Min utgångspunkt är att de verkligt stora samhällsproblem som OECD-länderna står inför i början av 2000-talet bestäms av det paradigmskifte som vi står mitt uppe i och som jag har beskrivit i bland annat essän Det nya företagets samhälle. Det handlar om att vi i västvärlden sedan några decennier håller på att byta produktionssystem – från Det gamla företaget till Det nya företaget (läs kort om definitionerna här) med allt vad det innebär. Det bytet leder också till nya politiska utmaningar. Enkelt uttryckt kan man säga att Det gamla företagets institutioner behöver ersättas med Det nya företagets institutioner.
Jag har identifierat sex grundläggande politiska utmaningar:

1. Ägarstyrnings-problemet
2. Inkomst- och riskfördelnings-problemet
3. Finansiella marknadens hegemoni-problemet
4. Det intellektuella monopolet-problemet
5. En överdos av politik-problemet
6. Öka relativa tillväxten-problemet

(6) Öka relativa tillväxten-problemet

Vi vet att Sverige har haft en väsentligt sämre tillväxt i sin ekonomi än andra OECD-länder under senare decennier. Om tillväxten mätt i BNP i fasta priser år 1970 sätts till 100, nådde OECD-länderna som grupp 350 år 1998. På mindre än trettio år hade tillväxten med andra ord nästan fyrdubblats. Sverige gick under samma tid från 100 till 250. Det förefaller självklart att för de svenska politikerna finns i denna utveckling en stor politisk utmaning.
Ändå är det inte i första hand den svenska ekonomiska kräftgången och dess politiska konsekvenser som åsyftas. Det är i stället en mer djupgående utveckling som berör alla högt utvecklade industriländer. Det tycks, kort sagt, som om relativ tillväxt har blivit ett viktigare politiskt mål i Det nya företagets samhälle än vad det har varit under den Chandlerska erans decennier.

Tillväxt som ett mål i sig

Det finns flera effektivitetsbegrepp inom nationalekonomin. Det som används oftast är sannolikt allokativ effektivitet. Ett viktigt nyckelmått som kan förknippas med allokativ effektivitet är produktivitet.
Skall den allokativa effektiviteten bli hög, måste marknaderna så långt som möjligt vara fria från politisk inblandning. Det får inte finnas några störningar i friheten att sätta priser, inte heller några volymbegränsningar, ja överhuvudtaget får det inte finnas några marknads- eller produktionsregleringar. Inte minst viktigt är oinskränkt etableringsfrihet men även störningsfri exit. Det är också sannolikt att en ekonom med neoklassisk läggning skulle tillägga att hög relativ allokativ effektivitet skulle förutsätta att offentlig produktion begränsas till genuint kollektiva varor. En samhällsekonomiskt hög relativ tillväxt hämmas av offentliga monopol av produktion som skulle kunna privatiseras. Allokativ effektivitet har också kallats Smithiansk-effektivitet.
Till det kan vi lägga ett annat effektivitetsbegrepp, Keynesiansk effektivitet, ett uttryck för att ett lands samlade produktionsresurser så långt möjligt skall vara i arbete. Ett centralt nyckelmått som kan förknippas med Keynesiansk effektivitet är kapacitetsutnyttjande.
Efter mitten av 1930-talet, givetvis påverkad de höga arbetslöshetstalen och andra uttryck för lågt kapacitetsutnyttjande, kom Keynesiansk effektivitet att bli ett viktigt mål för politiken i de flesta OECD-länder. Praktiskt betydde det att man genom finans- och penningpolitik försökte styra den samlade efterfrågan över konjunkturcykeln.
Under de senaste två decennierna har vi fått vänja oss vid ytterligare ett effektivitetsbegrepp, adaptiv effektivitet, det kallas ibland också Schumpeteriansk effektivitet. Det handlar om, precis som begreppet antyder, att ett land som vill nå hög relativ tillväxt måste ha en hög relativ anpassningsförmåga. Det är ingen tillfällighet att tillväxtpolitik har blivit ett allt oftare använt begrepp efter 1980.
Tillväxtpolitik handlar om att främja den adaptiva effektiviteten. Konkurrens- och strukturfrågor, innovationssystem, entreprenörsfrågor, FoU och högre utbildning är sådant som hör till tillväxtpolitiken. Men också entreprenöriell kultur och värderingar som stöder förändringar och flexibilitet. Det kan till exempel finnas, jag har diskuterat det i min bok Det exploderande storföretaget (SNS, 2004), ett positivt samband mellan högt socialt kapital och tillväxt.
Det tankeväckande är att hög adaptiv effektivitet idag av allt att döma är viktigare än allokativ effektivitet för det land som vill komma högt i OECDs länderjämförelser av BNP-tillväxt. Det är Douglass Norths uppfattning. I sin Nobelföreläsning från 1993 säger han just precis detta. ”It is adaptive rather than allocative efficiency which is the key to long run growth.” Samtidigt bygger det rimligen på att den allokativa effektiviteten i OECD-länderna efter 1980- och 1990-talens avregleringar på det hela taget nu är acceptabelt hög. Norths tydliga ställningstagande bör rimligen också tolkas så att ett högt kapacitetsutnyttjande alltid är eftersträvansvärt. De tre effektivitetsbegreppen kan liknas vid trappstegen i en Maslowsk trappa där man inte kan komma upp på de övre stegen utan att ha klarat av de undre. Eller uttryckt på annat sätt. En hög allokativ effektivitet genom avreglerade marknader, liksom ett högt kapacitetsutnyttjande genom väl genomtänkt stabiliseringspolitik, är i dag grundförutsättningar för att ett land genom tillväxtpolitik skall kunna uppnå hög uthållig relativ tillväxt.
Om viktiga nyckelmått som vi kan förknippa med allokativ respektive Keynesiansk effektivitet är produktivitet respektive kapacitetsutnyttjande, är det mätbara måttet för adaptiv effektivitet just tillväxt. Tillväxten blir ett mål i sig.
Det leder över till en annan fråga.

Politikernas syn på tillväxt

Historiskt kan man med god grund i verkligheten visa att politikernas mål för den ekonomiska politiken har varierat. Under hundraårsperioden från mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet är det rimligt att säga att huvudmålet för den politik som fördes var tillväxt. Den togs i första hand ut som materiell tillväxt (men också i form av till exempel kortare arbetstid). Det gällde att på bästa möjliga sätt medverka till att det egna landets industriella produktion ökade. Det skapade ökade inkomster eftersom industrisektorn under den här perioden, i Sverige runt sekelskiftet 1900, tog över från jordbruket som dominerande näring i ekonomin. En satsning på industrin tillgodosåg medborgarnas viktigaste behov, en ökning av den materiella levnadsstandarden.
Om materiell tillväxt under den här perioden var huvudmålet för politiken, varierade däremot de sekundära målen. Grovt sett kan man dela upp 100-årsperioden i två delar med 1930-talet som vattendelare. I Sverige, liksom i många andra länder (inklusive den ledande industrinationen England), kännetecknades perioden 1850-1930 av två huvudfåror vad gäller politikens randvillkor. Det första var lagstiftning för att lindra eller avskaffa vissa missförhållanden på arbetsmarknaden. Det kunde gälla lagar mot barnarbete, arbetstidens längd etc. Det andra var uppbyggnaden av en statlig infrastruktur inklusive myndigheter och verk. Det gällde allt från järnvägar till centralbank. Statens Järnvägar och Riksbanken (i sin moderna roll med ansvar för bland annat ränteutvecklingen i landet) är svenska institutioner från denna period. Vid slutet av perioden fanns huvudelementen av den offentliga infrastrukturen uppbyggda.
Under den därpå följande perioden, 1930-60, fortsatte uppbyggandet av det som börjat under föregående decennier. Men tyngdpunkten låg på ett par nya randvillkor. Det första var att den allmänna välfärden skulle byggas ut, det som efter andra världskriget blev välfärdsstaten. Den politiken kännetecknades i många OECD-länder av att samhället via staten och kommunerna tog på sig en växande del av själva produktionen av välfärden.
Det andra var att stora ansträngningar gjordes att via ekonomisk politik stabilisera sysselsättning och inkomster, ja överhuvudtaget försöka minska svängningarna i ekonomin. Det var under denna period som stabiliseringspolitiken kom i fokus. Det var också i linje med stabilitetsmålet att viktiga marknader kom att regleras. De finansiella marknaderna, särskilt, kreditmarknaden, fick i de flesta OECD-länder under dessa decennier både pris- och volymregleringar.
Under tjugoårsperioden därefter, 1960-80, vändes den politiska målbilden upp och ner. Det som hade varit huvudmål, materiell tillväxt, blev ett randvillkor och det tidigare randvillkoret, välfärd och stabilitet, blev huvudmålet. Det är en aning polemiskt att uttrycka sig så, det var givetvis inte en uttalad politisk tågordning. Men det är sannolikt att man skulle kunna visa att i ett land som Sverige kom målet att bygga vidare på välfärdsstaten att bli så dominerande som mål, att tillväxtmålet, att värna om landets konkurrenskraft, kom i andra hand. Det var en slags hybris formad av de gyllene årens exempellösa framgångar. Det tycktes som om man kunde ta ständigt växande delar av det samlade förädlingsvärdet i anspråk för offentlig produktion och konsumtion utan att det inverkade menligt på BNP-tillväxten. Denna välfärdsstatspolitik nådde som politiskt paradigm sin kulmen under 1970-talet.
Perioden efter 1980 kan närmast karaktäriseras som en villrådighetens era. Den politiska målbilden är forfarande i början av 2000-talet diffus. Ännu talar vissa politiker, särskilt politiker på vänsterkanten, om tillväxt som något underordnat välfärden. Det är oklart, i varje fall i den politiska retoriken, om man prioriterar effektivitet framför välfärd.
Samtidigt är denna otydlighet en orimlighet. Dels därför att den är ohistorisk. En historiker skulle förmodligen kunna visa att inte någon gång under modern tid, säg efter år 1700, har politiken i något av de länder som i dag utgör OECD-gruppen, så tydligt som gjordes under ett par decennier efter andra världskriget prioriterat ner tillväxtpolitiken och prioriterat upp en politik som de facto till stora delar var tillväxthämmande. Det är en kvalificerad gissning att Sverige vid en sådan granskning skulle komma att framstå som en av de länder i OECD-familjen där politiken, tydligast var anti-marknad och anti-tillväxt. Priset Sverige har betalt syns bland annat i att landets relativa tillväxt och köpkraft trendmässigt har försvagats under mer än ett kvartsekel.
Dels därför att politisk otydlighet i denna mening är katastrofal för det som är marknadens  viktigaste drivkraft – tro på framtiden och förtroende för dem som styr. De flesta politiker tycks ha en dåligt utvecklad feeling för just dessa samband. Men sanningen är den, som Keynes tidigare, tydligare och mer välformulerat än någon annan ekonom har påpekat att utan fullt förtroende för de politiker som har ansvaret minskar marknadens villighet att satsa radikalt. Det betyder i nästa steg försämrad relativ tillväxt.
Den här resonemanget skulle kunna sammanfattas på följande sätt:

Utgångspunkten för den diskussion kring ”öka relativa tillväxten-problemet” som jag för i essän Ett radikalt politiskt program för tillväxt är därför att just på denna punkt återförs politikens målbild till den gamla ordningen där huvudmålet är att öka tillväxten. Allt annat vore ohistoriskt.