Den här figuren (Källa: The Atlantic) visar vilken effekt på sysselsättningen som några välkända finansiella kriser i västvärlden har haft, det inkluderar den svenska 90-talskrisen. Bortsett från ”Japan 1992” är den röda tråden att sysselsättningskonsekvenserna av finansiella kriser blir mycket stora. Figuren visar hur stor minskningen i sysselsättning (i procentenheter) är räknat från “peak”-läget före krisen för sju olika bankkriser. Några iakttagelser kan man göra. Till exempel att den finska krisen i början av 90-talet framstår som den mest dramatiska. Sysselsättningsförlusten var nästan 20 procentenheter, och det tog 17 år innan sysselsättningen var tillbaka där den var när krisen slog till 1991. Sveriges utveckling är på många sätt en mindre drastisk parallell till den finska. Den norska 90-talskrisen fick däremot inte alls samma allvarliga följder för sysselsättningen som för Finland och Sverige. Mest tankeväckande är kanske ändå att den nuvarande krisen (subprime-krisen) för USA:s del framstår som långt mindre allvarlig mätt i ökad arbetslöshet än vad de övriga kriserna visar (således med undantag för Japans 1990-talskris). Det tycks också som om USA är på väg att komma tillbaka till ”startnivån” inom några få år, allt förstås under förutsättning att vi inte får en ny global finansiell kris (vilket inte alls kan uteslutas).

Med statistik, och med hur man presenterar statistik, kan man som bekant vilseleda (utan att därför på något sätt ”fixa” siffrorna). Eller sagt på annat sätt, samma figur som ovan men med den faktiska arbetslöshetsnivån när krisen börjar som startpunkt ger en ganska annorlunda bild (Källa: New York Times):