Min utgångspunkt är att de verkligt stora samhällsproblem som OECD-länderna står inför i början av 2000-talet bestäms av det paradigmskifte som vi lever mitt uppe i och som jag har beskrivit i bland annat essän Det nya företagets samhälle. Det handlar om att vi i västvärlden sedan några decennier håller på att byta produktionssystem – från Det gamla företaget till Det nya företaget (läs kort om definitionerna här) med allt vad det innebär. Det bytet leder också till nya politiska utmaningar. Enkelt uttryckt kan man säga att Det gamla företagets institutioner behöver ersättas med Det nya företagets institutioner.
Jag har identifierat sex grundläggande politiska utmaningar:

1. Ägarstyrnings-problemet
2. Inkomst- och riskfördelnings-problemet
3. Finansiella marknadens hegemoni-problemet
4. Det intellektuella monopolet-problemet
5. En överdos av politik-problemet
6. Öka relativa tillväxten-problemet

1   ”Ägarstyrnings-problemet”

Det är i praktiken fyra kontrollmekanismer som bestämmer ramarna för ett företags verksamhet. Den första är lagar och andra formella regelsystem, ibland, som för den finansiella sektorns företag, med vidhängande tillsynsmyndigheter. Den andra är de produkt- och faktormarknader som företaget är beroende av. Ett företag måste naturligtvis bete sig så att det med uthålligt acceptabel ekonomi kan sälja de produkter det tillverkar och det måste erbjuda sådana villkor att det kan rekrytera de medarbetare som krävs etc. Det ligger i sakens natur att produkt- och faktormarknadernas påverkan sker med tidsfördröjning, den dämpas av de ekonomiska buffertar som byggs upp under goda tider. Det gäller inte för den tredje kontrollmekanismen, kapitalmarknaden. Den disciplin som kapitalmarknadens olika aktörer, i första hand bankerna och aktieägarna, utövar på ett företag är på ett helt annat sätt omedelbar och också av andra skäl mycket betydelsefull. Minskar disciplinen av någon anledning leder det erfarenhetsmässigt till effektivitetsbortfall. Den fjärde är ägarstyrningen.

Det grundläggande syftet med dessa fyra kontrollmekanismer, om man nu kan tala om syfte i sammanhanget, är politiskt. Det handlar om att få företagen att uppträda på ett sådant sätt att samhället och medborgarna får ut största möjliga nytta ur produktionen givet de begränsningar för företagandet som finns. Eller som Michael Jensen, idag en av finansekonomins mest välrenommerade och intressanta ekonomer, mera krasst och rakt på uttrycker syftet –  “…to resolve the problems caused by a divergence between manager’s decisions and those that are optimal from society’s point of view”.
Den av dessa kontrollmekanismer som för närvarande fungerar sämst i de högt utvecklade västländerna är ägarstyrningen.  Det är det som jag i fortsättningen kommer att kalla ägarstyrningsproblemet.
Med ägarstyrning avses de kontrollsystem som utgår från de organ som företräder ägaren, i ett aktiebolag från bolagsstämma och styrelse. Ägarstyrningen gäller allt från att tillsätta och avsätta VD till den löpande kontrollen av verksamheten vid styrelsemöten. Praktiskt handlar det också om vilka krav styrelsen ställer på bokförings- och ekonomisystemen, hur ersättningen till framförallt VD och övrig företagsledning skall utformas och givetvis hur intern- och externrevisionen skall arbeta.
Man kan tala om ett allmänt ägarstyrningsproblem i samhället om företagen, givet väl fungerande marknader, tenderar att bete sig så att det förr eller senare uppstår allvarliga ekonomiska bekymmer. Problemen är väsentligen av två slag. Antingen har företagen av någon anledning investerat för mycket, för lite eller fel. Det har med andra ord funnits en störning i de mekanismer som styrt investeringsbesluten. Eller också har företagen genom sina produkter eller på annat sätt uppträtt så att förtroendet hos allmänheten har skadats. Ägarstyrningsproblem har karaktär av systemfel.
Det är viktigt att betona att ägarstyrningsproblem i ett samhälle inte har något att göra med ”bad management” i företagsspecifik mening. Att det finns företagsledningar som inte är mogna sin uppgift, som begår allvarliga felbedömningar eller som har relationsstörningar visavi sina anställda eller andra intressenter leder bara till ett ägarstyrningsproblem om respektive styrelse inte vidtar åtgärder och byter ledning. Sådana misstag förekommer givetvis men det är inte problem i enstaka företag som åsyftas. Det vi här talar om är generella ägarstyrningsproblem i samhället, eller mera sannolikt hos en viss kategori företag.
Symptomen på att det idag finns allvarliga ägarstyrningsproblem i de högt utvecklade ländernas marknadsekonomier är många. Grovt sett kan vi dela in dem i tre kategorier.

* Det görs felinvesteringar i en oroväckande hög grad – och dessa görs påfallande ofta av de allra största företagen. Clayton Christensen har, för att ta ett exempel, visat att amerikanska AT&T genom tre misslyckade strukturaffärer under 1990-talet ”brände” cirka 350 miljarder kronor ($50 miljarder) och, som han tillägger, ”…destroyed even more in shareholder value”.  Den kroniska överkapacitet som finns i vissa näringar är ett uttryck för felinvesteringar. Bilindustrin kan vara det konkreta exemplet.
Michael Jensen har gjort vissa beräkningar vad gäller kvalitén på de amerikanska storföretagens investeringar under 1980-talet. De antyder gigantiska felbedömningar från ledningarnas sida. Utgångspunkten i Jensens studie är de amerikanska storföretagens samlade investeringar under perioden 1980-89. Investeringar definieras som summan av företagens traditionella hårdvaruinvesteringar efter avskrivningar och de samlade FoU-investeringarna. Modellens grundantagande är att detta totala investeringsbelopp investeras i ett tänkt ”bankkonto” med en årlig avkastning på 10 procent. Den samlade avkastningen på det tänkta bankkontot jämförs sedan med värdet på företaget vid utgången av perioden med avdrag för ingångsvärdena vid periodens början (och justerat för utdelningar, emissioner, återköp av egna aktier etc under perioden).
Det resultat som redovisas är uppseendeväckande. Skräckexemplet är General Motors (GM). Jensen beräknar att företaget under de här åren (1980-89) har gjort en felbedömning i storleksordningen $100 miljarder. Hade GM i stället placerat de resurser som satsades på investeringar i den industriella verksamheten på ”bank” skulle med andra ord aktieägarna ha varit $100 miljarder rikare.
Andra storföretag visade också upp stora minus i Michael Jensens studie, bland andra IBM, Xerox och Kodak. Intel, GE, Merck och AT&T redovisade däremot plusvärden.
Det oroande är att misstagen i vissa fall blir nästan osannolikt stora och att samma fel görs upprepade gånger.
Slutsatser av det här slaget kan naturligtvis ifrågasättas. Att företag gör vissa misslyckade investeringar är inget nytt eller uppseendeväckande. Det ligger i kapitalismens natur att en del av företagens satsningar måste gå fel. Det är en företagslednings ansvar att investera i framtiden och de praktiska ramarna för verksamheten gör att dessa investeringar i allt väsentligt hamnar inom det egna verksamhetsområdet. Om konjunkturer eller andra marknadsförutsättningar gör att företagets marknadsvärde minskar satsningarna till trots, är det inte nödvändigtvis ett uttryck för felbedömningar. Det är dock ett memento.
Det som under alla omständigheter kvarstår som ett symptom på ett ägarstyrningsproblem är överkapacitetsproblemen i vissa branscher.

*Fusionshysterien i många sektorer måste också hänföras till kategorin ägarstyrningsproblem. Dels tyder mycket på att de flesta fusioner kommer till på företagsledningarnas initiativ, det tycks som om företagsledningarna har mera att tjäna på en fusion än ägarna vilket i så fall är ett systematiskt principal-agent problem. Dels därför att den empiriska forskningen ganska entydigt visar att fusioner sällan i efterhand framstår som företagsekonomiskt motiverade, i synnerhet inte för det köpande företaget. Detta är frågor som jag utförligt har diskuterat i min bok Det exploderande storföretaget (SNS, 2004).

*Förtroendekrisen är det tredje, och sannolikt allvarligaste, ägarstyrningsproblemet i det korta perspektivet. Under de två gångna decennierna har det funnits svaga signaler om en allmän förtroendekris för företagen, det har framför allt gällt de för varje år allt mer provocerande ersättningarna till företagsledningarna. Enligt Business Week hade företagsledarna i de största amerikanska företagen 1997 en genomsnittlig årslön på $7,8 miljoner – ”326 times the earning of an average factory worker”. Den bilden har därefter förstärkts i sina kontraster. Economist skriver att år 1999 tjänade cheferna för ”Fortune´s top 100” i genomsnitt $37,5 miljoner, ”or more than 1 000 times the level for ordinary workers”.
Det som tidigare var svaga signaler har i början av 2000-talet blommat ut till allvarliga skandaler som inte bara handlat om options- och lönesystem för ledningarna utan också om den interna och den externa kontrollen. De stora amerikanska revisions- och finansmarknadsföretagen har utsatts för skoningslös kritik. Men diskussionen har också förts i Sverige, mest intensivt i samband med Skandia-affären hösten 2003.
Business Week (och många andra) talade om kapitalismens allvarligaste kris på över hundra år. Eller som tidskriften rubricerade sin ”cover story” den 6 maj 2002: ”The Crisis in Corporate Governance: Excessive pay, corrupt analysts, auditing games: It all adds up to capitalism’s biggest crisis since the trustbuster era. What will it take to restore the public’s faith in the system?”
Man kan naturligtvis fråga sig om Business Week är förhastad i sitt omdöme, alltför färgad av stundens känslor. Det kanske är så att det som skett i Enron och några andra amerikanska storföretag under ett par år i början av 2000-talet, och i Europa med turerna kring bland andra holländska Ahold och svenska Skandia, inte är något annat än ytterligheter och tillfälligheter vilka inte kan ligga till grund för svepande omdömen om kapitalismens kris, än mindre om kris i ägandestyrningen. Det är inte svårt att hitta exempel på ekonomer som anser att den amerikanska ägarstyrningen trots allt fungerar effektivt – minst lika effektivt som i andra länder. Bengt Holmstrom och Steven N. Kaplan, båda välrenommeade ekonomer, anser exempelvis det.
Å andra sidan är det svårt att inte betrakta Enron och de andra skandalerna som ”toppen på ett isberg”, det gäller särskilt ersättningsnivåerna till företagsledningarna i storföretagen. Så gott som varje storföretag i varje OECD-land kan för de senaste två decennierna redovisa dramatiskt höjda löner och andra ersättningar till företagsledningarna – och dessa ersättningar har gått långt utanför ramen för vad människor i gemen i dessa länder anser är rättvist och berättigat. Och inte bara människor i gemen. Det är symptomatiskt att också företagsledare utanför storföretagens ledarskikt, ekonomer, revisorer och många andra som arbetar med företagande, kort sagt alla som i vanliga fall försvarar företagens agerande, uttrycker samma tveksamhet och förvåning över att det kunnat bli som det blev.

Tillägg
Den här texten skrevs 2003 och publicerades i Det nya företagets samhälle (SNS, 2004). Det som slår en idag, jag skriver tillägget i maj 2009, är att den nu pågående krisen passar oroväckande bra in på problembeskrivningen. GM är i skrivande stund konkursmässigt, och att ägarstyrningen brustit när det gäller västvärldens banker och andra finansinstitut är det knappast någon som ifrågasätter idag.