Jag skall i ett antal artiklar granska Ryssland, och vad som just nu sker där politiskt och ekonomiskt. Det görs i fyra delar. Först ett avsnitt om den ryska historien. Att historien är betydelsefull för den som vill förstå vad som sker i ett land är trivialt. Mitt intryck är att den är extra viktig för den som vill förstå Ryssland, och det som sker, och har skett, i rysk politik efter Sovjets fall.

De tre första avsnitten är i det stora hela faktabaserade i meningen att det jag skriver är grundat i vad jag läst i litteraturen. Det fjärde avsnittet – Vad kommer att hända framåt med Ryssland? – är däremot personligt och spekulativt.

Putins Ryssland i grafer & tabeller

Inledning

Det historiska bagaget (1) (om traditionen med auktoritärt styre och om religionens stora betydelse)

Det historiska bagaget (2) (om privat äganderätt)

Det historiska bagaget (3) (om den lågt utvecklade känslan för demokrati, rättsstat och liberala friheter och om pendlandet i synen på Europa)

Det historiska bagaget (4) (om Sovjetstyrets påverkan på dagens Ryssland och om landets särpräglade naturliga förutsättningar)

Vad skiljer Rysslands styre från en västlig demokrati?

Putins utmaningar: (1) En katastrofal befolkningsutveckling

Putins utmaningar: (2) En sårbar ekonomi med dåliga framtidsutsikter

Putins utmaningar: (3) En stor och mäktig byråkrati

Putins utmaningar: (4) En mycket utbredd korruption

Putins utmaningar: (5) Stora sociala problem och brister i infrastrukturen

Putins utmaningar: (6) Dagsläget för Ryssland

Dagsläget för Ryssland är en stor politisk utmaning i sig. För det första har det mesta gått fel ekonomiskt för landet det senaste året. Ryssland befinner sig fn i recession definierat som minskande BNP över ett antal kvartal. Tillväxten för 2015 blir -3,8% enligt Världsbankens senaste bedömning med en återhämtning till ett svagt plus 2016. Praktiskt betyder det att reallönerna sjunker och med det också handeln, kurvorna går ”hand i hand”, och ryssarna tar inte nya lån för att konsumera. Även företagsutlåningen har stagnerat.

Politiskt måste den sviktande ekonomin vara ett stort problem för presidenten och regeringen. Tittar man närmare på sifforna som rör hur vanligt folk upplever situationen (lönerna, inflationen, nybilsregistreringarna, handelns försäljningssiffror etc.) kan man se att det har varit en försämrad utveckling långt innan det drastiska oljeprisfallet hösten 2014. Sedan 2012, året då Putin tillträdde sin tredje presidentperiod, har mycket i ekonomin gått åt fel håll. Att utsikterna för en snabb återfjädring av rysk ekonomi inte är särskilt ljusa gör inte det politiska problemet mindre.

För det andra har Rysslands annektering av Krim och den militära inblandningen i östra Ukraina lett till ekonomiska sanktioner från EU och USA som politiskt måste hanteras. I det korta perspektivet har, som jag har nämnt, Ryssland ekonomiska buffertar i form av statliga fonder som kan användas för att till exempel balansera statsbudgeten som går med underskott de närmaste åren. Men ett av de akuta problem med koppling till sanktionerna som måste lösas är tillgången till valuta för att återbetala de stora utlandslån i dollar som förfaller under hösten 2015. Sanktionerna har medfört att valutareserven i dollar sjunker samman i snabb takt.

En ytterligare faktor med koppling till konflikten i Ukraina är ökade kostnader för militären och säkerhetsapparaten. Den statliga budgeten för 2015 har enligt Världsbanken totala utgifter motsvarande 21% av BNP. Av dessa utgifter går 7% till ”National Defence och Security”. Det är en mycket hög siffra internationellt sett, och den har av allt att döma ökat kraftigt. Enligt SIPRI hade Ryssland militärutgifter 2014 motsvarande 4,5% av BNP (ungefär samma nivå som USA). Budgetsiffran för 2015, 7%, antyder drastiskt ökade utgifter för militären och/eller för ”Security”.

För att sammanfatta
Alla dessa sex områden (“Putins utmaningar”) – den dystra demografin, oljeekonomin, byråkratins storlek och politiska inflytande, korruptionen, de sociala problemen och underinvesteringarna i infrastrukturen, liksom de akuta problemen för rysk ekonomi – är väldiga politiska utmaningar. Min tes är att tillsammans är de så stora åtaganden att Rysslands politiker mycket snart, säg inom de närmaste tio åren, måste göra ett vägval – antingen i linje med tidigare omsvängningar i rysk historia välja en Sonderweg, bort från Europa. Det betyder i praktiken mera av auktoritärt styre, men – det blir min slutsats – i så fall inte i linje med den utveckling som varit särskilt tydlig efter 2012 med mer av repression. Det måste snarare bli en återgång, mer av hur det såg ut under Putins första presidentperiod, och framförallt måste rättssäkerheten bli bättre. Eller också en svängning tillbaka mot Europa, demokrati, rättsstat och liberala friheter.

Med det är analysens tredje avsnitt avklarat. Det fjärde avsnittet handlar om just detta, vad som kommer att ske. Det ligger i sakens natur att det måste bli spekulativt.