Jag skall i sommar presentera tre politiska tänkare i tre korta essäer. De är inte valda efter något annat kriterium än att det – om man uttrycker sig förenklat – skall vara hög klass på tänkandet i meningen bildat, djärvt och originellt. Det skall också kännas aktuellt och viktigt när vi betraktar de politiska problem som västvärlden just nu lever med. Ett sådant problem, kanske det viktigaste, handlar om hur balansen skall se ut mellan individens frihet och allmännyttan för att vi skall få ett rimligt samhälle att leva i för alla medborgare, inte bara för några få privilegierade.

Den första essän handlar om Václav Havel, Tjeckiens (och tidigare också Tjeckoslovakiens) president från revolutionen och fram till 2003. Han är i mitt tycke en av vår tids mest intressanta politiska filosofer. Hans idéer är grundade i egen praktisk erfarenhet av politik, och i hans roll som dissident. Man får en känsla av att åren i fängelse, ungefär som för Mandela, förädlade hans personlighet och tänkandet till en klass för sig. Till det kommer att han är poet och författare, inte ekonom eller jurist eller något liknande som de flesta andra som blir presidenter. Resultatet blir en person med extraordinär integritet, tolerans och moralisk resning.

De två andra essäerna är följande:

Sommarläsning (2): Om Wilhelm Röpke och hans politiska tänkande (den 15 juli)

 Sommarläsning (3): Om Betrand de Jouvenel och hans politiska tänkande (den 15 augusti)

Václav Havels Sommartankar

Václav Havels skrev Sommartankar ett drygt år efter det att han hade blivit Tjeckoslovakiens president, på sommaren 1991, jag läste boken några år senare. Jag hade till och från fascinerats av denne oortodoxe president, främst genom lösryckta, men spännande och kloka, citat från vad han sagt eller skrivit, allt tydde på att han hade en annorlunda dimension, en annorlunda syn på politiken jämfört med de politiska ledare vi annars känner till. Det här var den första boken jag läste av Václav Havel – och den befäste och fördjupade bilden, jag blev kort sagt imponerad. Om vi i västvärlden ordnade vår politik och vår stat på det sätt som Václav Havel tycker att vi skall göra då skulle vi leva i en mycket bättre värld än vi gör.

Vad är det då som Václav Havel tillför, vad gör honom till en annorlunda politisk ledare med dimensioner som andra politiska ledare vanligtvis inte har? Ja, det är inte det att han, trots sitt ”hjärta till vänster”, har en annan syn på marknaden och marknadsekonomin. Han tror på marknadsekonomin som det enda fungerande sättet att sköta ekonomin – och med allt vad som hör till det (privat äganderätt, tydliga spelregler, fri etableringsrätt etc.). Det är inte heller det att han, nog så förståeligt menar, att ideologierna är döda. Eller som han uttrycker det. ”Vår stora, unika upplevelse från senare tid är att ha bevittnat en ideologis sammanbrott…Jag tror att ideologiernas och doktrinernas värld håller på att gå i graven – tillsammans med hela den nya tiden. Vi står på tröskeln till det öppna samhällets era, där ideologierna kommer att avlösas av idéer.” (s 142) Så formulerat bör man förstå vad Václav Havel menar med ideologi, jag tolkar det som ett politiskt program av utopisk karaktär, som just den kommunism var som han upplevt och sett brytas sönder. Det finns sannolikt många politiska ledare som skulle hålla med Václav Havel på den här punkten.

Nej, det är på en annan punkt han skiljer ut sig. Läs citatet en gång till. Han skriver att ideologierna och doktrinerna går i graven tillsammans med ”hela den nya tiden”. Min tolkning är att han men ”hela den nya tiden” menar modernismen i sin ekonomiska och politiska mening, kort sagt det politiska system och den samhällsordning som vi förknippar med industrisamhället.

Det är i sanning en revolutionerande ståndpunkt för att komma från en statschef i ett högt utvecklat västerländskt land. Han tar avstånd från modernismens själva fundament, rationalismen som enda grund för politiken, från att allt kan förklaras och analyseras med vetenskap och logiskt tänkande, och tillför, eller snarare ställer krav på, en ny dimension hos politiken, en moralisk dimension, det han kallar anda, andlighet, känsla eller samvete. Politik är inte möjlig utan moral, i själva verket är all politik grundad på moraliska överväganden.

Praktiskt så handlar den goda politiken enligt Václav Havel om att på ett eller annat sätt lyckas plantera in i medborgarna en känsla för att alla har ett ansvar för helheten, ett ansvar som går bortom det privata intresset och ibland gör det nödvändigt att av fri vilja och övertygelse ta beslut, eller ställa upp på beslut, som är kostsamma och smärtsamma för en själv. Vi måste försöka få alla att förstå att det finns “någon däruppe” som tittar ner på oss och bockar av om vi uppträtt i linje med vad som är rätt och fel, ungefär så kan man tolka Václav Havel. Han uttrycker sig som den poet han är:

”Äkta politik, politik som verkligen är värd namnet och för övrigt den enda politik som jag är villig att ägna mig åt, är helt enkelt att tjäna vår nästa. Att tjäna samfälligheten. Och att tjäna även dem som kommer efter oss. Dess yttersta ursprung är moraliskt, ty det är bara ett förverkligat ansvar inför helheten och för helheten. Ett ansvar, som är sig självt – alltså det tidigare nämnda ‘högre ansvaret’ blott och bart därför att det är metafysiskt förankrat. Det framväxer nämligen ur den medvetna eller omedvetna förvissningen att ingenting slutar med vår död, eftersom att allt registreras och utvärderas någon annanstans, någonstans ‘över oss’, den plats som jag någon gång har kallat ‘varats minne’, denna oundgängliga beståndsdel i världsordningen, naturen och livet som de troende kallar Gud Fader och vars dom allt är underkastat. Vi kommer inte förbi detta: ett verkligt samvete och ett verkligt ansvar kan sist och slutligen förklaras endast som ett uttryck för den outtalade förutsättningen att vi är iakttagna ‘ovanifrån’ och att allting kan ses ‘där uppifrån’, att ingenting faller i glömska där och att vår tid på jorden således inte förmår befria vår själ från de förebråelser våra svek och tillkortakommanden ger upphov till: vår själ vet nämligen att den inte är ensam om att känna till våra brister.” (s 122)

Onekligen vackra, poetiska ord.  Det är lätt att vara sympatiskt inställd till att politiken behöver en ”andlig” dimension. Men vad innebär det i praktiken? På den punkten är inte Václav Havel särskilt klar. De ord han nämner när han försöker förklara är några av våra vanliga honnörsord som samvete, förnuft, anständighet, smak, bildning, uppfostran, kultur – ibland också ord som ande och andlighet. En del av hans formuleringar blir som en slags sekulär predikan.

Man får vid läsningen en känsla av att Václav Havel är djupt desillusionerad efter sin kontakt med ”den högre politiken” i det postkommunistiska Tjeckoslovakien. Politikerna kännetecknas av kortsynthet, egenintresse, partilogi (läs partiet kommer före allt annat) etc., få politiker har någon känsla för ”helheten”, för det som är själva politikens syfte och mål.

Det står också klart, det har jag redan snuddat vid, att Václav Havel tydligt tar avstånd från allt som luktar ideologi och fundamentalism – politisk ideologi (som kommunismen), religiös ideologi, ideologi grundad på nationella intressen eller, egentligen på vad som helst. Ideologi i meningen att man gör ett program, en utopi, en text till något viktigare än människan själv är för Václav Havel förkastligt och tillhör en tid som varit.

Vilken slutsatsen blir? Ja, kanske att politiken i Václav Havels värld skall skötas av bildade, anständiga, ansvarskännande personer som inte representerar en ideologi, knappast ens ett parti, som inte söker makten för sin egen skull, som istället vill göra samhället och medmänniskorna en tjänst, minst av allt driva sina egna intressen.

Är det realistiskt? Kanske. Är det nödvändigt för att vår civilisation skall överleva? Förmodligen.

Litteratur:

Havel, V., 1992, Sommartankar, Norstedts, Stockholm;