Politik är sannolikt ett av våra mest använda ord och som så ofta vid frekvent tillämpning och användning av en term blir den oprecis. Vi skall här använda ordet politik på följande sätt:
Politik på det idémässiga planet handlar om en helhetssyn på samhället. Det blir ett uttryck för hur en grupp medborgare tycker att samhället skall utformas. Framförallt handlar idépolitik om hur balansen, eller blandningen, mellan det privata och det gemensamma skall se ut. Alla samhällen som vill upplevas som rimliga av en majoritet av medborgarna kräver, vid sidan av den privata sfären (familj, släkt, grannskap, företag) att vissa regler skall gälla för den som vill vara verksam i samhället liksom att vissa saker görs gemensamt. Det i sig kräver gemensamma beslut. Det leder över till den mera handfasta definitionen av politik.
Politik på det konkreta planet handlar om beslut som påverkar samhällets sätt att fungera och dess resursfördelning – och då i linje med en vision av, eller ett program för, samhällsutvecklingen.
Det här är en ganska viktig distinktion. Det engelska språket använder exempelvis inte samma ord för dessa två innebörder. Begreppet policy handlar om idépolitik och politics om den mer konkreta politiken, om att göra politik.
Vi gör i det här sammanhanget den avgränsningen att med politik menas nationell politik, alltså politik som gäller ett helt land och där besluten fattas i parlament och regering. Vi vet givetvis att det fattas politiska beslut också på lägre nivå, i kommuner och andra lokala eller regionala politiska beslutsförsamlingar, men vi bortser från den nivån, inte därför att den är oväsentlig för medborgarna utan därför att de frågor som i första hand handhas på den nivån (skolan, sjukvården, gator och vägar etc.) inte är de frågor som den här boken fokuserar på.
Den praktiska politiken brukar delas in i fyra olika typer. Lagstiftningspolitiken förändrar eller förnyar spelreglerna i samhället, begreppet lag då taget i vidaste mening. Det finns gemensamt beslutade regler som gäller för alla medborgare och det finns sektoriella och andra specifika regelsystem.
  Allokeringspolitiken avser beslut som rör resursfördelningen i samhället. Med resursfördelning menas mera precist hur samhällets samlade produktion, oftast mätt i termer av förädlingsvärde eller arbetstimmar, skall fördelas mellan den gemensamma sektorn, marknadssektorn respektive hushållssektorn. De två senare bildar tillsammans den privata sfären. Miljöpolitiken, regionalpolitiken, jordbrukspolitiken, bostadspolitiken, försvarspolitiken, utbildningspolitiken och diverse andra politiska delområden handlar i grunden om hur landets samlade resurser skall användas och fördelas och blir i den meningen allokeringspolitik.
Fördelningspolitiken syftar till att omfördela inkomster och förmögenhet. I ett modernt samhälle bedrivs en mycket omfattande fördelningspolitik. Transfereringarna, i praktiken en inkomstomfördelning mellan medborgarna, uppgår exempelvis idag i ett land som Sverige till uppemot en tredjedel av BNP.
Stabiliseringspolitiken handlar om att påverka och balansera konjunkturförloppen. Finans- och penningpolitiken är stabiliseringspolitikens viktigaste verktyg.

Vi skall komplettera dessa fyra klassiska politikområden med tillväxtpolitik. Med tillväxtpolitik menas i fortsättningen gemensamma beslut i syfte att få den relativa förädlingsvärdetillväxten i landet att öka. Uttryckt i andra termer handlar tillväxtpolitik om att positivt påverka ett lands relativa förmåga att anpassa sig till nya konkurrensförhållanden. Till tillväxtpolitiken hör sådant som konkurrens- och strukturfrågor, entreprenörsfrågor, det nationella innovationssystemets effektivitet, teknologibaserad utveckling, FoU etc. Vi skall i bokens avslutande del ägna tillväxtpolitiken stort utrymme.
Det ligger i sakens natur att gränslinjerna mellan dessa olika politikområden är diffusa. Vad som är allokeringspolitik respektive fördelningspolitik går exempelvis ibland inte att urskilja utan att man i detalj förstår vad frågan eller beslutet avser. Till det kommer att politikerna ofta blandar flera verktyg hämtade från olika politikområden för att åstadkomma en förändring. Regionalpolitiken kan i praktiken inrymma allt från skräddarsydda subventioner (till exempel lokaliserings- eller transportstöd) till forskningspolitik och försvarspolitik. Den typen av samordnade ansträngningar bidrar till att gränserna blir otydliga för den som betraktar politiken från utsidan.
Det här är i kort sammanfattning en traditionell beskrivning av vad vi menar med politik i ett modernt samhälle.

Texten finns i Det nya företagets samhälle, kapitel 2, s 40 ff

Läs en mer generell definition av politikbegreppet här.