När man vet lite om tiden före revolutionen 1917 och lite om tiden efter, och när man vet hur västvärlden har utvecklats ekonomiskt under 1900-talet, framstår Sovjetkommunismen som en katastrofal historisk parentes. Ekonomiskt är det bokstavligen rätt att tala om sjuttio förlorade år. Kommunismen var en intellektuell konstruktion som samvetslösa ledare ”tryckte på” folket till oöverskådliga kostnader för medborgarna (Det har beräknats att under Lenin och Stalin, alltså från 1917 och fram till 1953, dödades och svältdog mellan 23-30 miljoner ryssar, andra världskrigets stupade soldater oräknade) och miljön (ett av Sovjetsamhällets kännetecken var miljöförstöring i gigantisk skala). Man förstår lättare varför Václav Havel med sin erfarenhet av öststatskommunism var en så stark motståndare till all politisk ideologi. Samhällen och människor kan inte styras med ideologi eller annan social ingenjörskonst menade han.

Även om brottet med kommunismen som ideologi och politiskt system blev radikalt när Sovjetunionen upplöstes 1991 och Boris Jeltsin försökte liberalisera och demokratisera landet, tycks alla iakttagare vara överens om att mycket av Sovjetsamhället blev kvar i form av moral, normer, beteenden, och informella institutioner. Men också i form av faktiska strukturer. På politikens område kan det finnas en koppling mellan Sovjettidens enpartisystem och svårigheterna och viljan att i dagens Ryssland få ett parlamentariskt system att fungera. Ett annat arv från kommunismen, låt vara att kommunismen i sin tur tagit över det från tsarismen, är statens överordnade plats. Det tycks som om den välkända Sovjettesen att först kommer statens intressen och därefter medborgarnas, har levt vidare in i Putinsamhället. Staten äger idag, efter de återsocialiseringar som skett, exempelvis uppemot hälften av de stora företagen i landet (mätt i marknadsvärde). Antalet statstjänstemän har ökat under Vladimir Putins tid vid makten. Det är omvittnat av många att en speciell del av byråkratin, säkerhetstjänsten KGB (som bytt namn till FSB), gradvis efter år 2000 fått ett allt större inflytande i det ryska samhället, och även i politiken, precis som den hade under Sovjettiden.

Och människorna, och naturligtvis särskilt alla dem som själva upplevt livet i det sovjetiska samhället, har av allt döma fortfarande kvar vissa av de värderingar och beteenden som Sovjetsamhället stod för. Tendensen i dag tycks i själva verket vara att allt fler ryssar ser nostalgiskt på Sovjettiden. Ganska exakt 50 procent av invånarna i Ryssland säger sig ha en positiv eller huvudsakligen positiv uppfattning om Josef Stalin. Det framgick av en undersökning som det oberoende opinionsinstitutet Levada gjorde i april 2013. (Motsvarande siffra för Boris Jeltsin var 22 procent, exakt densamma som för hans företrädare Michail Gorbatjov. Vladimir Putin har sällan lägre rating än 60%, för det mesta kring 80% i opinionsmätningarna.)

Den finske journalisten Kalle Kniivilä som rest runt i Ryssland och intervjuat vanliga ryssar skriver i sin bok Putins Folk: ”Många av de människor jag träffar i Ryssland säger först att de inte känner någon nostalgi för Sovjettiden. Ändå tar det inte många minuter innan det dyker upp ett minne av de fina lekplatserna, eller något om hur mycket billigare tågbiljetterna var då, hur rättvist samhället var jämfört med dagens stora inkomstskillnader, allt som var gratis. Och framför allt var det ordning och reda.”

Mot den bakgrunden är det inte förvånade att det också i den officiella retoriken läggs allt mer vikt på kontinuiteten från Sovjettiden. De flesta tycks vara överens om att Sovjettiden kastar långa skuggor in över dagens Ryssland.
Utöver det historiska arvet, sammanfattat i dessa sex punkter, finns ytterligare en faktor med grundläggande betydelse för vad som sker i Ryssland idag, och det har varit grundläggande så länge det har funnits en rysk nation.