Inte minst svenskar är väl förtrogna med russofobin även om ordet kanske inte är det vi använder. Vi talar i stället om rysskräck, rysshat och att ”ryssen kommer”. Dessa begrepp och känslor har rötter från 1700-talet och Karl XII:s krig med Peter den store, och det ärelösa nederlaget vid Poltava 1709. Även de så kallade ”rysshärjningarna” när ryska trupper 1719 angrep svenska kuststäder från Norrköping och upp till Bottenviken satte säkert sina spår. Det var då, gissar jag, som begreppet ”ryssen kommer” fick sin innebörd.

Med ett bredare perspektiv än det svenska vet vi att rivaliteten mellan England och Ryssland i mitten av 1800-talet gav upphov till russofobi. Även här låg en rädsla för Ryssland i bakgrunden. Ryssland var vid den tiden en makt på frammarsch, bland annat närmade man sig Indien som var Englands koloniala ”pärla”. Det gick engelsmännen förnär. Krimkriget var ett sätt att näpsa Ryssland. Eller som lord Palmerston, engelsk premiärminister under Krimkriget, uttryckte det några år senare: ”Det huvudsakliga och verkliga syftet med kriget var att sätta stopp för Rysslands aggressiva ambitioner.” Någon har sagt att den russofobi som Nikolai I, ärkekonservativ tsar fram till Krimkriget, utsattes för av européerna, särskilt från England och Frankrike, påminner om den som Vladimir Putin möter idag även om den då i första hand kommer från USA.

Russofobin har ännu djupare historiska rötter. Det tycks vara en allmän uppfattning bland historiker att russofobin i grunden handlar om rysk-ortodoxa kyrkan. En historiker skrev redan i början av 1900-talet: ”Om storfursten Vladimir på 900-talet hade blivit katolik istället för bysantiskt ortodox skull det ha haft den största betydelse för att inkludera Ryssland i de europeiska nationernas kulturella och politiska gemenskap.” Det verkar vara så att ända sedan 1300-talet har den ortodoxa tron använts för att frambringa hat mot Ryssland. Polska katoliker har aldrig slutat att bekämpa ortodoxin, som någon uttryckte det.

1900-talets russofobi var en del av det kalla kriget. Det var nödvändigt, så resonerade man, att väst svarade med en politik som kunde hålla stånd mot Sovjets expansionism, och ideologiska offensiv med kommunismen. Diplomaten George F. Kennan myntade begreppet “containment” i en numera klassisk Foreign Affairs artikel från 1947. Kommunismen och sovjetstyret skulle så långt möjligt ”låsas in”, inte tillåtas spridas. Det blev också västländernas, särskilt USA:s, politik ända fram till Sovjetunionens fall 1991. Alla som varit med under kalla kriget kan påminna sig den ständiga kritiken i väst mot Sovjet och kommunismen.

1990-talet var ett decennium med låg nivå på russofobin. De flesta Rysslandskännare i alla läger i väst var inställda på att Ryssland en gång för alla skulle ansluta till den västerländska modellen med fria marknader och demokrati. Ganska snart efter Vladimir Putins tillträde som president år 2000 ändrades tonläget, och russofobin återkom mer högljudd, obalanserad och personfixerad (på Vladimir Putin) än kanske någonsin.

Litteratur

Frankopan. P., 2017, Sidenvägarna, En ny världshistoria, Albert Bonniers förlag, Stockholm;

Mettan, G., 2017, Varför vi älskar att hata Ryssland, Karneval Förlag, Stockholm;

Kennan, G. F., 1947. “The Source of Soviet Conduct”, Foreign Affairs, July 1947;