Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright lär ha sagt:

Jag känner inte ett enda övertygande eller ens seriöst argument för möjligheten av ständig tillväxt.

Det är klart att man skulle behöva veta exakt vad von Wright menar med tillväxt men om vi förutsätter att han menar ekonomisk tillväxt i meningen BNP-tillväxt som är det vanliga måttet på tillväxt när vi talar om länders utveckling eller utvecklingen för den globala ekonomin, ja då skulle jag vilja hävda att von Wright har fel. Jag ser inget hinder för ekonomisk tillväxt, alltså att den samlade produktionen i världens ekonomier skulle kunna växa varje år under överskådlig tid.

Det tankefel som von Wright gör, och som en stor del av miljörörelsens krigare gör (och för den delen många andra), är att hänvisa till att naturen inte tillåter exponentiell tillväxt. Naturens tillväxtkurvor böjer förr eller senare av, antingen drastiskt (ofta förknippat med död) eller långsamt, eller en kombination av tillväxt först och sedan utplaning. Och följaktligen måste exakt samma sak gälla för ekonomisk tillväxt. Det är där tankefelet finns. Den ekonomiska tillväxten kan fortgå. Det är emellertid inte ett ovillkorat påstående, det bygger på tre förutsättningar.

• Att vi(i meningen mänskligheten) inte genom ovarsamhet med miljön skadar planeten så att våra basala livsförutsättningar allvarligt rubbas (typ stora temperaturhöjningar på kort tid).
• Att vi inte drabbas av ”plötslig död” genom åtgärder och beslut som vi själva åtminstone delvis har kontroll över (till exempel kärnvapenanvändning).
• Att vi inte tömmer ut våra ändliga resurser (typ olja, gas, råvaror) så snabbt att det skapas ekonomiskt och socialt kaos.

Det är lätt att inse att mänskligheten på alla tre punkterna lever farligt. Det kan inte uteslutas att klimatet redan har tagit så stor skada att våra ”normala” livsbetingelser ändras. Visst är det möjligt att det, kanske av misstag, utlöses ett kärnvapenkrig. Eller att en dödlig och okontrollerbar epidemi inträffar.  Och att vi håller på att tömma ut vissa av våra ändliga resurser vet vi med nästan fullständig säkerhet. Det hävdas till exempel att världens ”peak oil” inträffade 2008.

Om vi ekonomiskt och politiskt kan hantera dessa utmaningar är en fråga om tempo. Den gemensamma nämnaren för de tre villkoren är att det inte får sker något så snabbt och överraskande att människorna, politikerna och företagen inte hinner med i anpassningsprocessen. Men om vi gör det, ja då kan vi mycket väl ha ”ständig tillväxt”, det som von Wright med en fnysning ansåg otänkbart, till och med oseriöst.

Ett tillägg är viktigt. Vi kommer inte att undgå att träffas av någon av de tre utmaningarna om vi inte gemensamt, alltså genom politiska beslut, vidtar åtgärder som på ett kraftfullt sätt ger incitament för människor och företag att investera i bättre miljö, i förnyelsebara energikällor etc. Det är på den punkten jag för min del är mest rädd att vi riskerar att misslyckas. Det ekonomisk-politiska paradigm som för närvarande styr västvärlden ger – så som de tre utmaningarna ser ut – alltför lite makt åt politikerna, och allt för stort utrymme åt marknaden. Det paradigmet är bra för att öka produktion och produktivitet, och för att därmed öka våra privata inkomster. Men det finns en överhängande risk att det blir för kortsiktigt, och att det vi måste göra gemensamt blir lidande. Marknaden är helt enkelt alltför närsynt, alltför kortsiktig, för att på egen hand framgångsrikt kunna tackla de utmaningar vi talar om här.