Det finns få frågor i USA idag som så får den politiska debatten att hetta till som statsskulden. Eller mera precist hur politikerna skall klara av att få hejd på det stora underskottet i den federala budgeten. Den här figuren (klicka för större bild), som har ställts samman av Henry J. Aaron vid Brookings Institution  (baserad på siffror som tagits fram av CBO, Congressional Budget Office), ger verkligen perspektiv på vad vi talar om. Givet att bilden är korrekt (och det kan man nog utgå från, CBO har ett mycket gott rykte) framstår inte det amerikanska budgetunderskottet som ett problem som inte borde kunna lösas om den politiska viljan fanns.

Storleken på underskottet i år, strax under 1 500 miljarder dollar, är visserligen ett högt belopp men som andel av USAs BNP understiger det 10%. Det man också noterar är att i runda tal en fjärdel av underskottet 2011 hänför sig till de stimulansåtgärder som politikerna beslutade om under finanskrisen och som kommer att trappas ned de närmaste åren. Och då trappas naturligtvis också underskottet ned i motsvarande grad som figuren visar.

Den blåfärgade sektorn i figuren är en uppskattning av krisens effekter på den federala budgeten, vi kan utgå från att det framför allt handlar om lägre skatteintäkter än i högkonjunktur. Det vi också kan se är att krigen i Iraq och Afghanistan bidrar till underskottet men med förhållandevis liten del.

Mest tankeväckande är den stora påverkan på budgetunderskottet som ”Bush-era tax cuts” (det bruna fältet i figuren) har. Skulle man fasa ut Bush extraordinära skattesänkningar (som i första hand gynnar personer med höga inkomster) skulle det årliga underskottet sjunka i absoluta tal. Och mätt i relation till BNP skulle det givetvis sjunka ännu mer markerat. Problemet med budgetunderskottet, och den alltför snabbt växande statsskulden, skulle vara ur världen.

Det är bara det att det tycks som om Washington har mycket stora svårigheter på den punkten. Skattehöjning är ett ord som numera får amerikanska politiker att instinktivt säga nej. Det gäller i första hand för republikanerna men också demokraterna har svårt att tala om skattehöjningar. Och att komma till beslut om skattehöjningar är, som det verkar, näst intill omöjligt. Jag menar att denna handlingsförlamning hos politikerna i Washington håller på att leda alldeles fel. Bortsett från statsskulds- och budgetunderskottsfrågan (som måste lösas inom det närmaste året), ser alla som kommer från andra delar av västvärlden att det idag finns allvarliga brister i det amerikanska samhället som har med rädslan för skatter att göra. Förenklat sagt gäller att USAs ekonomi idag mer än något annat kännetecknas av underinvesteringar i offentlig sektor (med pendangen överinvesteringar i allt som har med konsumtion att göra). Infrastrukturen håller till exempel på att bli verkligt undermålig på många håll i USA (om måttstocken är andra OECD-länder). Och den politiska oviljan mot att låta det offentliga producera tjänster, och spegelbilden, övertron på privata lösningar, leder inte så sällan till, relativt sett, antingen dåligt fungerande system eller mycket höga kostnader, eller mest troligt en kombination av båda. Ett konkret exempel är finansieringen av den amerikanska sjukvården som sköts av privata försäkringsbolag till mycket högre kostnader än vad ett skattefinansierat, ” single-payer-system” (typ det som finns i Kanada och i Norden) skulle kräva. Priset amerikanen får betala är ett fragmenterat system med alltför för höga administrativa kostnader. Det är ingen tillfällighet att de amerikanska vårdkostnaderna ligger minst 50% högre än i Europa.

Man kan ju inte påstå, för att ge ytterligare ett perspektiv på frågan, att USA är ett högskatteland. Den här figuren (klicka för större bild) visar förhållandena för OECD-länderna 2008.

Jag fick idén till den här artikeln när jag läste Uwe E. Reinhardt utmärkta text The Case for Higher Taxes på bloggen Economix. Reinhardt är ekonomiprofessor vid Princeton.