Den ryska statliga byråkratin är stor och mäktig, mycket större och mäktigare än motsvarande byråkratier i västs regeringskanslier och centrala myndigheter. Med byråkrat menas då en person som är statsanställd, alltså en person som får sin lön betald av skattemedel (en anställd i ett statligt bolag typ Gazprom som tjänar sina pengar på en marknad är således inte byråkrat i det här sammanhanget). Mest intressant att studera i fallet Ryssland är givetvis de byråkrater som arbetar nära centralmakten, i Kreml i president- och regeringskanslierna, och också alla som finns i säkerhetsapparaten (FSB). Precis som i Sverige finns också i Ryssland en mängd andra statsbyråkrater – i försvaret, i myndigheterna, i rättssystemet etc. Det är inte dessa som jag diskuterar här.

Med den avgränsade definitionen av byråkrat verkar ett uttalande av Sovjetexperten Marshall Goldman, rimligt, han har sagt: ”de ryska tjänstemännen har överlevt tsaren och sovjeterna; och de verkar fast beslutna att överleva också dagens reformförsök”. Statsbyråkratin kring Kreml och säkerhetstjänsten har utan tvivel stärkt sin ställning sedan Vladimir Putin blev president. Det har skett gradvis i meningen att byråkraterna idag, 2018, har ett långt starkare inflytande över politiken än de hade år 2000. Man kan också uttrycka det så att den liberala gruppen i Kreml under Putins första tid som president med Herman Gref (då ekonomiminister) och Alexey Kudrin (då finansminister) i spetsen steg för steg har förlorat politiskt inflytande till en grupp av säkerhetsfolk och vissa konservativa byråkrater – idag ofta kallad siloviki, tidigare nomenklatura. Nikolai Patrusjev (fd FSB-chef) och Vladimir Ustinov (fd riksåklagare) är två exempel på inflytelserika ’silovikis’ under Putins tid. Det verkar som om siloviki-gruppen ser sig som Rysslands frälsare. En FSB-general, Viktor Tjerkesov, fick den politiska, mer liberalt orienterade oppositionen att gå i taket när han med Youkos och annat i färskt minne skrev: ”På sin väg ner i avgrunden fastnade ändå det postsovjetiska samhället på säkerhetstjänstens krok. Och blev hängande där. En del hade förstås gärna sett att samhället störtade ner och slogs i spillror och blev nu oerhört upprörda. De började föra oväsen och tala om hur dåligt det var med den där kroken som bar upp hela samhället…Men när allt kommer omkring bidrog vi till att rädda landet från det slutgiltiga fallet. I detta visar sig ett av Putinepokens högre syften, i detta uttrycks den ryske presidentens historiska förtjänst. Och det lägger ett otroligt stort ansvar på vår yrkeskår, vilket vi måste få säga utan att bli anklagade för att tro för mycket om oss själva.”

Vissa observatörer talar idag om Rysslands ”härskartriangel” – byråkrati, säkerhetstjänst, storföretag. Eftersom storföretag i dagens Ryssland många gånger leds och delägs av fd Kremlbyråkrater och/eller säkerhetsfolk (typ Igor Setjin, idag ordförande i Rosneft, tidigare centralbyråkrat), blir följden att det är staten och statsintressena som alltid kommer i första rummet. Det privata finns utanför makttriangeln.

Den andra sidan av en byråkrati med stor makt är antingen svaga formella institutioner, till exempel otydliga eller icke-existerande lagar och förordningar. Eller också svag tillämpning av de formella regelsystem som finns. När man kan ”tumma på lite reglerna” blir utrymmet för byråkrater (och korruption) stort. Och ”tumma på reglerna” det kan man göra i Ryssland i större utsträckning i än i något västland, det tycks de flesta bedömare vara överens om. Det gäller självfallet i första hand för det övre ledarskiktet i Kreml, i FSB och i de stora företagen. Men också på lägre nivåer i det ryska samhället. Vladimir Ryzjkov ser stärkandet av den byråkratiska staten som spegelbilden av en urholkad demokrati. Han uttryckte sig så här i ett anförande på det så kallade Engelbergsseminariet om Ryssland 2008:

”Stärkandet av den byråkratiska staten de senaste åren har inneburit en försvagning av moderna demokratiska institutioner. Som ett resultat av detta har Ryssland ingen maktdelning; ingen verklig pressfrihet; inga oberoende domstolar; ingen politisk konkurrens eller delaktighet; inget fungerande parlament och inga politiska partier; inga inflytelserika fackföreningar och inget starkt civilsamhälle; inga fungerande lokala myndigheter eller federalism; inte heller någon garanti för grundläggande politiska rättigheter.”

Det var säkert en korrekt beskrivning av läget 2008. Det tankeväckande är att inte på någon punkt har förhållandena som de beskrivs av Ryzjkov blivit bättre under de gångna tio åren. De har i själva verket försämrats. Statsbyråkratins växande makt i Ryssland efter år 2000 är ett faktum.
Det är uppenbart att mer byråkrati också möjliggör ökad korruption, det till och med uppmuntrar till korruption.

Litteratur:
Ryzjkov, V., 2008, Det nya auktoritära styrets kostnader och risker, ingår i: Almqvist, K. & Linklater, A., (red.), 2008, Om Ryssland, Perspektiv från Engelsbergsseminariet 2008, Atlantis, Stockholm;