Min utgångspunkt är att de verkligt stora samhällsproblem som OECD-länderna står inför i början av 2000-talet bestäms av det paradigmskifte som vi står mitt uppe i och som jag har beskrivit i bland annat essän Det nya företagets samhälle. Det handlar om att vi i västvärlden sedan några decennier håller på att byta produktionssystem – från Det gamla företaget till Det nya företaget (läs kort om definitionerna här) med allt vad det innebär. Det bytet leder också till nya politiska utmaningar. Enkelt uttryckt kan man säga att Det gamla företagets institutioner behöver ersättas med Det nya företagets institutioner.
Jag har identifierat sex grundläggande politiska utmaningar:

1. Ägarstyrnings-problemet
2. Inkomst- och riskfördelnings-problemet
3. Finansiella marknadens hegemoni-problemet
4. Det intellektuella monopolet-problemet
5. En överdos av politik-problemet
6. Öka relativa tillväxten-problemet

(3) Finansiella marknadens hegemoni-problemet

En av de mera slående strukturförändringarna i OECD-ländernas ekonomier under de senaste decennierna är den finansiella sektorns allt större betydelse. De finansiella tillgångarnas andel av BNP har vuxit i alla västländer – men mer eller mindre. I Europa har England haft den största och efter 1970 den snabbast växande finansiella sektorn. Den minsta och den mest långsamt växande finansiella sektorn har Tyskland haft. Det här är ingen särskilt förvånande iakttagelse. England är arketypen för en modern, transaktionsinriktad ekonomi, dessutom med en stor del av den internationella handeln i finansiella tillgångar, inte minst aktier, inom landet. Tyskland är i viss mening dess europeiska motpol med en förhållandevis lågt utvecklad finansiell sektor. Sverige ligger mitt emellan dessa två ytterligheter. I absoluta tal var de finansiella tillgångarna i Sverige år 2000 i runda tal tio gånger större än BNP. Det framgår av nedanstående figur.

En studie har pekat ut USA och England som de länder som i sitt finansiella system är mest sårbara och minst motståndskraftiga. Båda länderna har en stor, aktiv, högt utvecklad penning- och kapitalmarknad med intensiv konkurrens aktörerna emellan. Marginalerna pressas liksom lönsamheten och så småningom urholkas soliditeten hos de finansiella institutionerna ner till en nivå där stabiliteten hotas.
Det finns andra problem. Den stora finansiella sektorns ekonomi kan leda till spekulation på vissa tillgångsmarknader, särskilt om kreditexpansionen är stark vilket den så gott som alltid är om de finansiella tillgångarna som andel av BNP ökar snabbt. Boomen för kommersiella fastigheter i Sverige och många andra länder under senare delen av 1980-talet
kan vara ett exempel. Den stora finansiella sektorn ökar givetvis också likviditeten i samhällsekonomin, vilket kan komma att öka inflationstrycket. Och mycket pengar i omlopp i ekonomin riskerar att ge felallokeringar. Skatteplaneringens effekter på resursanvändningen i Sverige under 1980-talet kan vara ett exempel på det senare.
Det är emellertid inte ökad sårbarhet bland finanssektorns företag, tendenser till spekulation på vissa tillgångsmarknader och andra problem som kan förknippas med den stora och snabbt växande finanssektorn, hur allvarliga de än kan tänkas vara i en viss situation, som kvalificerar finanssektorn till egen rubrik i listan över allvarliga samhällsproblem i Det nya företagets samhälle.
Det är snarare vad jag skulle vilja kalla den finansiella sektorns framväxande hegemoni som är problemet. Med det menas att den finansiella sektorn steg för steg under de senaste två decennierna, i de flesta OECD-länderna från 1980-talets början och framåt, på ett anmärkningsvärt sätt har fått ett avgörande inflytande över marknadsekonomins, och därmed samhällets, värderingar och attityder. Och med detta också en extraordinär maktposition.
Sett i ett samhällsekonomiskt perspektiv finns det givetvis mycket positivt som vi kan förknippa med en stor och väl fungerande finansiell sektor, och inte minst med dess konsekvens, stora andrahandsmarknader i finansiella tillgångar som valutor, räntepapper, aktier etc. Att riskerna kan fördelas på en bredare krets aktörer, dessutom på de aktörer som är bäst lämpade att bära risker, är en uppenbar samhällsekonomisk vinning. Liksom att tillgångspriserna vid varje tidpunkt blir mera rättvisande än vad de skulle vara utan en andrahandsmarknad med stora flöden. Och inte minst viktigt är att det skapas likviditet i tillgångarna.
Men jag menar att det också finns betydande problem, inklusive samhällsekonomiska kostnader, förknippade med den finansiella sektorns snabba tillväxt i OECD-länderna efter 1980. Mera precist blir frågan vad de värderingar och attityder som går hand i hand med finanssektorn får för konsekvenser för den reala ekonomin, och i sista hand för samhället i stort.
Det handlar för det första om en djupgående maktförskjutning i samhället. Joseph Stiglitz, ekonomipristagare 2001 och med egna erfarenheter från arbete i Clintonadministrationen, har i sin bok The Roaring Nineties granskat finanssektorns roll i det amerikanska samhället under 1990-talet. Och han är kritisk mot vad han har sett och upplevt. ”My work on asymmetric information [som gav honom Nobelpriset] explained why unregulated financial markets often do not work well, why there was a need for government, and why what was good for Wall Street might not be – and often was not – good for the country as a whole…[och han gör ett tillägg]…What happened in the Roaring Nineties was that a set of longstanding checks and balances was upset by the new ascendancy of  Finance.”
Men det handlar också om att finanssektorns hegemoni med all säkerhet kan förknippas med samhällsekonomiska kostnader i mera direkt mening. Det är inte alls säkert att företagens, och mera allmänt marknadssektorns och samhällets, långsiktiga tillväxt gynnas av finanssektorns definitionsmässiga kortsiktighet och otålighet.
Jag utvecklar det här resonemanget i essän Flytta pengar-ekonomin – behövs den?

[Den här texten skrevs 2003, och publicerades i min bok Det nya företagets samhälle året därpå, 2004. Det man slås av idag, det här skriver jag i maj 2009 mitt i den värsta globala kris vi har upplevt sedan 1930-talet, är att ”det blivit värre”. Vi vet exempelvis att den finansiella sektorns hegemoni blivit ännu tydligare under de senaste fem åren bland annat manifesterat genom finanssektorns snabbt ökande andel av de totala vinsterna. Nedanstående figur visar den amerikanska finansiella sektorns andel av de samlade vinsterna under 60-årsperioden 1948-2007. Notera den snabba ökningen sedan 1980-talets början.]