Jag har under de senaste 2-3 åren ägnat mycket tid åt att försöka förstå vad som håller på att ske med USA:s konkurrenskraft och dess politiska system (läs mera om det här). Hösten 2012 fick jag också tillfälle att under ett par veckor resa runt i Kina. Den resan gjorde att det blev mer eller mindre oemotståndligt att fundera kring vilken av dessa båda ekonomiska stormakter som är bäst lämpad att vinna de kommande decenniernas ofrånkomliga ekonomiska kraftmätning. Med ”ekonomisk kraftmätning” menar jag då vilket av de båda länderna som långsiktigt bäst kommer att klara av både hög relativ BNP-tillväxt och hög stabilitet, alltså utan djupgående ekonomiska kriser i real sektor. Ett konkret exempel på instabilitet kan vara subprime-krisen 2008/2009 som drabbade företagen och jobben mycket hårt. Tidsperspektivet är de närmaste 2-3 decennierna, längst till 2050. Jag avgränsar diskussionen till politik och ekonomi.

Att ställa USA mot Kina kan tyckas som en ojämn kamp. USA är idag ett av världens rikaste länder som ensam svarar för en mycket hög andel av den globala konsumtionen. Kina är ett utvecklingsland med bara en bråkdel av den globala konsumtionen. Mätt i BNP per capita, och i termer av köpkraft, har kinesen idag en inkomst på nivån en femtedel av amerikanens nivå. Samtidigt gör landets storlek med över 1,3 miljarder invånare, och en extremt snabb BNP-tillväxt,  genomsnittligt 9,9% per år sedan 30 år tillbaka, att Kina redan är världens näst största ekonomi efter USA mätt i BNP. Landet har nyligen gått om Japan, och i media extrapoleras tillväxttrenden, och många tror att till 2020, senast till 2025, har Kina gått om USA och har världens högsta BNP.

Jag skall börja med att kort kommentera de fem samhällsproblem som jag tror är de allvarligaste, och mest svårlösta, för de båda länderna. Två av dessa är gemensamma. Det första är trvialt. Liksom för alla länder är det globala miljö- och klimathotet ett stort politiskt och ekonomiskt problem för både USA och Kina. Det andra är att båda länderna har stora och växande inkomstklyftor. De övriga tre problemområdena är unika för respektive land.

Fem stora samhällsproblem i Kina respektive USA

*Miljö- och klimatfrågan. Om en majoritet av världens klimatforskare anser att en global temperaturhöjning pågår som mycket sannolikt beror på människans utsläpp av växthusgaser, måste det anses som det allvarligaste och mest grundläggande samhällsproblemet i alla länder, och absolut nödvändigt att åtgärda, i minst för världens största respektive nästa ekonomi.

*Stora och växande inkomstskillnader. Parallelliteten mellan Kina och USA vad gäller inkomstskillnaderna är slående. I båda länderna har under de gångna 2-3 decennierna skillnaderna mellan dem som är högt upp på inkomstskalan och dem som är längst ner, vidgats dramatiskt. Mätt som Gini-koefficient, det mått som brukar användas för att kvantifiera graden av inkomstspridning i ett land, har Kina och USA idag närmast identiskt lika stora inkomstskillnader (0,45).

Samtidigt finns stora olikheter. Framförallt är orsakerna till de vidgade inkomstklyftorna helt olika. I USA:s fall handlar det om globaliseringens och den tekniska utvecklingens effekter på den inhemska sysselsättningen och lönerna, där, lite förenklat, de med enkla jobb antingen har blivit permanent arbetslösa och därmed blivit utan arbetsinkomst, eller fått se sina löner kraftigt nedpressade, medan den mer kvalificerade, och därmed efterfrågade, arbetskraften har fått ökade löner. I Kinas fall kan de stora löneskillnaderna mer än något annat förklaras av att Deng Xiaoping för 30 år sedan öppnade upp den kinesiska ekonomin för västerländska företag, och därigenom steg för steg skapade ett inkomstmässigt tvådelat samhälle. Å ena sidan den dynamiska kustregionen med snabbt stigande löner, och å andra landsbygden där inkomsterna stod stilla, eller ökade bara i mycket långsam takt.

Av debatten framgår att man i båda länderna uppfattar de stora inkomstklyftorna som ett politiskt problem. USA har till exempel fått Occupy Wall Street-rörelsen, och på senare tid också en debatt bland ekonomer och andra om de stora inkomstorättvisornas orsaker, och vad som kan göras åt problemet. I Kina pratas det mycket om att den nuvarande ordningen där de som bor i de stora kuststäderna i genomsnitt tjänar dubbelt så mycket per år som de som bor på landsbygden, är långsiktigt ohållbar.

Tre unika samhällsproblem för Kina

*Utbredd rättsosäkerhet och korruption. Att korruptionen är ett stort samhällsproblem i Kina tycks alla vara överens om. Till och med Hu Jintao, Kinas avgående president, menar att om inte landet kommer till rätta med korruptionen hotas kommunistpartiets själva existens. Korruptionen förklaras till stor del av att det kinesiska rättsystemet inte fungerar som i väst. På många områden gäller inte likhet inför lagen, och principen att ”land skall med lag styras” är inte lika giltig i Kina som i väst. Bestickning och annan korruption i samband med att lokala myndigheter exproprierar böndernas mark är ett tydligt exempel på vad det handlar om i praktiken. Eftersom marken i Kina ägs av staten, bönderna har bara marken på arrende (oftast på 49 år) med en svag arrenderätt, sägs bönderna upp, och tvingas flytta med kort varsel när myndigheterna behöver mark för till exempel nya bostäder, vägar eller järnvägar. Att döma av media tycks det som om lokala potentater närmast regelmässigt passar på att korrumpera sig i samband med dessa transaktioner, och det skapar frustration och sociala konflikter i mycket stor skala.

*Miljöförstöring. Man behöver inte vara i Kina många timmar innan man konfronteras med miljöförstöringen. Över många stora städer i inlandet (typ Xian), men också vid kusten (Qingdao), i vissa fall över hela regioner (Shanxi), ligger ett gulbrunt skikt av luftföroreningar. Det påminner mig om hur det såg ut på många platser i USA för flera decennier sedan. Ett av skälen, kanske det viktigaste, till att luftföroreningarna har blivit så påtagliga och utbredda är att 70% av Kinas energi kommer från kol. Och luftföroreningar är bara en del av miljöproblematiken. Ett annat stort miljöproblem gäller tillgången till vatten, och kvalitén på vattnet. Jag läste någonstans att grundvattnet i Peking-området sjunker med en meter per år för närvarande.

*Den nuvarande ekonomiska strategin har nått vägs ände. Kina står inför en ofrånkomlig omställning av sin tillväxtmodell där tyngdpunkten hittills har legat på exportinriktad tillverkningsindustri, och stora offentliga investeringar i bostäder, infrastruktur, utbildning etc. Båda dessa huvudlinjer har nått vägs ände i meningen att de inte längre ger lika stora positiva bidrag till BNP-tillväxten. Den exportorienterade tillverkningsindustrin växer långsammare eftersom de kinesiska lönerna inte längre ger samma konkurrensfördelar, eftersom tillflödet av arbetskraft har slutat växa, och eftersom den globala efterfrågan stannat av, kanske till och med permanent mättats. Investeringsstrategin kan inte heller fortsätta mycket längre eftersom det, för överskådlig tid, alldeles uppenbart snart är färdiginvesterat i Kina i bostäder, vägar, snabbtåg och annat.

Den enda strategi som kan ersätta den gamla tillväxtmodellen är ökad privat eller offentlig konsumtion. Mätt som andel av BNP är den kinesiska privata konsumtionen idag ca 35%. Det är extremt lågt. USA:s privata konsumtion ligger på dubbla nivån, 70%. De flesta andra västländer kring 50%, Sverige till och med lägre än så. Det finns med andra ord, teoretiskt sett, gott om utrymme för ökad privat konsumtion i Kina. Men att åstadkomma det är lättare sagt än gjort. För hur skall man få den fattiga hälften av befolkningen, den som bor på landsbygden, att konsumera mera när de knappt har till överlevnaden (och faktiskt knappast sparar något alls enligt vissa nya studier), och hur skall man få den välbesuttna medel- och överklassen i kustregionen att spara mindre och konsumera mera än de redan gör? En annan möjlighet är väsentligt ökad offentlig konsumtion, till exempel genom generösa och generella välfärdssatsningar. Men även det är en strategi med vissa hinder. Det kommer hur som helst att ta tid, och under den omställningsperioden kommer Kinas BNP sannolikt att växa långsammare.

(Demokrati- och mänskliga rättighetsfrågorna är, skulle jag vilja hävda, idag mera ett problem för västerländska iakttagare av Kina än för en majoritet av kineserna själva. Det är skälet till varför den punkten inte finns med på listan.)

Tre unika samhällsproblem för USA

*Det politiska systemet i Washington har, bildligt talat, fått en infarkt, och handlingsförlamats. De näst intill totala låsningar som idag finns mellan republikaner och demokrater i kongressen är utan tvivel ett stort samhällsproblem för USA, så stort att det för ett drygt år sedan fick Standard & Poor att nedgradera amerikanska statsobligationer med tydlig hänvisning till att det amerikanska politiska systemet inte tycktes kapabelt att hantera landets stora statsskuld på ett övertygande sätt. Den pågående diskussionen mellan president Barack Obama och kongressen inför fiscal cliff vid årsskiftet 2012/2013 tycks bekräfta att låsningarna finns kvar.

Samtidigt kan det inte uteslutas, det kanske till och med är det mest troliga, att, patienten tillfrisknar. Det var vad som skedde kring sekelskiftet 1900. Då var bilden av samarbetsklimatet i kongressen (enligt ekonomhistorikern Benjamin Friedman) densamma som idag – de hårda orden och oresonligheten över partigränserna, blockeringarna av till och med enkla beslut, och en nästan total oförmåga att komma överens. Det ändrades mycket snabbt. Dåtidens populister, föregångarna till dagens Tea Party-rörelse, som hade satt tonen under flera år, gick bildligt talat upp i rök och under det första årtiondet av 1900-talet las grunden för en period med sociala framsteg. En sådan omsvängning kan komma att ske igen.

*Underinvesteringar i gemensamma resurser och framtidssatsningar. Det finns flera aspekter på den här frågan. Att de svaga grupperna i det amerikanska samhället har ett uselt skydd mot sjukdom, olyckor, arbetslöshet etc., är en del av problemet. USA använder knappa 10% av BNP för skattefinansierade sociala skyddsnät, Tyskland och Sverige till exempel mer än dubbelt så mycket. Och skyddet för de ekonomiskt svaga är dåligt också på annat sätt. Sjukdom är exempelvis den vanligaste orsaken till personliga konkurser i USA vilket antyder att ”out-of-pocket”-kostnaderna för sjukvården är alltför hög för stora grupper av befolkningen (vilket kan komma att ändras genom att ”Obamacare” kommer att öka antalet personer med sjukförsäkring).

En annan del av problemet med underinvesteringar i offentlig sektor är att landets infrastruktur (vägar, järnvägar, broar, vattenförsörjning, flygplatser etc.) blir eftersatt. Under lång tid har investeringar i infrastruktur i USA legat på ungefär halva den europeiska nivån. I Europa investerar vi i runda tal 5% av BNP i infrastruktur per år, i USA 2,5%. Jag har ingen siffra men det är sannolikt att Kina under den gångna tioårsperioden årligen har investerat väsentligt mer än 5% av BNP i infrastruktur.

*Finanssektorn har vuxit över alla gränser och hotar stabiliteten i samhället. Den amerikanska finanssektorn har under de senaste 10-15 åren, liksom finanssektorn i de flesta västländer, lämnat den logiska och historiska kopplingen till real sektor, till hur företagens och hushållens ekonomi utvecklas, och mätt i kreditvolym och vinster utvecklats väsentligt snabbare än ekonomin i övrigt. Min bedömning är att det har skett, och fortfarande sker, genom ökat risktagande. Det värkte ut i subprime-krisen 2008/2009 men det finns övertygande tecken på att de amerikanska storbankerna återigen utvecklas snabbare än real sektor, och fortsätter att ta stora risker. En del av orsakerna till att det ser ut som det gör är ”too-big-to-fail”-problemet (TBTF).

Federal Reserve chefen, Ben Bernanke, har nyligen, 2009, sagt att TBTF är: ”…one of the biggest problems we face in this country”. Det handlar om att konkurrensen på finansmarknaden snedvrids. Men också om att själva grunden för marknadsekonomin rubbas genom att det inte finns någon ”exit” från marknaden för en TBTF-bank, den kan definitionsmässigt inte gå i konkurs och därmed försvinna från marknaden, ett av grundvillkoren för en fungerande marknadsekonomi. Dessutom, och det är kanske ännu mer oroande, blir dessa TBTF-banker så stora att de bildligt talat sätter sina egna spelregler. Deras lobbyingkraft gentemot politikerna har kommit att bli så stor att de mer eller mindre gör som de själva vill.

Vilket land är bäst lämpat för att klara av sina problem? Mitt svar blir Kina.

Det finns tre skäl till varför jag kommer fram till den slutsatsen:

1. USA är, på gott och ont, en demokrati som, om jämförelsen görs med Kina, tar lång tid på sig att komma till beslut. Demokratin i USA visar också tecken på att ha gått för långt. Det har blivit alltför mycket ”örat mot marken” som statsvetaren och journalisten Fareed Zackaria hävdar i sin bok Frihetens samhälle. Konsekvensen blir fördröjningar och snedvridningar till följd av påtryckningar från särintressen.

Det jag just nämnde, den enorma lobbyingkraft som de amerikanska storbankerna har idag, kan vara det konkreta exemplet. Det har fått till följd att de friheter på finansmarknaden som ledde fram till 2008/2009 års finanskris, till exempel en mer eller mindre okontrollerad derivathandel och kreditexpansion, i långa stycken har blivit kvar. Det i sin tur är detsamma som att säga att risken för en ny finanskris med sitt epicentrum i USA inte har reducerats nämnvärt, i synnerhet inte eftersom TBTF-problemet har blivit större eftersom storbankerna har blivit större. Med andra ord, det verkar som om demokratin, här i meningen USA:s kongress, inte förmår lösa ett av landets huvudproblem, finanssektorns elefantiasis, respektive TBTF-problemet.

2. USA:s politik är idag mera ideologiskt styrd än Kinas. Det ligger i sakens natur att en flerpartidemokratistat som USA är mera ideologisk än en marknadsorienterad enpartistat som den i det moderna Kina. Med ideologi menas då en sammanhållen bild av, eller ett program för, hur samhällsutvecklingen bör formas. Liberalism och socialism (och dess reformvariant, socialdemokrati) är ideologier i den här meningen. Kommunism är också en ideologi, och Kina var starkt ideologiskt under ett par decennier efter kommunismens maktövertagande 1949. Så ser det inte ut idag om vi talar om praktisk politik. Min tes är att dagens teknokratstyrda Kina är mindre ideologiskt än det demokratiska USA, och att det gör det svårare för USA att tackla några av de tunga samhällsproblemen.

Ett konkret exempel kan vara de stora och växande inkomstskillnaderna. Orsakerna till att USA, liksom andra västländer, har stora inkomstklyftor mellan rika och fattiga, och att dessa inkomstklyftor sedan några decennier växer för varje år som går, kan inte åtgärdas i en öppen demokrati. Och absolut inte i en demokrati som USA där två stora partier med distinkt olika ideologier, står emot varandra. Det blir till och med av ideologiska skäl svårt för USA att med offentliga resurser (fri sjukvård, fri utbildning, generösa arbetslöshetsunderstöd etc.) lindra effekterna av stora inkomstskillnader. Kina har det lättare. Dels eftersom orsakerna till Kinas stora inkomstskillnader, den valda ekonomiska strategin, är politiskt mer hanterbar än orsakerna till USA:s stora inkomstskillnader (globalisering och teknisk utveckling). Dels eftersom Kina till följd av sitt totalitära och teknokratdominerade styrelseskick (och eftersom de statsfinansiella resurserna finns) har mycket lättare att genomdriva radikala reformer, till exempel bygga upp en ”välfärdsstat” som skyddar alla medborgare, och parallellt genomföra politiska program för att utveckla jordbruket och den övriga delen av landsbygdens ekonomi. Jordbruket är för övrigt, och inte särskilt förvånande, idag en av Kinas högprioriterade reformområden.

3. Problemen som listats kräver mer politik i meningen mer av gemensamma satsningar och mer av regleringar, och en sådan utveckling ligger inte i linje med amerikanskt frihetstänkande. Miljöfrågan är gott exempel. Det är fel att säga att USA vid en jämförelse med Kina har problem med miljöförstöring. Kinas miljö- och resursproblem är långt allvarligare. Däremot finns i USA ett problem med miljömedvetenheten. För väldigt många amerikaner, förmodligen för en majoritet, gäller fortfarande principen att ”land is considered the inexhaustable gift of nature” (citatet är hämtat från en klassisk, äldre lärobok i ekonomi). Det är symptomatiskt att miljöfrågan knappast ens nämndes i den just avslutade presidentsvalskampanjen, miljön tycks för de flesta ledande amerikanska politiker idag vara en icke-fråga. Det finns till och med tunga politiker, bland andra republikanske presidentkandidaten Rick Perry, som med en fnysning avfärdar miljö- och klimatfrågan.

Samtidigt är de flesta ledande miljöforskare överens om att planeten är hotad. Och att det är bråttom att tänka om och åtgärda för att vi inte skall hamna i ohejdbar miljö- och klimatkris. Det leder i praktiken till krav på kraftfulla offentliga, eller offentligfinansierade, åtgärder, något som står i strid med amerikanska frihetsvärderingar, och definitivt i strid med vad de flesta av dagens kongresspolitiker anser vara en riktig politik (”Small Government Strategy”). Mer tillväxt och mer politik är i min tolkning det uppenbara receptet för att klara miljö- och klimatfrågan. USA är bra på det första (mer tillväxt), men dålig på det andra (mer politik).

Sammantaget blir dessa tre punkter tunga argument för att Kina kommer vinna den ekonomiska kraftmätningen med USA om tidsperspektivet är några få decennier, säg fram till 2050. Kanske är det avgörande skälet att USA tycks satsa för lite på framtiden. Det blir följden av att den gemensamma sektorn underförsörjs med resurser, i sin tur följden av att amerikanen i gemen, och därmed majoriteten av politikerna, har värderingar som gynnar det privata framför det gemensamma. Men det privata klarar inte av att få till stånd en del av de framtidsinvesteringar som är nödvändiga för att upprätthålla konkurrenskraften. Projekten är för stora, avkastningen för låg och/eller risken för hög. De enorma satsningar som Kina gjort under senare år på sitt höghastighetstågnät kan vara ett exempel. Det är ingen tillfällighet att det fortfarande saknas snabbtåg i USA.

Civilisationernas kamp

Samuel Huntington menar att i framtiden kommer inte i första hand länder och nationalstater att konkurrera med varandra om ekonomisk tillväxt och inflytande, det blir i stället en kamp mellan olika civilisationer. En civilisation är en nationalstat (eller mer ofta en grupp stater) med en egen historia som gör den kulturellt, och ofta religiöst, särpräglad. Kina är en egen civilisation i Huntingtons mening. (Han listar åtta nu levande civilisationer – den västerländska, den ortodoxa [läs ryska], den japanska, den kinesiska, den muslimska, den hinduiska, den buddhistiska, den latinamerikanska och [syd]afrikanska.) Eftersom USA är den västerländska civilisationens främsta företrädare, skulle man kunna säga att de närmaste decenniernas ekonomiska kraftmätning mellan USA och Kina, blir just ett exempel på civilisationernas kamp.

Vad skulle det innebära om Kina, som jag förutspår, skulle vinna den ekonomiska uppgörelsen, och alltså både i termer av BNP-tillväxt och stabilitet, utvecklas bättre än USA fram till 2050? Ja, om det kan man bara spekulera och det faller utanför ramen för den här analysen.

Det som kan göra att min spådom blir helt fel

Det är känt bland systemvetare att komplicerade sociala system, och ett enskilt land är ett komplicerat socialt system, då och då går ur kontroll. Som till exempel Sovjetunionen gjorde i slutet av 1980-talet. Det är också känt att sannolikheten för att något sådan skall hända ökar om systemet är hårt kontrollerat med, relativt sett, få frihetsgrader för medborgarna, företagen och andra samhällsaktörer, och med litet utrymme för politiskt och ekonomiskt nytänkande. För övrigt har det visats att de mest stabila systemen över tid karaktäriseras av ”ordning nära kaos”.

Om det är en korrekt analys ligger det kinesiska styrelseskicket med enpartistyre, utbredd korruption och bristande mänskliga rättigheter mycket närmare till för att bryta ihop någon gång under de närmaste decennierna än vad det amerikanska samhället och styrelsesättet gör. Med andra ord, förutsägelsen att Kina kommer att klara de närmaste decenniernas stora samhällsproblem bättre än USA, bygger på att vi inte får se en total ”break down” av det kinesiska samhällssystemet.

Litteratur:

Friedman, B. M., 2007, Den ekonomiska tillväxtens moraliska konsekvenser, SNS Förlag, Stockholm;

Huntington, S., P., 2006, Civilisationernas kamp, Atlantis, Stockholm;

Zakaria, F., 2006, Frihetens samhälle, Atlantis, Stockholm;