karl-henrik pettersson

karlhenrikpettersson.se

Filosofiska tankar om företagande och ekonomi

Vilket samhälle vill vi ha? Hur mycket marknad? Hur mycket politik? Varför dessa ekonomiska orättvisor?

USAs tro på marknaden har blivit en övertro

Den senaste krisen, 2008/2009, har gjort att ekonomer och andra har börjat ifrågasätta den marknadsorienterade politik som dominerat västekonomierna under de senaste 30 åren. Sedan 1900-talets början har västvärlden upplevt tre dominerande makroekonomiska idébyggen – klassisk ekonomi fram till 1930-talet, därefter Keynesianism under framförallt 1950- och 60-talen, och från omkring 1980 till idag det som jag tidigare har kallat ”den postmodernistiska klassiska ekonomin”, och som Roger Farmer har kallat ” the rational expectations revolution”, i praktiken en makroekonomisk modell där utrymmet för politiska ingrepp på marknaderna, eller för offentlig produktion, blivit allt mindre. Den modellen, som gått längst i USA, kan möjligen behöva omprövas när erfarenheterna från debaclet 2008-09 samlas ihop. Låt oss titta lite närmare på det.

Keynes vs klassikerna

Klassisk ekonomi säger, förenklat, att bara man släpper marknaderna fria från alla former av politisk inblandning (eller nästan alla former eftersom basala lagregler, till exempel för ägandet, är viktigt också för ”klassiker”) kommer resultatet att bli högsta möjliga tillväxt, dessutom rättvist fördelad mellan medborgarna. Men verkligheten visade, inte minst under 1920-talet och början av 1930-talet, att den modellen inte håller vad den lovar i verkligheten . Keynes argumenterar för att om efterfrågenivån i samhället plötsligt sjunker kraftigt av någon anledning, sjunker också den allmänna framtidstron, sinnesstämningen i samhället. Det är en avgörande faktor menar Keynes, inte minst för arbetslösheten som växer dramatiskt på kort tid i en sådan situation. Det var vad som skedde under 1930-talskrisen. Arbetslösheten i USA steg från nivån kring 4%  i början av 1929 till nästan 25% tre år senare (som högst under den krisen 2008/2009 var arbetslösheten i USA ca 10%). Keynes menade att anledningen till att arbetsmarknaden inte fungerande som den klassiska modellen förutsatte var att man tänkt fel på särskilt en punkt, lönerna är i praktiken ”sticky” nedåt. Det blir högre arbetslöshet i stället för löneanpassning, och arbetslösheten hade dessutom en tendens att bita sig fast. Keynes recept var enkelt och logiskt. Eftersom den privata sektorn inte mäktar med att skapa tillräcklig efterfrågan måste politikerna göra det i stället, till exempel genom kraftfulla stimulanser i form av offentliga investeringar. Keynes idéer rotade sig hos många politiker, i Sverige redan under 1930-talet. Dessutom kom andra världskriget. De stora offentliga investeringar som kriget gav upphov till, både under själva kriget och för återuppbyggnaden, gav de resultat som Keynes hade förutspått.  Ekonomin gick på högvarv, förtroendet kom tillbaka hos både marknaden och allmänheten och sysselsättningen steg. Keynesianismen dominerande politiken i västekonomierna.

Det som så småningom kom att bli spiken i kistan för den Keynesinspirerande politiken var att det samband mellan inflation och sysselsättning som Keynes trodde fanns – alltså att hög arbetslöshet aldrig kommer tillsammans med hög inflation – visade sig inte hålla i verkligheten. Under 1950-talet hade vi perioder med stagflation, stagnation, hög arbetslöshet och hög inflation samtidigt. Det gav upphov till kritik och så småningom också till nya makroekonomiska teoribildningar och till nya sätt för politikerna att tackla tillväxt och sysselsättning. I mitten av 1970-talet hade Keynesianismen nått vägs ände. ”Den svenska modellen” som hade formats under 1950-talet med starka influenser av Keynes, bland annat vad gäller att staten skall spela en aktiv roll för att upprätthålla full sysselsättning, nådde sin kulmen under 1970-talet.

Det som kom i stället var återigen en mer marknadsorienterad politik, en slags renässans för den klassiska ekonomin. Marknaderna hade stelnat under den politik som dominerade västvärlden under efterkrigsdecennierna, särskilt perioden 1945-65. Det var logiskt att följden blev hög inflation. Under 1970-talet var det inte ovanligt med inflationstakter över 10%, och med bostadsräntor på 15% och till och med mer än så. Med början kring 1980 fick vi en politik där det övergripande syftet var att få ner inflationen. En av metoderna var att genom avreglering steg för steg få marknaderna för pengar, kapital, produkter och tjänster att fungera bättre. Och genom en aktiv penningpolitik sänktes inflationsförväntningarna, en annan förutsättning för lägre faktisk inflation.

På det hela taget visade sig den mer marknadsorienterade politiken efter 1980 lyckosam om framgången mäts i tillväxt och sysselsättning, och detta trots betydande störningar i ekonomin i många länder (för svensk del till exempel den nordiska bankkrisen några år i början av 1990-talet). Framgångarna gällde för i stort sett hela västvärlden, och för större delen av perioden från 1980 fram till sekelskiftet.

Det är först under 2000-talet som den marknadsorienterade modellen kommit att ifrågasättas. Framför allt är många ekonomer skeptiska till den finansiella marknadens utveckling. Finanssektorn har sedan senare delen av 1990-talet lämnat kopplingen till BNP och lever alltmer ett eget liv frikopplat från real sektor. Den har under vissa perioder varit klart spekulativ men politikerna och centralbankerna, inte minst i USA, har varit ovilliga att medvetet dämpa finanssektorns expansion och de tillgångsbubblor som bevisligen har skapats. Vi har haft två exempel på det i USA under de senaste 10 åren. Först IT-bubblan i början av 2000-talet och senast den amerikanska husbubblan, subprime-krisen, som i nästa steg blev en global finanskris som i sin tur blev en av de djupaste realekonomiska kriserna sedan 1930-talet i OECD-länderna. Det har gjort att ekonomernas kritik av den politiska modell som dominerat sedan 1980-talets början har vuxit i styrka. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz´ bok Free Fall kan vara ett konkret exempel på välgrundad idékritik i den andan. Och kanske i ännu högre grad gäller det för nationalekonomiprofessorn Roger Farmers bok How the Economy Works.

Hur ser då Farmers förslag till nytänkande ut? Ja, det är en slags symbios mellan klassikernas syn på hur ekonomin fungerar och Keynes. Farmer menar att klassisk ekonomi leder fel av två skäl. För det första eftersom den självkorrigering som modellen förutsätter, till exempel att arbetslösheten efter en chock fjädrar tillbaka till en naturlig nivå, inte är korrekt att döma av hur det ser ut i verkligheten. För det andra, och det är centralt för Farmer, eftersom klassikerna struntar i förtroendefaktorn, den allmänna framtidstrons roll som en oberoende faktor som driver ekonomin både uppåt och nedåt. Vad gäller Keynes menar Farmer att han hade rätt att marknaderna på egen hand inte klarar av att återställa full sysselsättning och ett rimligt resursutnyttjande, men fel vad gäller att det är förändringar i inkomstnivån som är mest avgörande för konsumtionens, och därmed sysselsättningens, utveckling. Snarare är det förändringar i förmögenheten (”wealth”) som bestämmer vad om skall hända med konsumtions- och sysselsättningsnivå. Det senare gör det logiskt att ge aktiemarknaden en central roll i modellen menar Farmer. För förmögenheten ökar när aktiemarknaden går upp, och aktiemarknaden går upp när förtroendet i ekonomin ökar, eller mera precist när ekonomins aktörer tror på framtiden.

Klassiska ekonomer hävdar att det är fundamenta – preferenser, resurser, teknologi, organisation, företagsledning etc. – som driver marknaden. Keynes betonar på samma sätt förtroendefaktorns betydelse. Farmers uppfattning som jag förstår den är att man kan förlika dessa båda synsätt genom att betrakta förtroendet som en fundamental drivkraft. ”By adding confidence as a separate fundamental, we can retain a theory in which everything is determined by fundamentals, including the value of stock prices. Confidence is an independent fundamental driving force of the business cycle.”

Ayn Rand-värderingarna vid vägs ände

Ingen kan idag veta med säkerhet hur ett framtida ekonomisk-politiskt paradigm kommer att se ut. Men att det kommer en omprövning av den postmodernistiska klassiska ekonomin är ofrånkomligt. Framförallt visar det sig att den fria marknaden leder finanssektorn in på en väg med spekulationer som ett modus vivendi, ett sätt att leva, som i vissa fall blir en bubbla, och som då i värsta fall när den spricker, som subprime-krisen 2008/2009, sprider sig till real sektor och drabbar tillväxten och jobben. Exakt den konsekvens västvärlden lever med just nu.

En sådan omprövning kommer att bli extra svår för USA och amerikanska politiker. Att det var Ronald Reagan (som tillsammans med Margaret Thatcher i England) som introducerade det nya paradigmet i början av 1980-talet med en politik som lämnar stort utrymme åt marknaden och inskränker det gemensamma, var ingen tillfällighet. Det nya sättet att tänka styrdes av värderingar och synsätt som på många sätt hade djupa rötter i amerikansk historia. Och det som gör det ändå svårare för USA är att med tiden har tron på marknadens överlägsenhet visavi det gemensamma hos många beslutsfattare blivit, skulle jag säga, en övertro, nästan en religion. Att en så central person för amerikansk ekonomi efter 1980 som Allan Greenspan inte bara hade personlig kontakt med libertarianen Ayn Rand, utan också omvittnat i mycket delade hennes världsbild (som verkligen inte ger något utrymme för politisk inblandning) är tankeväckande. Man förstår varför Allan Greenspan såg det som ett framsteg att till exempel Glass-Steagall Act kunde tas bort 1999. För det handlade om att ge större frihet till finansmarknadens aktörer. (I sak handlade det om att investmentbolagen och bankerna inte längre behövde vara organisatoriskt åtskilda.)

Konsekvensen har blivit att USA i sin tro på marknadens överlägsenhet, och sin parallella misstro mot ”government” och politiska lösningar, har hamnat i ett extremläge med sin samhällsmodell.  Det är min prognos att det kommer att bli mycket dyrt mätt i tillväxt och politisk stabilitet för USA att ta sig ur detta extremläge. Det blev det i varje fall för Sverige när vi gick för långt i välfärdsstatsbygge med den svenska modellen under ett par efterkrigsdecennier. Och återtåget kommer att ta lång tid för USA. Precis som det gjorde för Sverige.

Litteratur:
Farmer, R. E. A., 2010, How the Economy Works, Oxford University Press, Oxford;
Stiglitz, J. E., 2009, Freefall, W. W. Norton & Company, New York;

  • Facebook
  • Twitter
  • Print
  • email
2011-10-19

258 Kommentarer

  1. farmacia online migliore: cialis generico – farmacie online autorizzate elenco

  2. top farmacia online: avanafil spedra – acquisto farmaci con ricetta

  3. http://farmacia.best/# farmacia online envío gratis

  4. https://sildenafilo.store/# se puede comprar sildenafil sin receta

  5. farmacia 24h [url=http://vardenafilo.icu/#]Comprar Levitra Sin Receta En Espana[/url] farmacias online baratas

  6. http://farmacia.best/# п»їfarmacia online

  7. https://vardenafilo.icu/# farmacia online barata

  8. https://sildenafilo.store/# viagra online cerca de zaragoza

Skriv kommentar