Marknaden är ”närsynt”. Prissystemet är oöverträffat bra på att överföra information och bära fram incitament när det gäller beslut med relativt snäv tidshorisont, 3-5 år. Men prismekanismen fungerar inte som vägledare för allokeringsbeslut med lite längre tidshorisonter. Varje företagsledare vet detta och agerar därefter. Det kallas då strategiska beslut och betyder bara att i stället för att förlita sig på investeringskalkyler och andra uttryck för priset som informationsbärare, väger man i en subjektiv process samman en mängd information om företaget och samhället. På den grunden fattar man sedan besluten. Och talar vi om de verkligt långa tidsperspektiven, för nästa generation och längre fram, blir marknaden och företagen olämpliga som allokerare. Det är politikernas ansvarsområde. Lester Thurow formulerar det på följande sätt. ”The purpose of government is clear. It should be representing the interests of the future to the present.”

Marknaden tenderar att ibland överreagera. Marknadspriserna lämnar då och då fundamenta och realistiska förväntningar och rusar i väg uppåt eller neråt på ett sätt som i efterhand framstår som mycket irrationellt och ekonomiskt oklokt. Inte minst aktiemarknaden visar med jämna mellanrum upp just sådana beteenden. De kan vara mycket kortfristiga, bara några veckor eller månader, men också ibland sträcka sig över år. Den extraordinära uppgången på världens aktiemarknader under andra halvan av 1990-talet kan vara ett exempel. Uppgången var styrd av extremt högt ställda förväntningar på vad Internet och IT skulle åstadkomma. När dessa inte följde tidsplanen, eller till och med helt ifrågasattes, började hjulet snurra i andra riktningen och i efterhand framstår aktiemarknadens uppgång och fall perioden 1998-2003 som en overklighetens parentes. Samtidigt hade ett historiskt mönster upprepat sig.
Det är inte enbart de finansiella marknaderna som då och då visar tendenser till överreaktion. I stort sett alla tillgångsmarknader har en benägenhet att ibland ”skena”. De stora europeiska telekomoperatörernas upphandling av 3G-licenser i slutet av 1990-talet till kostnader som helt hade släppt förankringen i verkligheten (definierad som att en marknadsmässig avkastning på gjorda investeringar skulle vara möjlig) är ett exempel. Det ekonomiska återtåget från denna utflykt i fantasins värld kännetecknades av en djup, global telekomkris i alla led.

Marknaden som system har en inneboende svängningsbenägenhet, tydligast manifesterad i konjunkturcyklerna. Den möts med stabiliseringspolitik.

De här tre problemen – närsyntheten, tendensen att överreagera och svängningsbenägenheten – är alla välkända och vi kan väl säga att företagen och medborgarna har lärt sig leva med dessa marknadsekonomins egenheter. I vissa fall har det skapats politiska motkrafter (som stabiliseringspolitiken). Vi kan bara konstatera att dessa tre problemområden inte idag är politiska utmaningar av någon dignitet.
Det kan vi kanske inte säga om tre andra problemområden.

Marknaden har en benägenhet att överutnyttja oägda ändliga tillgångar. Jag har i ett annat sammanhang (i min bok Politikerna på efterkälken) kallat det allmänningproblemet. Det hänger samman med en av marknadsekonomins naturlagar – marknaden utnyttjar alltid, och utan att fråga eller betala, fria nyttigheter. En allmänning kan vara bra i ett stabilt samhälle med sedvänja och tradition som fördelare. Men i tillväxt blir den inte så sällan våldförd, den kan till och med bli en tragedi – The Tragedy of the Commons som Garret  Hardin har uttryckt det. Vår tids största allmänningar är rymden, luftrummet och de stora vattnen. Det är logiskt att de utnyttjas av marknaden både som insatsvara och som avfallsplats. Det kostar inget därför att ingen äger dessa allmänningar. Eller uttryckt på annat sätt. Det finns inga äganderätter eftersom detta är områden utanför nationalstatens jurisdiktion. Dess försvarare eller förespråkare har en svag förhandlingsposition och är allt som oftast sent ute.
Utfiskningen av vissa arter är ett ovanligt tydligt exempel på allmänningproblemet. Politikerna världen över har under årtionden varit medvetna om problemen med utfiskning och en hel arsenal av åtgärder för att komma tillrätta med frågan har använts – men i praktiken, som det tycks, utan att problemen har lösts. Det är inget att förvånas över. Det är inte bara det att de stora haven är allmänningar. Fisken rör sig över vida vatten utan att fästa minsta vikt vid politiskt satta gränser. En äganderätt till levande fisk i det öppna havet kan med andra ord inte bevakas. Det gör, tänkvärt nog, att även om havens allmänningar skulle delas upp i nationella territorier skulle utfiskningsproblemet kvarstå. Det finns förmodligen ingen annan lösning än att låta marknaden ha sin gång, det vill säga i praktiken tillåta att det med jämna mellanrum sker en så hård fiskning av vissa arter att det blir oekonomiskt att fortsätta fisket – och sedan hoppas på att arten återhämtar sig.

Marknaden har också en benägenhet att ”klustra”, det vill säga att geografiskt koncentrera sin verksamhet, både produktion och marknadsplatser, och som en konsekvens lämna andra områden åt sitt öde. Det är en utveckling som har pågått sedan medeltiden, då i första hand avseende handeln och marknadsplatserna, men som steg för steg i takt med att industrialismen fick fotfäste också har berört produktionen. Den tendensen tycks förstärkas ytterligare i Det nya företagets samhälle (läs mer om vad ”Det nya företagets samhälle” betyder här), det gäller framförallt för forskningsbaserad teknologi (som IT och bioteknik), för vissa verksamheter på media- och kulturområdet (som filmskapande) och för viss hantverks- och designbaserad produktion (som mode, designmöbler etc). Det skapar politisk frustration eftersom dess konsekvens blir utflyttning och utarmning av orter som inte längre uppfyller marknadens krav och eftersom de regionalpolitiska medel som då och då kunde fungera gentemot Det gamla företaget nu är mer eller mindre verkningslösa. Vi kan kalla det det regionala utarmnings-problemet.

Marknaden bidrar till att skapa ett människan-mår-dåligt-problem. Att människan i gemen tycks må relativt dåligt i det högt utvecklade välfärdssamhället kan till vissa delar skyllas på  marknadsekonomin och marknadskrafterna. Människan i arbetet är långt ifrån alltid nöjd. Det är sannolikt att man skulle kunna visa att merparten av de anställda i företagen inte får utlopp för sin kreativitet, möjlighet till påverkan på saker som räknas eller tydlig uppskattning när något bra är gjort, de tre viktigaste ingredienserna för hög tillfredsställelse och motivation. En relativt liten andel av människorna känner sig skapa någonting själva i arbetet. På sin höjd är man en viktig kugge i ett stort maskineri, för det mesta en kugge som det inte märks om den försvinner. Få människor kan själva påverka ett viktigt skeende i företaget eller styra en verksamhet, möjligen tillsammans med andra, men inte ensamma. Få människor får någon annan uppskattning för ett gott arbete än den som följer med kollektivt fastlagda löneförbättringar.
Och inte bara det. Från tid till annan drabbas några av det högutvecklade samhällets avigsidor – förlorade jobb, eller jobbet kvar men med hårda strukturomvandlingar internt, stress, osäkerhet, arbetsmiljörisker etc. Den höga förändringstakten påverkar graden av trygghet i anställning och inkomst. Mångåriga anställningar i ett och samma företag, kanske till och med livslånga anställningar som fanns i Det gamla företaget, kunde för individen ha sina nackdelar men det skapade ekonomisk och social trygghet. Den typen av arbetsplatser finns inte längre. Allt detta har gjort att marknaden med all säkerhet har bidragit till att människan-mår-dåligt-problemen har ökat.
Ändå är marknaden och företagen inte ensamma ansvariga på den här punkten. Det är uppenbart att också den som arbetar i offentlig sektor mår dåligt av liknande skäl. Det finns i själva verket tecken som tyder på att arbetsmiljöproblemen i vid mening är allvarligare och mer svåråtkomliga i offentlig sektor än i privat sektor. Möjligheterna till påverkan på den egna arbetssituationen är sannolikt generellt mindre. Till det kommer att relativlönerna, alltid en viktig fråga för arbetsmotivationen, är lägre än i privat sektor.

Även inräknat dessa tillkommande politiska frågor och utmaningar med nära koppling till marknadens sätt att arbeta – allmänning-problemet, det regionala utarmnings-problemet och människan-mår-dåligt-problemet – blir ändå den samlade bilden att jag hittills inte berört de verkligt stora samhällsproblemen som OECD-länderna sett i ett ekonomiskt perspektiv står inför i början av 2000-talet. Dessa handlar om sådant som inkomstfördelning och ekonomisk rättvisa (eller snarare orättvisa), ägarstyrning, finansmarknadens hegemoni, fildelning och andra immaterialrättsfrågor etc. Jag kommer att behandla var och en av dessa i separata artiklar (se Politikens utmaningar 1-6)