Den svenska socialdemokratin våndas inför sina problem. Det skall väljas en ny partiordförande, och partiet måste finna sin politiska väg framåt. Det är mycket på en gång. Med en märklig timing presenteras bara någon månad innan det kommer att finnas en ny partiordförande en rapport från den så kallade kriskommisionen. Och media säger i sina kommentarer det självklara, att det hänger på vem som blir partiledare om rapporten hamnar i papperskorgen eller faktiskt blir en plattform att stå på för partiet.

Det får vi hoppas att den inte blir. Om den politik som kriskommisionen antyder också blir socialdemokratins politik, ja då kommer socialdemokratin att ganska snart, kanske redan 2014, bli ett parti i storleksordningen 20 %. Det finns ingen illvilja i den gissningen. Flera av de europeiska systerpartierna befinner sig kring 20 %-nivån. Och vi vet att det bara var 22 % av alla som arbetar som i det svenska valet i höstas röstade på socialdemokraterna.

Samtidigt tycker jag att det vore synd om det skulle bli så. Det behövs ett starkt socialdemokratiskt parti för att någorlunda balansera marknadskrafterna. Detta att marknadskrafterna är så starka att det samhälle som skapas blir alltför ekonomiskt orättvist och ojämlikt, och att klyftorna och orättvisorna tenderar att förvärras för varje år som går, är idag det stora samhällsproblemet i alla västländer. Till och med i ekonomiskt relativt jämställda Sverige är det ett stort problem. Och ingen tror att liberala och konservativa partier är kraftfulla nog, eller ens har viljan, att stå emot. Deras legitimitet på den punkten är inte stor. Därför behövs ett vitalt och stort socialdemokratiskt parti.

Att vi har fått en situation där marknadskrafterna har blivit så starka att politikerna hamnat på efterkälken handlar egentligen om det makroekonomiska idébygge som dominerat västvärlden från 1980-talets början. Fram till den stora depressionen på 1930-talet, och inte minst under 1920-talet, styrde den klassiska ekonomin. Sedan tog Keynesianismen över och efter stagflationsproblemen under 1970-talet utvecklades ett nytt idébygge, ett nytt makroekonomiskt paradigm, det som Roger Farmer kallar ”the rational expectation revolution” (läs mera om det här). Det var en slags återgång till klassisk ekonomi. Farmer talar om ”a revival of classical thought”. Marknaderna hade stelnat under den politik som dominerade västvärlden under efterkrigsdecennierna, särskilt perioden 1945-65. Det var logiskt att följden blev hög inflation. Under 1970-talet var det inte ovanligt med inflationstakter över 10 %, och med bostadsräntor på 15 % och till och med mer än så. Samtidigt var tillväxten svag, periodvis hade vi i vissa länder stagflation. Med början kring 1980 slog det nya idébygget igenom. Vi fick en politik där det övergripande syftet var att få ner inflationen. En av metoderna var att genom avreglering få marknaderna för pengar, kapital, produkter och tjänster att fungera bättre. Och genom en aktiv penningpolitik sänktes inflationsförväntningarna, en annan förutsättning för lägre faktisk inflation.

Den här politiken, som Reagan och Thatcher gick i bräschen för, spred sig steg för steg under 1980-talet över västvärlden, också till Sverige. Det var helt rätt. Att släppa marknaderna mera fria, och att privatisera byråkratiska affärsverk och annat, blev en mycket framgångsrik politik mätt i produktivitetsutveckling och tillväxt. Och så har det i stort sett varit från 1980-talets början fram till idag, åtminstone fram till den senaste finanskrisen. Priset västvärlden har fått betala är ökade ekonomiska  klyftor. Skall vi tala ekonomspråk har löneandelen, alltså den del av förädlingsvärdet i ett land som används för löner, sjunkit kraftigt efter 1980. Eller uttryckt från andra hållet, kapitalägarna, och alla som hjälper kapitalägarna att tjäna ännu mera pengar, allt från chefer till problemlösare av olika slag, har fått den stora delen av tillväxten. Alla andra grupper, och det är så där två tredjedelar av befolkningen, har inkomstmässigt förlorat relativt sett. I vissa länder, till exempel USA, har stora grupper fått sänkt reallön under de två senaste decennierna trots real BNP-tillväxt. Man kan uttrycka sig så att marknadskrafterna blivit så starka att det inte längre är möjligt för politikerna att garantera det underförstådda samhällskontraktet med det nya ekonomiska paradigmet, med ”the rational expectation revolution”, detta att det är OK att marknaderna får arbeta mera fritt bara alla grupper i samhället får en någorlunda rimlig del av det förädlingsvärde som skapas.

Givet en situation där marknaderna har fått ett så stort utrymme som gäller idag är det i mitt tycke  rimligt att man röstar på ett parti som gör allt vad det kan för att skapa bra villkor för alla dom som inte är vinnare i marknadsracet. Och det är som sagt många. Med andra ord, jag skulle gärna vilja vara socialdemokrat som världen ser ut.

Det är bara det att det finns en hake. Man kan inte rösta på ett socialdemokratiskt parti som inte förstår att ingenting är viktigare för att kunna föra en generös fördelningspolitik än att sätta ökad tillväxt främst bland de politiska målen. Det är det som är problemet med dagens svenska socialdemokrati. Man försöker sitta på två stolar samtidigt, både på tillväxtstolen och fördelningsstolen. Det är ett recept för fortsatt kräftgång. Jag skall utveckla vad jag menar med det.

Den presentation som kriskommisionen gjorde häromdagen (och som jag tittade på via nätet) var inte dålig i meningen överdrivet ideologisk och utan analys. Inte alls. Presentationen var tvärtom resonerande och sympatisk i sin framtoning. Och förslagen lät på det hela tagit vettiga givet ett traditionellt socialdemokratiskt perspektiv.”Det här är en rapport där socialdemokratin försöker hitta hem”, som Morgan Johansson uttryckte det.

Det är det som är problemet. Hur förnuftigt tänkt är det med nostalgi, ”att söka sina rötter”, när det gäller politik? Världen ser inte ut som 1950-talet. Visst, jag kan förstå att det är lätt att luta vänster när det finns så mycket orrättvisor i världen som behöver rättas till. Jag definierar då politisk vänster som personer som lägger tyngdpunkten på fördelning (och inte på tillväxt). Men det är fel tänkt. Det är hur kakan skall växa som är det viktiga politiska uppdraget. Lyckas man blir kakan större och det finns mer att fördela.

Jag menar att skall svensk socialdemokrati undvika sina europeiska systerpartiers kräftgång ner mot 20 %, måste det ske ett tydligt vägval på den grundläggande punkt som jag just snuddade vid, synen på tillväxt. Det handlar om att partiet måste bestämma sig för om tillväxt är viktigare än fördelning, om vilket av dessa två – tillväxt eller fördelning – som skall vara det övergripande målet och vilket som skall vara ett randvillkor. Det går inte att som socialdemokratin numera gör sitta på båda stolarna samtidigt, ”vi är för både tillväxt och jämlikhet ”, det politiska budskapet blir så urvattnat att medborgarna inte förstår vad som är unikt socialdemokratiskt. För det finns naturligtvis inte något parti i Sveriges riksdag som inte är för ”både tillväxt och jämlikhet”.

Det är obegripligt att så få socialdemokrater verkar vilja slåss för att göra tillväxt till huvudmålet för politiken. För det är samhället med hög relativ tillväxt som är spännande, som till exempel Australien idag. Det är ungt, dynamiskt, företagsamt, det skapas möjligheter. Man riktigt känner framtidstron i luften. Att kunna framkalla samma känsla i Sverige vore något att sträva efter. Visst, idag utvecklas svensk ekonomi bra men det känns som om vi skördar de investeringar som gjordes för länge sedan. Alliansen har gjort mycket rätt, till exempel i skolpolitiken, men sitter i exakt samma båt som socialdemokratin i meningen ”vi är för både tillväxt och jämlikhet”.  Det blir blekt.  Alliansen, liksom socialdemokratin, saknar en vision för hur Sverige skall bli ekonomiskt framgångsrika även i framtiden.

Det finns också andra områden där socialdemokratin måste bestämma sig och bli tydligare, till exempel var gränsen mellan privat och offentlig produktion av välfärdstjänster skall gå. Det velas på den punkten idag, den diffusa socialdemokratiska synen på vinst i privat välfärdsproduktion är ett tecken på det. Eller hur ambitiöst partiet skall vara vad gäller de sociala skyddsnäten och transfereringarna (vilket i praktiken handlar om det relativa skattetrycket, där jag för min del tror att högt relativt skattetryck, och hög relativ tillväxt mycket väl kan gå hand i hand). Ändå gäller att båda dessa områden väger lätt jämfört med en ändrad syn på tillväxt. Det är mycket svårare att tänka om vad gäller tillväxt-fördelning. Bland annat eftersom det kommer att få radikala återverkningar för ”verktygslådan”, den praktiska politiken.

Jag skall i en andra artikel i morgon utveckla varför det är logiskt för socialdemokratin, i meningen en återgång till hur det historiskt har sett ut, att göra ökad tillväxt till det överordnade målet och fördelningspolitiken till ett randvillkor. Och därefter följa upp med ett antal artiklar kring vad det skulle innebära för den praktiska politiken att bli tydlig med att tillväxt måste gå före fördelning.