Det är anmärkningsvärt att den ortodoxa kyrkan överlevde kommunismen. Religion var ”opium för folket“ och förbjöds. Kyrkans tillgångar konfiskerades. Kyrkorna revs (till exempel Frälsarkatedralen i Moskva) eller användes till icke-sakrala ändamål. De kristna förföljdes och präster dödades eller skickades till Sibirien, särskilt av Stalin under 1930-talet. Bilden i dag, 30 år efter Sovjetsamhällets fall, är radikalt annorlunda. Religionen har återfått sin starka ställning. Kyrkor har återuppbyggts (inklusive Frälsarkatedralen) eller restaurerats. De flesta Rysslandskännare verkar överens om att den rysk-ortodoxa tron är en verklig betydelsefull kraft i dagens ryska samhälle.

Man kan undra vad den ortodoxa tron och kyrkans arbete betyder mera konkret. Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk i Stockholm, och specialist på rysk kultur och religion, skriver att den ortodoxa kyrkan har fyra viktiga kännetecken.

Det första är konservatismen. ”Den ortodoxa traditionen tycks utöva ett konservativt, fördröjande inflytande (på gott och ont) över rysk historia, kultur och mentalitet…Denna konservatism är relaterad, å ena sidan, till det ryska sinnets upptagenhet av eviga frågor, och å den andra till politisk konservatism, bakåtsträveri, främlingsfientlighet och antisemitism. Den ortodoxa traditionen kan stå som en sinnebild för ryskheten.”

Det är intressant att politisk konservatism, och kanske särskilt värdekonservatism som det finns mycket av i dagens Ryssland (fn är det särskilt framträdande när det gäller familjepolitiken där Västs feminism och antihomofobiska stämningar är starkt ifrågasatta), så uppenbart har en bas i den ortodoxa tron.

Den andra faktorn kallar Bodin för den imperiala konstanten, kort sagt att kyrkan hjälper till att hålla ihop imperiet. ”Det nya ryska politiska etablissemanget och den ortodoxa kyrkan har samma uppfattning i denna fråga, och kyrkan kan användas, så som också sker, för att legitimera politiska försök att bevara Ryssland som imperium.” Vladimir Putin har uttryckt det på följande sätt: “Det finns inget Ryssland utan ortodoxi och ingen ortodoxi utan Ryssland.”

Ett tredje drag är övertygelsen att det finns en särskild relation mellan kyrkan och staten som inte bygger på konkurrens mellan olika intressen, utan snarare på samarbete och ömsesidig hjälp. Den term som används för detta är symfoni.

Det fjärde draget kallar Bodin den mystiska traditionen. ”I det ryska ortodoxa arvet är den klassiska filosofin och teologin nästan helt frånvarande. Kyrkan har en annan funktion än i den protestantiska eller till och med den katolska modellen; samhällsinriktningen är svag, den mystiska inriktningen alltid tydlig…Den ortodoxa traditionen ogillar försök att bevisa Guds existens med logikens hjälp.”

Jag tycker detta är intressant. Man kan bättre förstå varför Vladimir Putin har närmat sig kyrkan, och det gäller inte minst under hans tredje presidentperiod. Ryssarna ser honom på TV tillsammans med kyrkans ledare, och presidenten uttrycker inte så sällan sin egen tro och den ortodoxa kyrkans betydelse för Ryssland. Kyrkans allt viktigare roll i rysk politik har dock också kritiserats. År 2007 skrev tio medlemmar av den ryska vetenskapsakademin ett öppet brev till presidenten där de varnade för kyrkans ökande inflytande i det ryska samhället. De protesterade mot införandet av ämnet “Den ortodoxa kulturens principer” i skolorna och mot försök att ge teologi status av ett universitetsämne.

Kristian Gerner, professor emeritus i rysk historia i Lund, för i sin bok Ryssland, en europeisk civilisationshistoria ett intressant resonemang med koppling till religionens stora inflytande i samband med att han diskuterar varför Boris Jeltsin under 1990-talet inte fullt ut lyckades med sin omvandling av Ryssland till demokrati, marknadsekonomi och rättsstat. Det kan, menar han, förklaras institutionellt, starka kvarlevande institutioner från Sovjettiden bromsade eller omöjliggjorde reformerna. Det kan också förklaras av att Ryssland alltid varit en auktoritär stat och att statsmakten i Ryssland, både under tsartiden och under Sovjettiden, alltid har haft ett avgörande inflytande, alltid satts i första rummet. Den förklaringen kan kopplas, menar Gerner, till den ortodoxa tron ”…och synen på livet som en knivskarp konflikt mellan gott och ont och på folket som en mytisk gemenskap, sobornost, förenat i väntan på förlösning i livet efter detta. Med denna mentalitet följer enligt en vanlig tolkning ointresse för materiell välfärd och hängivelse åt initiativhämmande ödestro. Begreppen politik och marknad skulle båda vara främmande för denna mentalitet.”

Det senare är tankeväckande. Om en världsfrånvänd mentalitet finns förborgad i ett lands kultur kan det givetvis i det långa loppet få konsekvenser för den ekonomiska tillväxten. Läs mera om den frågan i: Vad skiljer västkulturen från den rysk-ortodoxa?

Litteratur:

Bodin, P-A, 2008, ”Den ryska ortodoxa traditionens inflytande”, ingår i: Almqvist, K. & Linklater, A., (red.), 2008, Om Ryssland, Perspektiv från Engelsbergsseminariet 2008, Atlantis, Stockholm;

Gerner, K., 2011, Ryssland, en europeisk civilisationshistoria, Historiska media, Lund;