Ryssland har, i motsats till väst, historiskt inte accepterat en långtgående privat äganderätt till egendom, till exempel land. Det har i historisk tid varit tsaren som haft äganderätten i meningen en diktatorisk makt över mark, fastigheter och alla andra resurser. De som till vardags förfogat över dessa resurser, allt från storgodsens adel, bojarerna, till småbönderna, har i mer eller mindre hög grad varit utan äganderätt i vår mening. Till och med personliga tillhörigheter behandlades i det ryska gamla samhället som i sista hand tsarens tillgångar som han vid behov kunde ”ta”. Richard Pipes, känd Harvardhistoriker med Ryssland som specialitet, talar om begreppet patrimoniellt ägande och styrande. Med det menas ”…sammansmältandet av överhöghet och ägande där all äganderätt till marken är i monarkens händer, och som tillåter honom att begära obegränsade tjänster från sina undersåtar, adel och ofrälse i lika mått.” Pipes anser att patrimoniellt ägande är typiskt ryskt.

Intressant nog verkar det som om traditionen lever kvar. Den ryska statens drastiska konfiskering av ägandet i oligarken Mikhail Khodorkovskys oljebolag Yukos 2004 är ett ganska övertygande exempel på ett modernt patrimoniellt agerande, låt vara att det inte var ”tsaren” själv som blev ny ägare.

Svenska vikingar grundade på 800-talet Novogorod som så småningom blev svenskarnas viktigaste fästning i norra Ryssland. Richard Pipes visar att just Novogorod skiljde sig från Ryssland i övrigt vad gäller centrala institutioner, bland annat beslutade medborgarna i viktiga angelägenheter i ett slags lokalt parlament och det fanns privat egendom. ”Demokrati och egendom gick hand i hand. Under perioden alldeles före Moskvas erövrande [från mongolerna] i slutet av fjortonhundratalet var omkring 60 procent av Novogorods mark i enskild ägo…Den mark som inte var privatägd tillhörde kyrkan och staten…Likt invånarna i Västeuropa på medeltiden åtnjöt Novogorods befolkning rättslig autonomi.”

Att tsaren i Moskva hade en annan syn på egendom och ägande än den som hade utvecklats i Novogorod hängde enligt Pipes samman med att tsaren under århundraden, fram till 1400-talet, tvingades vara skatteindrivare åt mongolerna. Tsaren skulle således varje år leverera en viss mängd skatt och det kunde han inte göra enkelt och friktionsfritt om han hade tillåtit privat äganderätt till marken, det hade tvingat fram någon form av ”parlament” som skulle genomdriva skatteuttaget. En despot som ägde allt slapp det besväret.

Det fanns också andra institutionella hinder för att en privat äganderätt skulle ha kunnat utvecklas. Geoffrey Hoskins, engelsk historiker, skriver att under en stor del av Rysslands historia, i vart fall fram till 1800-talet, fanns det i det gamla bysamhället en tradition att byastämman, skhod, omfördelade jorden efter behov. Familjer som hade ökat i storlek fick mer jord, familjer där medlemmar hade dött eller lämnat byn fick jord indragen. Det är lätt att förstå att ett sådant system, som av allt att döma var utbrett och fungerade väl, står i strid med äganderätt i modern mening.

Pipes ger en annan intressant information om det ryska historiska arvet med koppling till äganderätten, han visar att den ryska staden inte utvecklades på det sätt som skedde i Västeuropa. ”Den västeuropeiska staden gav upphov till tre institutioner: 1) okränkbar privat egendom i form av kapital och fastigheter i staden, vid en tid då den grundläggande produktiva tillgången, mark, innehades villkorligt [som i praktiken betydde att en feodalherre upplät sin mark på vissa villkor]; 2) självstyre och juridisk självbestämmanderätt; 3) allmänt medborgarskap i den betydelsen att alla stadsinnevånare var fria män i kraft av sin hemvist i staden, snarare än sin samhällsställning.” Och sedan tillägger han: ”I Ryssland – med de remarkabla undantagen av Novogorod och Pskov, av vilka ingendera överlevde till den moderna tiden – uppstod inga städer av detta slag. Städerna i centrala Ryssland blev till militära och administrativa utposter, kännetecknade varken av annorlunda ekonomisk struktur eller särskilda rättigheter. De var inte oaser av frihet i ett ofritt samhälle. Det juridiska åtskiljandet av staden från landsbygden, ett fundamentalt drag i europeisk historia sedan antiken, ägde aldrig rum i Ryssland.”

Den här synen på privat ägande i den ryska historien gör att en del av kommunismens övergrepp under 1900-talet blir mer begripliga. Det var till exempel inte ett särskilt stort steg från de byar och samfälligheter som de ryska småbönderna regelmässigt tillhörde under tidigare århundraden kännetecknade av egendomslöshet, till kommunistiska kollektivjordbruk av 1900-talsmodell, också kännetecknade av en mer eller mindre total egendomslöshet.

Litteratur:

Pipes, R., 2002, Ägande och frihet, Natur och Kultur, Stockholm;