Jag skall i sommar presentera tre politiska tänkare i tre korta essäer. De är inte valda efter något annat kriterium än att det – om man uttrycker sig förenklat – skall vara hög klass på tänkandet i meningen bildat, djärvt och originellt. Det skall också kännas aktuellt och viktigt när vi betraktar de politiska problem som västvärlden just nu lever med. Ett sådant problem, kanske det viktigaste, handlar om hur balansen skall se ut mellan individens frihet och allmännyttan för att vi skall få ett rimligt samhälle att leva i för alla medborgare, inte bara för några få privilegierade.

Den första essän (finns här) handlade om Václav Havel, Tjeckiens (och tidigare också Tjeckoslovakiens) president från revolutionen och fram till 2003.

Dagens essä handlar om Wilhelm Röpke (1899-1966), tysk-schweizisk nationalekonom som är mest känd för den stora roll han spelade för ”det tyska undret”, och utvecklingen av den västtyska ”sociala ekonomin” efter andra världskriget, i praktiken var Röpke rådgivare till förbundskansler Ludwig Erhard. Som ekonom är Röpke nära släkt med den österrikiska skolan, han var god vän med Ludwig von Mises, men mindre liberal, mer kristet konservativ. Han tror på marknadsekonomin men också på att den måste balanseras genom politik för att inte de negativa sidorna skall slå igenom för hårt. Samtidigt är han skeptisk till den ”starka staten” och de socialdemokratiska välfärdssamhällena som byggdes upp under efterkrigsdecennierna, inte minst i Sverige.  Där har politiken gått för lång, menar han. Välfärdstaten blandar sig i för mycket. De balanserande krafterna måste till stor del komma från människorna själva menar Röpke.

Den tredje, och sista, essän publiceras om en månad:

 Sommarläsning (3): Om Betrand de Jouvenel och hans politiska tänkande (den 15 augusti)

Wilhelm Röpkes tänkande

Det är ingen tvekan om att jag är attraherad av Wilhelm Röpke som social tänkare. Här har vi en person som förenar en stark tilltro till marknaden, i sin tur grundad på den skolade ekonomens förståelse för hur marknadsekonomin fungerar, med en övertygelse att marknadsekonomin, kapitalismen, måste tyglas och tuktas för att också människorna, och med det menas alla människor, skall få ett rimligt samhälle att leva i. Wilhelm Röpke företräder med andra ord inte den sedvanliga, sekulära nyliberalismen där all politik med undantag för viss lagstiftning (till exempel för att skydda äganderätten) och resurser för våldsutövande (polis, militär) betraktas som mer eller mindre obehövlig. Han har i stället en humanistisk grundsyn på hur samhället skall byggas, en kritisk inställning till massmarknadssamhället, förståelse för den lilla människan och insikten att hennes problem måste lösas med politik, låt vara en marknadskonform politik.

Vilken är då Wilhelm Röpkes samhällsmodell lite mera precist? Ja, den har sin bas i klassisk liberalism, det vill säga ovillkorlig kritik mot all yttre inblandning i människans frihet att agera så som hon själv önskar, och i synnerhet sådan inblandning som följer av gamla maktstrukturer och unken intolerans. Det gäller också hans syn på ekonomi och produktion, hans grundläggande utgångspunkt är den fria marknaden.

Wilhelm Röpke är naturligtvis medveten om att en väl fungerande marknad förutsätter att på marknadsplatsen skall råda full frihet (att etablera sig, att upphöra med verksamheten, att köpa eller inte köpa, att sälja eller inte sälja etc.) men han gör den fria prissättningen till ”primus inter pares” bland dessa basala krav på en fungerande marknad, ingenting menar Wilhelm Röpke är viktigare än att prisbildningen är fri från inblandning.

Samtidigt är inte hans inställning till den fria marknaden doktrinär på det sätt man kan säga att exempelvis hans kollega och vän Ludwig von Mises är. Wilhelm Röpke var, även om han satt i glashus i det avseendet, skeptisk till allt teoretiserande och allt politiskt modellbyggande vid skrivbordet eftersom det alltid riskerar att komma i konflikt med hur verkligheten ser ut. Han var i den meningen en praktiskt orienterad tänkare. Att exempelvis inte tillåta fri invandring, som ju är en allvarlig inskränkning i den fria (arbets)marknaden, kan vara fullt acceptabelt skriver han eftersom det finns en risk att invandring utan restriktioner ger social oro. Och eftersom marknaden får sin legitimitet från det samhälle den fungerar i, kan man inte riskera att det blir störningar och instabiliteter som i nästa steg inskränker den fria marknaden. (Han hoppas istället att utökad frihandel, eller helst oinskränkt frihandel, skall innebära att människorna som vill men inte kan utvandra istället ”kan exportera sin arbetskraft”.)

Det intressanta med Wilhelm Röpke är att han å ena sidan är en outtröttlig försvarare av den fria marknaden (och som sagt, i synnerhet den fria prisbildningen på marknadsplatsen) och å andra sidan inser att politik måste till, inte bara för att garantera den privata äganderätten och vissa andra basala behov för en väl fungerande marknad, utan också för att undanröja den moderna kapitalismen avigsidor. När Wilhelm Röpke var som mest produktiv, under mellankrigstiden, var kapitalismen ingen förebild, snarare sågs den som orsak till de problem som fanns i dåtidens samhällen, inte minst den stora depressionen, och det som följde i dess kölvatten. Wilhelm Röpke var genomgående kritisk till vad han kallar ”den historiska kapitalismen”, i praktiken det storföretagsdominerade industrisamhälle som höll på att växa fram i början av 1900-talet. Han var kritisk mot kapitalismen eftersom några få berikade sig på de stora massorna, eftersom hög arbetslöshet tycktes vara ett kroniskt problem, och eftersom den förstörde gamla kulturella värden och strukturer inkl sådant som Wilhelm Röpke värnade om, till exempel småföretag, det gamla bondesamhället och starka regioner.

Den politik som var godkänd i Wilhelm Röpkes ögon var den som inte störde den fria prisbildningen på marknaden, han talade om ”compatible state intervention”. Men som vi just sett drev han inte den principen in absurdum, hans insåg att det fanns lägen där principen fick vika för det praktiskt genomförbara och vettiga. Att gå till en planerad ekonomi (”incompatible state intervention”) på det sätt som kännetecknade efterkrigstidens socialdemokratiska välfärdstatsstater, och naturligtvis planering i kommunistiskt styrda länder, förkastade han däremot. Wilhelm Röpke försökte forma ”den tredje vägens-politik” mellan å ena sidan den laissez-fair politik som hade misslyckats med att skapa ett rimligt samhälle (den historiska kapitalismen) och å andra sidan de planerade ekonomier som vid den här tiden höll på att växa fram lite här och var i världen.

Men det finns en del svårsmält

Allt det här formar i mitt tycke en attraktiv samhällssyn. Det betyder samtidigt inte att jag är okritisk mot Wilhelm Röpke. Det finns ett inslag av konservativt, eller till och med direkt inskränkt tänkande, som jag tar avstånd från, det gäller till exempel synen på kvinnan. Man får en känsla för att i Wilhelm Röpkes värld gällde att kvinnan skulle stå vid spisen, uppfostra barn och vara mannen till lags, hon skulle inte arbeta i företag eller vara småföretagare, hon var ett komplement till mannen men inte jämbördig, så långt man kan komma från den syn vi har på kvinnan idag. Jag är också skeptisk till de religiösa elementen i Wilhelm Röpkes samhällsmodell, inte till att han menar att de institutioner som den fria marknaden behöver för att fungera bra måste vara förankrade i djupt liggande kulturella värden och värderingar, utan snarare i att han så tydligt för fram kristna värderingar som bas för sin samhällssyn. Wilhelm Röpke var för övrigt en av de idémässiga grundarna av det tyska kristdemokratiska partiet, bäraren av den ekonomiska modell som ledde till ”det tyska undret”. Ludwig Erhard, det tyska ekonomiska undrets fader, har flera gånger framhållit att hans idémässiga mentor var Wilhelm Röpke.

Det är möjligt, också sannolikt, att Wilhelm Röpke själv ansåg att kristna värderingar var ett oumbärligt element i ett modernt politiskt modellbyggande – och han kunde se att den politiken fungerade i praktiken (som i Västtyskland under 1950-talet). Men samtidigt är historien fylld med bigotteri och intolerans i kristendomens namn. Det kan mycket väl gälla också idag, de religiösa väckelserörelser som nu tar allt mer plats i den amerikanska politiken kan vara ett konkret exempel. Politik som till stor del är grundad på religion, och har sin demokratiska bas i aktivt religiösa väljargruppen, riskerar att bli bakåtsträvande och intolerant.

Man kan också vara försiktigt frågande inför Wilhelm Röpkes syn på den europeiska integrationen, dagens EU. Han var mycket kritisk och menade att man inte kan skapa ett sunt och effektivt Europa utan en bred kulturell förankring, människorna som skall forma ett samhälle, ett EU, måste ha en gemensam historia och kultur, och den saknas menade han. Ett EU som bara handlar om fria marknader och som tryckts fram uppifrån av politiker riskerar att bli byråkratiskt. Det är den situationen vi har i dag, EU är både byråkratiskt och ifrågasatt av människorna. Dessutom har Eurons ”grundlagsfäder” lyckats åstadkomma en konstruktion för den gemensamma valutan som inte fungerar i praktiken. Det är bara att konstatera att Euron är en teoretisk ”uppifrån”-konstruktion som har satt hela Europa-projektet i en överlevnadskris. Det är möjligt att Wilhelm Röpke skulle ha sagt, ”vad var det jag sa”.

Det finns också en viss otydlighet i tankemodellen. Wilhelm Röpke var således mycket kritisk mot välfärdsstaten så som den kom att utvecklas efter andra världskriget. Samtidigt för han fram idéer om behovet av politiska ingrepp som i mycket liknar just det välfärdsstaten försökte åstadkomma. Det man kanske kan säga är att den välfärdsstat som vi håller på att få idag, långt mindre planerande och inblandande än den vi hade för bara några decennier sedan, mera liknar de politiska ingrepp som Wilhelm Röpke såg framför sig än den form av välfärdsstat han så hårt kritiserade. Om det skulle vara så, och det tror jag att det är, ja då framstår Wilhelm Röpke närmast som profetisk i sitt tänkande och sina idéer för hur ett bra samhällsbygge skall se ut.

Vad är användbart? Finns det något i Wilhelm Röpkes tänkande som kan användas idag? Ja, svaret är redan antytt, det mesta kan användas, en del är till och med mycket modernt. Det gäller exempelvis hans betoning av regionernas betydelse. Jag gissar att också hans insikt att politik måste byggas med stor försiktighet och komma underifrån snarare än uppifrån, ungefär så som det ser ut i dagens Schweiz, är mer modern och aktuell än vad vi ännu har förstått i till exempel Sverige. Det skulle inte förvåna mig om en av framtidens stora frågor i OECD-länderna kommer att handla om just konstitutionen. Eller mera precist, hur vi skall hitta motmedel mot allt för mycket politik (som vi definitivt hade under perioden 1950-1980) och alltför snabba politiska kast.

I övrigt kan man säga att hans samhällsmodell liknar mycket den som vi börjar få i Nordeuropa. Visst, det finns väsentliga skillnader. Men om man ersatte den ojämlika synen på kvinnan med dagens jämlikhetstänkande, om man tonade ner familjens betydelse och samtidigt tonade fram individens, om man ersatte den tydligt kristna utgångspunkten med en mer sekulär (men behöll insikten att det är djupt förankrade kulturella förhållanden, och en del av dessa har kristen grund, som garanterar de institutioner som den fria marknaden vilar på), om man skalade bort en del av Wilhelm Röpkes kritik mot storföretagssamhället (som vi hur som helst håller på att lämna för ett mer nätverksbaserat och entreprenörorienterat produktionssystem) och ersatte den med ett bejakande av globaliseringen (som Wilhelm Röpke ganska säkert skulle ha sett positivt på) och dess konsekvenser, om man gjorde allt detta och således i övrigt var Wilhelm Röpkes idéer trogen, ja då skulle i mitt tycke den samhällsmodell som tonar fram vara högst tilltalande. Och som sagt, den skulle till stor del likna hur det ser ut i Nordeuropa idag.

Litteratur:

Zmirak, J., 2001, Wilhelm Röpke, Swiss Localist, Global Economist, Library of modern thinkers, ISI Books, Wilmington;