Att Barack Obama tog hem en stor politisk seger i och med att representanthuset i går kväll (den 21 mars 2010) röstade igenom förslaget till sjukvårdsreform är det knappast någon som ifrågasätter. Som politisk prestation kommer söndagskvällens beslut att gå till historien, ungefär på samma sätt som när Lyndon B. Johnson för många år sedan (1965) fick igenom Medicare, den offentligfinansierade sjukvården för äldre.  Men den som tror att genom gårdagens beslut är de allvarliga problemen med det amerikanska sjukvårdssystemet lösta, kommer att bli besviken. Det är inte så att USA nu på allvar kommer att kunna pressa ner sina sjukvårdskostnader till en mer normal OECD-nivå (jfr figur).  Och det är inte heller så att den extremt låga effektiviteten i amerikansk sjukvård (läs om det här) – hälsa per kostnadskrona om vill uttrycka sig så – kommer att höjas nämnvärt, kanske inte alls.

Vad har man då åstadkommit med denna hypade reform? Visst gör reformen skillnad. Framförallt på två punkter. För det första tas ett rejält steg mot ett mer heltäckande försäkringsskydd. Uppemot 50 miljoner amerikaner, kring 15% av befolkningen, har hittills saknat sjukförsäkring och ungefär 30 miljoner av dessa kommer att nu få ett försäkringsskydd. Den största gruppen som i fortsättningen faller utanför är illegala invandrare. Det kan en svensk inte ha så många synpunkter på eftersom vi behandlar våra papperslösa invandrare på samma sätt. Utanför faller också de arbetsföra, icke-fattiga personer som inte har ett arbete (för då skall de enligt reformen i fortsättningen ha en sjukförsäkring) och trots en piska i form av böter avstår från att köpa försäkring.

Det har varit politiskt pinsamt för USA (eller i varje fall borde det ha varit det) att som enda utvecklade land sakna ett heltäckande sjukförsäkringsskydd för sina medborgare. Den pinsamheten elimineras med den här reformen. Det är ett stort steg framåt.

För det andra kommer försäkringsbolagen inte längre kunna behandla sjukförsäkringen som vilken brandförsäkring som helst. För så har det varit. Den person som har haft en högre risk för ”brand”, alltså att bli allvarligt sjuk, har fått betala en högre premie. Och om brandrisken bildligt talat varit extra hög, ja då har försäkringsbolaget helt enkelt kunna säga att det blir ingen försäkring. Anekdoterna om försäkringsbolagens alla skandalösa (men säkert juridiskt korrekta) tillvägagångssätt för att värna sina egna ekonomiska intressen är hur många som helst. För en europé är det häpnadsväckande att det här systemet har fått finnas kvar. Och än mera otroligt är det att det fortfarande finns många amerikaner som med hänvisning till ett frihetsideal motarbetat reformen på den här punkten. De har alltså fått ge med sig.

Reformen innehåller givetvis mycket annat. Men det är mest ett slags ”lappa och laga”-program. Det byggs vidare på Medicaid, det offentligfinansierade sjukvårdssystemet för ”mindre bemedlade”. Det gäller också för Medicare. Det finns också en del nyheter, till exempel ett förslag som kommer att göra det lättare att samordna privatpersoners och företags förhandlingar med försäkringsbolagen. Det skall förhoppningsvis göra försäkringarna billigare. Och det finns en del annat. (Däremot blev det ingen “public option”, tanken att förbättra konkurrensen i försäkringsledet genom ett offentligt alternativ till de privata försäkringsbolagen.)  Ändå kvarstår faktum att reformen inte kommer att i grunden ändra de drivkrafter och incitament som har gjort USAs sjukvård dyrare än i något annat OECD-land utan att det syns i relativt mera sjukvård eller friskare befolkning. Det bidde en tumme.

Det är dags att sätta punkt för mina skriverier om det amerikanska sjukvårdssystemet. De har pågått i flera år, tidigare på min sjukvårdsblogg Så skulle det kunna bli, och under det senaste halvåret eller så på den här sidan. Jag har just gjort en sammanställning av de flesta artiklarna i Något sådant vill vi inte ha. Rubriken säger det mesta om hur jag ser på USAs vårdsystem i ett svenskt perspektiv.