Den här grafen (klicka för större bild) visar hur S&P 500 har utvecklats under de gångna 140 åren, från 1870 fram till idag. Diagrammet innehåller en massa information. Och inte minst om vad politik kan åstadkomma. Det som sägs i texten i figuren, att recessionerna kom mycket tätare, och varade längre, tidigt under perioden är ett exempel. Det är så att säga mycket “gråare” till vänster i figuren. Det går en tydlig gräns vid den stora depressionen på 30-talet. Det verkar som om politikerna då hade fått nog av våldsamma och återkommande svängningar i ekonomin. Vi vet att till exempel den amerikanska bankmarknaden genom beslut under 30-talet, Glass-Steagall och annat, kom att bli en hårt reglerad bransch där utrymmet för spekulation hade snävats in högst betydligt. Det var i stark kontrast mot hur det hade sett ut under 1900-talets tre första decennier.

1930-talet var krispolitikens och den politiska förvirringens tid. Men ur decenniet kom så småningom ett paradigmskifte vad gäller den övergripande ekonomiska politiken, det som senare kom att kallas makroekonomi. Den klassiska ekonomin som hade regerat fram till och med 1920-talet fick abdikera. Steg för steg, påskyndad av andra världskrigets mer planerade och kontrollerade ekonomi, kom i stället det offentliga, och inte minst finanspolitiken, att ta större plats. Vi fick den Keynesinspirerade aktiva konjunkturpolitiken och perioden 1945-65 blev en ekonomisk framgångshistoria. Det gällde inte bara för USA utan för hela västvärlden, inte minst för Sverige som 1970 hade blivit ett av världens rikaste länder mätt i BNP per capita.

Från mitten av 1960-talet följde en ny villrådighetens period som tog slut först kring 1980. Man kan se i figuren hur S&P 500 under de här åren står och stampar. Villrådigheten tog slut när ett nytt paradigm, det nationalekonomen Roger Farmer kallar The Rational Expectations Revolution, hade börjat dominera. Privatiseringar, avregleringar på arbets- och finansmarknaderna och allmänt större utrymme för marknaden och mindre utrymme för det offentliga var kännetecknen. Reagan och Thatcher var det nya paradigmets politiska titaner.

Vi fick en två decennier lång period, grovt sett perioden 1980-2000, med mycket starkt tillväxt i västvärlden där en trendmässigt växande del av förädlingsvärdet gick till kapitalet, och i motsvarande grad en minskande andel till arbetet. Det fick vinsterna att öka dramatiskt – och föga förvånande ökade aktiekurserna lika dramatiskt. Man kan se i diagrammet, som har logskala, att S&P 500-indexet ungefär 15-dubblades mellan 1980 och 2000. Det är den största aktiekursökningen i historien på en så kort tid.

I och med 2000-talet tycks vi återigen, åtminstone att döma av S&P500-indexets utveckling, vara inne i en period av politisk osäkerhet och villrådighet. För det är svårt att tolka ett decennium med två gigantiska bubblor, IT-kraschen och sub-primekrisen, och en aktiekurs som räknat över hela perioden stått stilla, på annat sätt än att de amerikanska politikerna (inklusive Federal Reserve) inte har haft de rätta verktygen för att tackla problemen. Eller kanske mer korrekt uttryckt, politikerna har av ideologiska skäl inte haft den rätta viljan att fullt ut använda de verktyg som trots allt har funnits. Alan Greenspan, förre Federal Reserve-chefen, är en av dem som råkat ut för just den kritiken.

Vad kommer att hända framåt? Kan man skönja konturerna av vårt nästa makroekonomiska paradigm, det som skall ersätta, eller åtminstone modifiera, ”den fria marknadens politik” som dominerat efter 1980?  Möjligen. I varje fall kan vi identifiera några av de problem som västvärldens politiker måste lösa för att vi skall få ett rimligt samhälle att leva i. De växande inkomstklyftorna. Västvärldens bytesbalansunderskott. Finanssektorns elefantiasis inklusive vad som skall göras med de systemhotande ”too-big-to-fail”-bankerna.  Finanssektorns stabilitetsproblem. Klimat- och  miljöhotet.

Det är med den problemlistan (och den kan göras längre) svårt att tro att inte nästa makroekonomiska paradigm kommer att ge mer makt åt politikerna och det offentliga, och följaktligen mindre makt åt marknaden. Vi får vänta och se. Men det är troligt att S&P-kurvan i diagrammet inte kommer att vända uppåt förrän marknaden känner att en ny makroekonomisk tankemodell är på ingång.

Läs mera om detta i Är tiden mogen för ett nytt makroekonomiskt  paradigm?