veta bäst, är det klart att på den här punkten har vi rätt. Villfarelsen uppstår eftersom de flesta människor tror att fortsatt ekonomisk tillväxt betyder att vi skall konsumera ännu mera prylar, göra ännu fler resor, köpa ännu större bilar etc. Men tillväxt i meningen ökat förädlingsvärde, ökad BNP-tillväxt, är själva förutsättningen för ett annat, mjukare och klimatvänligare samhälle. För att vi exempelvis skall kunna få mer fritid, arbeta mindre, utbilda oss bättre, satsa mer på ny teknologi etc. Att idag inte fokusera på tillväxt är som att säga till medborgarna och företagen att visserligen brinner det i knutarna, världen riskerar att gå under, men nu skall vi ta det lugnt.

Om globaliseringen

I min värld är det öppna samhället – det vi lite slarvigt kallar globaliseringen – med ett minimum av hinder för flödet av varor, tjänster och kapital över gränserna överlägset varje tänkbart alternativ. Den vetenskapliga evidensen för att öppna gränser är att föredra om målet är ökat ekonomiskt välstånd är övertygande. Både för välståndet inom ett enskilt land – Sverige är ett utmärkt exempel – och för att jämna ut välståndet mellan länder.

Det senare kommer också i praktiken att bli den kraft som ser till att globaliseringens kritiker, diverse nationellt och populistiskt orienterade grupper i västvärlden, kommer att misslyckas. Vem tror att Kina och andra utvecklingsländer frivilligt vill avstå möjligheten att göra affärer med det rika väst? Och vem tror att västländerna skulle vilja dra ner på sin export till de dynamiska utvecklingsländerna? Eller köpa saker och ting vi inte själva kan tillverka lika billigt? Visst, det kommer säkert protektionistiska bakslag i det globala utbytet. Visst, det kommer att bli mindre av västföretagens outsourcing av produktion till utvecklingsländer för att utnyttja lägre löner, det jag varit inne på. Men överlag tror jag att de ekonomiska krafter som verkar för fortsatt globalisering är så stora att ingen snäv nationalism i världen kan bromsa. Donald Trumps retorik under 2019 vad gäller USAs handel med Kina var starkt protektionistisk. Men det mesta förblev retorik.

Om individualismen

Västvärlden är individualistiska samhällen enligt forskningen. En berömd studie från 1980-talet jämförde 50 olika länder för att se deras individualistiska och kollektivistiska tendenser. USA och Kanada och västra Europa toppade listan som de mest individualiserade. Länder från Mellanöstern, Sydöstra Asien och Sydamerika var de mest kollektivistiska.

Det finns många i väst som tycker att nyliberalismens epok har gjort oss alltför individualistiska. Vi har – bildligt – blivit kunder istället för medborgare. Vi har börjat tänka mer på oss själva än på andra, och mindre på det vi måste göra gemensamt i samhället. Kritiken kommer från olika håll. Vänstermänniskor ogillar kommersialismen, valfriheten och det individuella ansvaret och skulle helst vilja att vi blev mer kollektivistiska i vårt tänkande. Sedan finns det en helt annan typ av kritik, kanske kan man säga att den lutar åt höger, att den rotlösa individualismen gör människorna illa. Vi får mer av hopplöshetens och meningslöshetens sjukdomar – alkoholism, drogmissbruk, självmord.

Det ligger något i kritiken. Solidariteten med de svaga i samhället har tonats ner. Välfärdsstaten har fått sprickor i fasaden. Infrastrukturen i många länder har blivit eftersatt. Allt det samtidigt som takten i samhällsomvandlingen har snabbats upp. Djupgående förändringar har tvingat sig på medborgarna. Välja-samhället. Digitaliseringen. Okontrollerad flyktinginvandring till Europa. Braindrain i andra europeiska länder. Många lämnas bakom, eller känner sig utanför. Särskilt de svaga i samhället. Det skapas en grogrund för antidemokratiska rörelser och populism.

Det är en fullt rimlig beskrivning av vad som faktiskt hänt efter 1980. Men nästa steg i resonemanget, att nu skall vi som enskilda människor bli mindre individualistiska är däremot inget jag ställer upp på. Jag är gammal nog för att ha blivit vuxen under de mer kollektivistiska och ”solidariska” efterkrigsdecennierna, 1950-1980. Det är ingen tid jag önskar få tillbaka. Det var ett tristare och tråkigare samhälle än det vi haft de senaste decennierna. Kontrollerat. Trångsynt. Präktigt. Vi som var unga protesterade av en anledning.

Jag påstår inte att nyliberalismen i meningen Reaganomics inte farit illa fram med de svaga grupperna i samhället. För det har den gjort, och det har förstärkts av globaliseringen. Men det får inte användas som argument för mindre individualism och eget ansvar. Det mer individualistiska samhälle vi gradvis fått efter 1980 är roligare, mer spännande och mer dynamiskt än alternativet. Det är värt att värna om. Sedan är det politikernas ansvar att se till att de svaga grupperna i samhället skyddas och kompenseras.

*

Ganesh Sitaraman, amerikansk juridikprofessor, skisserar i sin bok The Great Democracy på några alternativ till nyliberalismen. Det första är att nyliberalismen får blir kvar men reformeras, lite oklart hur. Det andra alternativet kallar han nationalistisk populism, ungefär det ”America First”-program som Steve Bannon förespråkade och Donald Trump kampanjade för inför valet 2016 men sedan aldrig fullföljde som president. Som om SD skulle få styra Sverige, eller AfD, Alternativ för Tyskland, skulle få styra Tyskland. Det tredje skulle vara en västanpassad autokrati. En slags europeisk variant av Putins Ryssland. Kanske ungefär det samhälle som Viktor Orban försöker omforma Ungern till. Men idealt – så tolkar jag honom – borde vi egentligen söka efter ytterligare något, något helt nytt, en ny, djupare demokrati som skapar tilltro och gemenskap i samhället mycket bredare än vad vi hittills lyckats med.

Mitt önskesamhälle för de närmaste decennierna, fram till säg 2050, det jag just skissat på, ligger om jag skulle välja mellan dessa fyra närmast Sitaramans reformerade variant av nyliberalismen (även om jag tycker att ordet nyliberalism kanske är förbrukat). Jag tror inte på radikala steg vad gäller hur samhällsmodeller formas. Konservatismen har helt rätt i att alla sådana försök kommer att misslyckas. Jag tror inte heller på de illiberala samhällen som Jimmy Åkesson och Viktor Orban verkar vilja skapa. Och definitivt inte på en modern autokrati av rysk modell. Lika lite som jag tror på luftiga visioner om en helt ny samhällsordning med djupare demokrati.

Då blir det inte roligare än min neo-keynesianism.

  • Facebook
  • Twitter
  • Print
  • email
2021-04-03

Skriv kommentar