Historiskt brukar det vara så att produktivitetsutvecklingen i ekonomin och lönerna följs åt, inte slaviskt från ett år till ett annat men över tiden och aggregerat för en bransch eller för ett helt lands ekonomi. Arbetar man effektivare, med högre produktivitet, betyder det alltså att också reallönerna höjs. Och höjs i ungefär samma takt som produktiviteten höjs. Med produktivitet menas då, om vi använder en ekonoms språkbruk, förädlingsvärdet per arbetad timma. Förädlingsvärdet är skillnaden mellan värdet på det man producerar och kostnaderna för det man köpt av andra.

I en artikel i januarinumret av amerikanska Monthly Labor Review finns den här figuren som berättar att det nära sambandet mellan reallön och produktivhet i amerikansk ekonomi brutits under senare decennier. Att döma av grafen (klicka för större bild) började de två kurvorna att fjärma sig från varandra någon gång under 1970-talet. Därefter har gapet vidgats i stort sett varje år som gått. (Att diagrammet har log-skala betyder att de båda kurvorna visar trenden.) Vad det betyder i praktiken? Ja, det är detsamma som att säga att den del av BNP-tillväxten som tillfaller kapitalet (alltså pengar som går till kapitalägarna för att betala räntor och kapitalförslitning) växer mycket snabbare än den del som går till löner. Visst, det kan för en kortare period vara samhällsekonomiskt begripligt och försvarligt att det blir så (till exempel om realräntorna, allt annat lika, stiger eller risken för kapitalet ökar av någon anledning). Men en trendmässig förändring under flera decennier som kurvorna i diagrammet visar är inte normalt, och kan inte förklaras med att kapitalägarnas kostnader eller risker har ökat. Konsekvensen blir att residualen, nettovinsten, ökar. Det blir mycket mera pengar att dela ut.  Med andra ord, inkomstklyftorna i den amerikanska ekonomin vidgas genom att kapitalägarna tar en större del av kakan, och alla andra, inkomsttagare utan kapital, får en mindre del.

Eftersom också fördelningen av inkomster av arbete (alldeles bortsett från inkomster av kapital) i den amerikanska ekonomin under de tre senaste decennierna har blivit skevare, har de ekonomiska orättvisorna blivit ännu tydligare. I den ena änden av skalan finns en relativt liten hop höginkomsttagarna, säg 20% av alla som har inkomst av arbete. De har ökat sina redan höga inkomster kraftigt från 1980 och fram till idag, delvis förklarat av att de också är aktieägare. (Aktiemarknaden har haft, logiskt nog som kurvorna i diagrammet ser ut, gyllene decennier sedan 1980-talets början.) I den andra änden av skalan finns gruppen fattiga som drastiskt fått se sina inkomster sjunka, många har förlorat sitt jobb och är arbetslösa. Och däremellan finns den stora massan av löntagare, genomsnittligt med en högst måttlig real inkomstökning efter 1980. Medianlönen för amerikanska inkomsttagare har realt ökat med 0,8% per år sedan mitten av 1970-talet. Det är snudd på helt stagnerande löner.

Att förklara varför det har blivit på det här sättet är fullt möjligt (jag har gjort det här). Men det oroande med den förklaringen är att det inte finns något i sikte som på ett avgörande sätt bryter trenden. Inkomstskillnaderna, eller mera korrekt inkomstorättvisorna, i det amerikanska samhället kommer så långt man kan se att bli ännu större med tiden. Är det möjligt? Jag för min del tror inte det om USA (och en del andra västländer med mycket stora inkomstskillnader, till exempel England) skall kunna behålla det nuvarande samhällskontraktet. Att populistiska Teaparty-rörelsen i USA vuxit fram med sådan kraft på bara ett par år är ett tecken på att samhällskontraktet är ifrågasatt. Nästa steg är social oro.  Ungdomsrevolten i England i för ett par veckor sedan, i början av augusti 2011, kan vara en föraning om något som kan sprida sig till också USA. Den amerikanske journalisten Roger Cohen skrev häromdagen om The Age of Outrage . Eller uttryckt på annat sätt: Diagrammet berättar om en utveckling som kan komma att sluta i social oro och politiskt kaos.

Litteratur:
Fleck, S. et al, (2011), “The compensation-productivity gap: a visual essay”, Monthly Labor Review, January 2011;
Cohen, R. (2011), “The Age of Outrage”, op-ed, New York Times, August 13, 2011;