Min utgångspunkt är att de verkligt stora samhällsproblem som OECD-länderna står inför i början av 2000-talet bestäms av det paradigmskifte som vi står mitt uppe i och som jag har beskrivit i bland annat essän Det nya företagets samhälle. Det handlar om att vi i västvärlden sedan några decennier håller på att byta produktionssystem – från Det gamla företaget till Det nya företaget (läs kort om definitionerna här) med allt vad det innebär. Det bytet leder också till nya politiska utmaningar. Enkelt uttryckt kan man säga att Det gamla företagets institutioner behöver ersättas med Det nya företagets institutioner.
Jag har identifierat sex grundläggande politiska utmaningar:

1. Ägarstyrnings-problemet
2. Inkomst- och riskfördelnings-problemet
3. Finansiella marknadens hegemoni-problemet
4. Det intellektuella monopolet-problemet
5. En överdos av politik-problemet
6. Öka relativa tillväxten-problemet

(2) Inkomst- och riskfördelningsproblemet

Enligt OECD har inkomstklyftorna i västländerna vidgats under de senaste 10-15 åren. Reallönerna har ökat mest för dem som tjänat mest och minst för de som tjänat minst. OECD fann att i nästan alla medlemsländer hade grupperna med de lägsta lönerna också den lägsta reallöneökningen under den senaste uppmätta tioårsperioden (oftast 1985-95, siffrorna här är hämtade från OECD Economic Outlook 1996). I vissa länder, bland annat i USA och Australien, var reallöneutvecklingen för de lägst betalda till och med negativ under perioden, alltså reallönen sjönk. De som å andra sidan hade de högsta inkomsterna hade också fått de största reala löneökningarna. För grupperna däremellan gällde, lite förenklat sagt, att ju högre lön, desto högre löneökning.
Sverige hade samma mönster som de andra länderna. Det enda som man kan säga utmärkte Sverige var att reallöneökningen låg på en lägre nivå än i genomsnittet av länder för alla grupper i undersökningen, för både män och kvinnor, för både höginkomst- och låginkomsttagare. Det är ett annat sätt att säga att Sverige, relativt andra OECD-länder, har haft en svagare BNP-tillväxt.
Sträcktes tidsperspektivet ut till att omfatta perioden 1980-95, fanns det bara ett OECD-land, Tyskland, där inkomstklyftorna för både män och kvinnor realt hade minskat. Den kraftigaste ökningen av inkomstskillnaderna fanns i USA, Kanada, England, Australien och Nya Zeeland.
Detta är i ett nötskal bilden av inkomstfördelningens förändringar i västvärlden under de gångna 15-20 åren.
Inkomstfördelningsproblemet i den här meningen är väl känt och kräver ingen ytterligare kommentar. Det kan däremot inte sägas om riskfördelningsproblemet.

[OECD publicerade hösten 2008 en ny omfattande studie av inkomstfördelningen i 30 medlemsländer och slutsatsen kan enkelt sammanfattas så att tendenserna mot ökade ekonomiska orättvisor fortsätter. I Sverige har enligt studien inkomstskillnaderna ökat sakta ända sedan mitten av 1980-talet, och andelen fattiga har växt “påtagligt” sedan mitten av 1990-talet. Ändå var bara Danmark bland alla länder mer jämlikt än Sverige år 2005. En länk till den nya rapporten finns här.]

Riskfördelningsproblemet

På finansmarknaderna finns ett teoretiskt och empiriskt omsorgsfullt belagt samband mellan avkastning och risk. På en väl fungerande marknad kan högre avkastning för en portfölj av aktier eller obligationer inte åstadkommas utan högre risk. Och det omvända gäller också. Begränsad risk ger begränsade möjligheter till avkastning. Det finns anledning tro att det här sambandet också gäller för ett företag. Företaget kommer inte att kunna nå en högre avkastning utan att risken höjs.
Det är också den utvecklingen vi har sett efter 1980. Å ena sidan har avkastningen i företagen höjts avsevärt. Bruttovinsten i procent av totalt arbetande kapital, ett mått på räntabiliteten, har i OECD-länderna höjts trendmässigt under snart en tjugoårsperiod. Å andra sidan har också risken höjts. Företagen har steg för steg under samma tid avvecklat den diversifieringsstrategi som kännetecknade en stor del av efterkrigstiden och nådde sin höjdpunkt under 1970-talet. Diversifiering var liktydigt med riskspridning. I stället har vi fått koncentrations- och nischstrategier som i praktiken är själva motsatsen till diversifiering. Risknivån i företagandet har höjts efter 1980.
Koncentrations- och nischstrategin har varit omhuldad av ägarna. Det kan tyckas förvånande. Att höja avkastningen till priset av högre risk borde inte kunna vara en framgångsstrategi. Ändå har det varit det. Det finns en enkel förklaring – ägarna har inte behövt höja risken. Det är för ägarna effektivare att riskreducera via kapitalmarknaden än via företaget. De kan sätta samman en portfölj av ägande i olika företag på ett sådant sätt att den specifika risken kraftigt reduceras. En lika effektiv riskreduktion är omöjlig att uppnå i ett specifikt företag, hur väldiversifierat företaget än är. Det förklaras, förenklat sagt, både av att det är billigare att göra en transaktion på de finansiella marknaderna än att göra det internt i företaget och av att graden av oberoende mellan tillgångarna i portföljen är svårare att upprätthålla i företaget än på kapitalmarknaden.
Det går att dämpa, och i vissa fall eliminera, konsekvenserna av yttre påfrestningar genom att använda vinsterna till konsolidering, till att bygga upp buffertar i form av hög soliditet. Det har också gjorts. Företagen i OECD-länderna hade en väsentligt högre soliditet i slutet av 1990-talet än i början av 1980-talet. Men det är tankeväckande att detta konsoliderade kapital tillhör ägarna. Vill ägarna flytta verksamheten utomlands kan ingen annan intressent formellt hindra det. Risken, i det fallet risken att stå utan arbete, bär de anställda ensamma.
Har då företagen ingen möjlighet att minska risken trots specialiserings- och fokuseringsstrategierna? Det är antagligen mycket svårt. En flexibel arbetsorganisation, kunnig personal och en skicklig och framsynt ledning bidrar till minskad risk. Men på det hela taget är dagens dominerande koncentrationsstrategi i företagen en parallell till att en aktieplacerare skulle lämna portföljtänkandet och i stället koncentrera placeringarna på ett enda eller möjligen ett par företag. Den förväntade avkastningen höjs – men också risken.
Ägarna är vinnarna i den här utvecklingen efter 1980 – de har således praktiskt lyckats med det till synes teoretiskt omöjliga att höja avkastningen utan att behöva höja risken. Förlorarna är de som bär den högre risken utan att ha fått en högre avkastning, det vill säga de som arbetar i och är kopplade till företaget utan att vara ägare – ledning och anställda och andra intressenter. Särskilt utsatta är de antalsmässigt stora grupperna anställda som fortfarande får sin ersättning i form av fast lön.
Den obalans som råder i riskhänseende mellan ett företags ägare och dess anställda är idag en anomali. Att ägandet inte omfattar alla i företaget är en relikt från kapitalismens barndom och de förutsättningar som då gällde. Den part som stod för kapitalet och risken, kapitalisten, fick rätten till residualen mot att han garanterade lönen för dem som arbetade åt honom. Denna kapitalistiska ordning lever kvar också i vårt tänkesätt. Företrädarna för Det gamla företaget inklusive dess fackliga talesmän ser ofta på anställdas delägande med tveksamhet och ibland öppet motstånd. Av allt att döma är det samtidigt en förändring på gång. De som representerar och äger Det nya företaget tycks se det som en självklarhet, ja en moraliskt grundad rättighet, att de som arbetar i företaget också skall vara delägare. ”Ska man ge allt, ge de bästa åren av sitt liv till ett företag så måste man få del av det som skapas. Det går inte att moraliskt försvara den arbetstakt och de krav vi ställer på våra medarbetare annars” säger en av cheferna i ett stort svenskt IT-företag.
Denna dualism kan leda till disintegration helt enkelt eftersom det stora företagets specialister i vissa fall (och det handlar i praktiken alltid om de kunnigaste och mest värdefulla specialisterna eftersom det är dessa som har det högsta ”marknadsvärdet”) tycker att det är i deras intresse att arbeta i ett företag som erbjuder delägande, alternativt tror att de kan få behålla en större del av sin kompetensränta om de startar eget.
Ett sådant motsatsförhållande mellan Det gamla företaget och Det nya företaget är samtidigt förmodligen bara ett övergångsfenomen. Det är en rimlig hypotes att alldeles oberoende av aktiemarknadens fluktuationer, alltså även i nedgångsperioder, kommer delägande i någon form att vara en självklarhet för alla företag – och då inte bara för företagens direktörer och andra nyckelpersoner utan för alla anställda.

Vad gör man åt inkomst- och riskfördelningsproblemet? Ja, det är ingen lätt fråga att svara på eftersom det inte finns en enkel politisk lösning, om en politisk lösning överhuvudtaget. Vad jag tror och tänker i den här frågan kan man läsa om i essän  Fast lön som modell – behövs den?