1980 var den amerikanska statsskulden liten med efterkrigsmått mätt. Den hade under mer än tre decennier, sedan början andra världskrigets slut, sjunkit trendmässigt från nivån 120% av BNP 1947 till dryga 30% 1980, den dittills lägsta nivån under efterkrigstiden.

Nedåttrenden vände uppåt efter 1980. Och uppgången pågick fram till mitten av 1990-talet som den här grafen visar (klicka för större bild). Då hade statsskulden kommit upp till nivån 60-65% av BNP. Och med en viss variation från ett år till ett annat låg den sedan kvar på den nivån fram till finanskraschen 2008. Det som hänt därefter är ett eget kapitel som jag skall återkomma till.

Att staten kan hamna i stora budgetunderskott i extraordinära situationer är en sak. Det sker regelbundet och i alla länder till följd konjunkturnedgångar och recessioner och vid specifika kriser (typ den svenska bank- och fastighetskrisen i början av 1990-talet). Men det kan också, och det är värre,  vara av strukturella skäl. Att det blir ett budgetunderskott kan komma från både utgiftssidan och intäktssidan, eller från en kombination av båda. Och det kan påverkas av den ideologi och de värderingar som styr. Det senare är vad som gäller i USAs fall.

Mycket förenklat kan man säga att USA har federala budgetunderskott eftersom politikerna i Washington, och det gäller för både republikaner och demokrater, tycker illa om skatter. För tänker man efter är det ju självklart att systematiska underskott i statsbudgeten under lång tid är liktydigt med för låga skatteuttag. Man skulle till och med kunna hävda att ständiga budgetunderskott är ett uttryck för att det råder obalans mellan vad medborgarna vill ha av kollektiva varor, och vad politikerna tycker de skall få. Det är själva definitionen på ett ideologiskt ställningstagande. Medborgarna efterfrågar mer av offentliga tjänster än vad politikerna av värderingsskäl tycker sig kunna tillgodose.

Min tolkning av den amerikanska statsskuldens utveckling mellan 1980 och fram till och med 2007 är följande: De republikanska presidenterna Ronald Reagan och George Bush, som tillsammans var presidenter åren 1981-1993, föredrog att konsekvent öka på statsskulden. Förmodligen såg de inget problem med det med tanke på att statsskulden som sagt hade varit mycket större tidigare. Och förändringarna från ett år till ett annat var måttliga. Ändå kvarstår faktum att de båda presidenterna planmässigt ökade statens utgifter utan att samtidigt låta medborgarna betala vad det kostade i form av ökade skatter eller andra uttag. Det är svårt att komma ifrån att det inte var rädslan för och oviljan mot skatter, som styrde besluten.

Bill Clinton (1993-2001) tyckte uppenbarligen att statsskulden började bli i största laget och lyckades att steg för steg minska budgetunderskotten, i själva verket visade den federala budgeten överskott några år kring sekelskiftet. Eftersom det under Clintonåren förekom en diskussion bland ekonomer om nödvändigheten att reducera den amerikanska statsskulden, är det rimligt att anta att den sjunkande statsskulden hade mera att göra med gynnsamma konjunkturer och vad som var samhällsekonomiskt sunt, än med en annan syn på skatter än den som de två föregående presidenterna hade haft. Under George W. Bush  första presidentperiod (2001-2005) vände statsskulden upp igen, inte minst tillföljd av en mycket kraftig skattesänkning, och där låg den kvar fram till krisen bröt ut under 2008.

Med andra ord, den amerikanska statskuldens tillväxt efter 1980 och fram till finanskraschen 2008 avslöjar skoningslöst att USAs politiker är rädda för skatter.