Jag utvecklade i gårdagens artikel (som finns här) varför ingenting nu kan vara viktigare för socialdemokratin än att klart säga ifrån att tillväxt är överordnat fördelning som politikens mål. Ett parti med ambitioner att bli stort, låt oss säga över 30 %, – och förbli stort – kommer så som världen ser ut idag inte dit om det inte sätter ökad tillväxt främst. Dessutom är det bara en återgång till vad som gällt historiskt sett. Jag skall utveckla vad jag menar med det.

Historiskt kan man med god grund i verkligheten visa att politikernas mål för den ekonomiska politiken har varierat. Under hundraårsperioden från mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet är det rimligt att säga att huvudmålet för den politik som fördes var tillväxt. Den togs i första hand ut som materiell tillväxt (men också i form av till exempel kortare arbetstid). Det gällde att på bästa möjliga sätt medverka till att det egna landets industriella produktion ökade. Det skapade ökade inkomster eftersom industrisektorn under den här perioden tog över från jordbruket som dominerande näring i ekonomin. En satsning på industrin tillgodosåg medborgarnas viktigaste behov, en ökning av den materiella levnadsstandarden.

Om materiell tillväxt under den här perioden var huvudmålet för politiken, varierade däremot de sekundära målen. Grovt sett kan man dela upp 100-årsperioden i två delar med 1930-talet som vattendelare. I Sverige, liksom i många andra länder (inklusive den ledande industrinationen England), kännetecknades perioden 1850-1930 av två huvudfåror vad gäller politikens randvillkor. Det första var lagstiftning för att lindra eller avskaffa vissa missförhållanden på arbetsmarknaden. Det kunde gälla lagar mot barnarbete, arbetstidens längd etc. Det andra var uppbyggnaden av en statlig infrastruktur inklusive myndigheter och verk. Det gällde allt från järnvägar till centralbank. Statens Järnvägar och Riksbanken (i sin moderna roll med ansvar för bland annat ränteutvecklingen i landet) är svenska institutioner från denna period. Vid slutet av perioden fanns huvudelementen av den offentliga infrastrukturen uppbyggda.

Under den därpå följande perioden, 1930-60, fortsatte uppbyggandet av det som börjat under föregående decennier. Men tyngdpunkten låg på ett par nya randvillkor. Det första var att den allmänna välfärden skulle byggas ut, det som efter andra världskriget blev välfärdsstaten. Den politiken kännetecknades i många OECD-länder av att samhället via staten och kommunerna tog på sig en växande del av själva produktionen av välfärden. Det gällde inte minst sjukvården.

Det andra var att stora ansträngningar gjordes att via ekonomisk politik stabilisera sysselsättning och inkomster, ja överhuvudtaget försöka minska svängningarna i ekonomin. Det var under denna period som stabiliseringspolitiken kom i fokus. Det var också i linje med stabilitetsmålet att viktiga marknader kom att regleras. De finansiella marknaderna, särskilt, kreditmarknaden, fick i de flesta OECD-länder under dessa decennier både pris- och volymregleringar.

Under tjugoårsperioden därefter, 1960-80, vändes den politiska målbilden upp och ner. Det som hade varit huvudmål, materiell tillväxt, blev ett randvillkor och det tidigare randvillkoret, välfärd och stabilitet, blev huvudmålet. Det är en aning polemiskt att uttrycka sig så, det var givetvis inte en uttalad politisk tågordning. Men det är sannolikt att man skulle kunna visa att i ett land som Sverige kom målet att bygga vidare på välfärdsstaten att bli så dominerande som mål, att tillväxtmålet, att värna om landets konkurrenskraft, kom i andra hand. Det var en slags hybris formad av de gyllene årens, de två första efterkrigsdecenniernas, exempellösa framgångar. Det tycktes som om man kunde ta ständigt växande delar av det samlade förädlingsvärdet i anspråk för offentlig produktion och konsumtion utan att det inverkade menligt på BNP-tillväxten. Denna välfärdsstatspolitik nådde som politiskt paradigm sin kulmen under 1970-talet.

Perioden efter 1980 kan närmast karaktäriseras som en villrådighetens era. Den politiska målbilden är fortfarande i början av 2010-talet diffus. Ännu talar vissa politiker, särskilt politiker på vänsterkanten, om tillväxt som något underordnat välfärden. Det är oklart, i varje fall i den politiska retoriken, om man prioriterar effektivitet framför välfärd.

Samtidigt är denna otydlighet en orimlighet. För det första därför att den är ohistorisk. En historiker skulle förmodligen kunna visa att inte någon gång under modern tid, säg efter år 1700, har politiken i något av de länder som i dag utgör OECD-gruppen, så tydligt som gjordes under ett par decennier efter andra världskriget prioriterat ner tillväxtpolitiken och prioriterat upp en politik som de facto till stora delar var tillväxthämmande. Det är en kvalificerad gissning att Sverige vid en sådan granskning skulle komma att framstå som ett av de länder i OECD-familjen där politiken, tydligast var anti-marknad och anti-tillväxt. (Sysselsättningsutredningen från 1979 kan vara det konkreta exemplet på vad jag menar om nu någon mot förmodan skulle vilja gå tillbaka och läsa slutbetänkandet). Priset Sverige fick betala syntes bland annat i att landets relativa tillväxt och köpkraft trendmässigt försvagades under mer än ett kvartsekel, från 1970-talets början och fram till omkring år 2000. Vi gick från att vara världens tredje rikaste land mätt i BNP per capita 1970 till att bli ett västland vilket som helst med en ranking kring 30 som sämst.

För det andra därför att politisk otydlighet i denna mening är katastrofal för det som är marknadens viktigaste drivkraft – tro på framtiden och förtroende för dem som styr. De flesta politiker tycks ha en dåligt utvecklad feeling för just dessa samband. Men sanningen är den, som Keynes tidigare, tydligare och mer välformulerat än någon annan ekonom har påpekat, att utan fullt förtroende för de politiker som har ansvaret minskar marknadens villighet att satsa radikalt. Det betyder i nästa steg försämrad relativ tillväxt. Den insikten är det särskilt viktigt att socialdemokratiska politiker tar till sig.

Det här resonemanget skulle kunna sammanfattas på följande sätt:

Eftersom det är socialdemokratin som under lång tid, i varje fall fram till omkring 1980, varit idémässig bärare av denna omvända ordning där tillväxten underordnas välfärden, och därefter velat runt utan att tala klartext om vad det är som gäller, är det för mig en självklarhet att nu är tiden inne att just på denna punkt återföra politikens målbild till den gamla ordningen där huvudmålet är att öka tillväxten. Allt annat vore ohistoriskt.
Att sätta tillväxten högst i den socialdemokratiska målhierarkin, betyder det att rättvise- och fördelningsfrågorna sätts på undantag? Självklart inte. Det socialdemokratiska partiet kan vara minst lika progressivt som tidigare i sin praktiska politik för att hjälpa de människor som har det svårt i samhället. Eller för att göra samhället mer ekologiskt uthålligt. I själva verket blir det ekonomiska utrymmet för fördelningspolitik och grön politik ännu större eftersom kakan (=det ökade förädlingsvärde som landet producerar, BNP-tillväxten) som skall fördelas blir större än vad den skulle ha blivit utan ett tydligt ställningstagande. Det är förvånande att den insikten inte tycks finnas. Att få höra något i stil med att ”Kriskommisionen vill att socialdemokratin återigen sätter ökad tillväxt i första rummet, och vi vill det eftersom det ger oss mer resurser för att skapa ekonomisk rättvisa, mer generell välfärd och bättre miljö.”, ja det skulle i varje fall imponerat på mig. Nu blev det inte alls så.  Men det är den insikten som krävs hos den socialdemokratiske partiledare som vill skapa ökat förtroende hos den breda allmänheten.

Jag skall i ett antal kommande artiklar utveckla vad det skulle kunna betyda i den praktiska politiken att göra ökad tillväxt det överordnade målet. Det är bara ytliga nedslag i verkligheten men förhoppningsvis antyder de något om vad det skulle kunna handla om. Den första artikeln har undertiteln: Bejaka privat produktion av välfärdstjänster, men bara där marknaden fungerar.