Det finns gott om symptom på att det inte står rätt till med amerikansk politik. I början av 1960-talet instämde det stora flertalet amerikaner – mer än 70 procent – i påståendet »Man kan lita på att regeringen i Washington alltid eller för det mesta gör det som är rätt«. För tio år sedan, i början av 2000-talet, hade den siffran mer än halverats, till 30%, och även om den gick upp efter ”11 september” föll den snabbt tillbaka. På nivån kring 30% ligger den fortfarande våren 2011. Och det finns mängder av seriösa studier som pekar i samma riktning. Robert Putnam, berömd för boken Bowling Alone bland mycket annat, konstaterar i en omfattande undersökning att engagemanget i politiska och sociala angelägenheter i USA allmänt sett har minskat med 40 procent sedan mitten av 1960-talet.

Vad beror denna misstro mot Washington och det politiska systemet på? Fareed Zackaria menar att det är demokratin, eller snarare demokratiseringen, som har gått för långt. (Fareed Zackaria är doktor i statskunskap från Harvard, tidigare redaktionschef på Foregin Affairs och idag mest känd som tongivande journalist på Time Magazine och CNN, enligt Forbes ”…one of the 25 most influential liberals in the American media”.) Så här formulerar han sig boken Frihetens framtid (Atlantis, Stockholm, 2006):

Vad är det då som har fått systemet att försämras? Tidpunkten för förändringen i allmänhetens förtroende är en viktig ledtråd. Varför vänder allmänhetens attityder omkring mitten av 1960-talet och fortsätter att sjunka? En stor förändring började under denna period och har fortsatt med oförminskad styrka: politikens demokratisering…Det som har förändrats i Washington är inte att politikerna har vänt det amerikanska folket ryggen och inte vill lyssna till deras vädjanden. Det är att de knappast gör annat än att lyssna till det amerikanska folket. (s 170)

Den enda trösten i detta sorgliga spektakel är, menar han, att i takt med att fjäsket har ökat, så har allmänhetens respekt för politikerna minskat. Under det andra världskriget fick Storbritanniens premiärminister, Winston Churchill, av en kollega i parlamentet rådet att »hålla örat mot marken«. Han svarade med att påpeka att »den brittiska nationen lär få mycket svårt att se upp till ledare som påträffas i denna ställning«. Det amerikanska folket har sett sina ledare buga och skrapa med fötterna inför dem under de senaste tre decennierna – och de känner vämjelse. Kanske anar de att detta inte är vad demokrati verkligen handlar om, skriver Zackaria.

Det finns flera tecken på att analysen är korrekt. De politiska partierna, och det gäller för både republikanerna och demokraterna, har blivit fasader, ”tomma skal” utan verklig betydelse. Och det är väsentligt eftersom politiska partiers program är en slags helhetssyn på samhällsutvecklingen och om den, och partidiciplinen, försvagas, får också politikerna svårare att fatta långsiktigt kloka beslut, och blir mer sårbara för populism. En annan sak är att den amerikanska kongressen har fragmenteras. Från att för några decennier sedan ha varit styrd av ett tjugotal ”starka män” (det var nästan alltid män) i de båda dominerande partierna har den splittrats upp och är idag ”…en samling av 535 oberoende politiska entreprenörer som sköter systemet med sina individuella intressen – det vill säga att bli omvalda – i högsätet. Hur man än mäter – i termer av lagförslag, tillägg, förslag om avskaffande av lagar – är systemet långt mer lyhört för varje enskild medlems nycker. Det är också långt mer lyhört för icke-medlemmar.” (s 175). I sin yttersta konsekvens av att vara folket till lags har folkomröstningar blivit ett instrument som vissa delstater allt oftare tar till med ibland katastrofala följder för politiken och administrationen. Det konkreta exemplet är Kalifornien. Det sägs att kongressen och guvernören bara har ungefär 15% av budgeten i sin hand, resten, 85%, är öronmärkta pengar där de valda politikerna inte har något inflytande. ”Kalifornien har skapat ett politiskt system som ligger så nära anarki som något civiliserat samhälle kommit.” (s 198)

Ett sådan här ordning blir öppen för påverkan från intressegrupper av olika slag. Det är ingen tillfällighet att antalet registrerade lobbyister i Washington har ökat från 5000 på 1950-talet till någonstans kring 35000 idag (Washington Post lämnar den exakta siffran öppen till någonstans mellan 30 och 35000). Intressegruppernas tillväxt har gjort att den amerikanska staten dysfunktionell menar Zackaria. Det har blivit nästan omöjligt att få fram tillräckligt med pengar, eller lösa de problem som finns. När staten inte tycks få någon som helst rim och reson i sina prioriteringar och utgifter, tappar människorna tron på dess förmåga.

Lobbyingverksamheten får ytterligare en oönskad konsekvens – Washington polariseras eftersom det domineras av tyckarproffs av olika slag – aktivister, ideologer, insamlingsledare och opinionsmätare. Det blir mycket svårare att åstadkomma uppgörelser och kompromisser över partigränserna. Zackaria menar att det politiska systemet idag föredrar blockering framför uppgörelser; det är bättre för pengainsamlandet. Det konkreta, aktuella exemplet är svårigheterna att komma överens om en plan för hur den stora amerikanska statsskulden skall hanteras.

Två friska ben och ett skadat

Det brukar sägas att den framgångsrika liberala demokratin (till exempel av den typ vi har i Nordeuropa i dag) vilar på tre ben – den konstitutionella liberalismen (rättsstaten och de grundläggande friheterna, typ yttrandefrihet, religionsfrihet etc.), kapitalismen och demokratin. Om Amerika skulle man kunna säga att landet har ”två friska ben och ett skadat”. Den amerikanska rättsstaten är stark och de liberala friheterna är på det hela taget intakta. Det finns egenheter i rättssystemet som samhällsekonomiskt sannolikt kostar mer än de smakar (till exempel benägenheten att stämma i tid och otid) men omfattande korruption och andra öppna tecken på att det inte finns en fungerande rättsstat finns det knappast mer av i USA än i exempelvis Europa. Och den amerikanska kapitalismen är med all säkerhet konkurrenskraftig.

Det är det tredje benet, demokratin, som är problemet om man således får tro Fareed Zackaria. Och han är inte ensam i sin uppfattning. Francis Fukuyama (författaren till Historiens slut) tycker ungefär samma sak liksom många andra. Och för egen del är jag övertygad om att Zackaria har rätt. Hypotesen att det är viljan att vara folket till lags, och dess pendang, oviljan att mellan valen ta på sig ett politiskt ledarskap som inte, bildligt talat, varje sekund sneglar på vad lobbyister och media tycker, förklarar bättre än något annat som i varje fall jag har sett varför vi fått ett dysfunktionellt politiskt system i USA.

Vad skulle man då kunna göra? Finns det en möjlig lösning? Eller har USA hamnat i ett genuint Moment 22-läge? Inte nödvändigtvis.

En modell skulle kunna vara att låta rättsväsendet, i sista hand Högsta domstolen, pröva om en del av den överdrivna demokratin, till exempel ideliga folkomröstningar, är konstitutionell. Under hela 1800-talet var domstolarnas utslag genomgående att folkomröstningar var okonstitutionella med hänvisning till den sedan länge etablerade doktrinen att när folket väl delegerat den lagstiftande makten, kunde de inte ta tillbaka den i enskilda frågor. Den representativa demokratin enligt 1800-talets sätt att se kunde inte fungera när det fanns sätt att kringgå den.

Att ge de federala och delstatliga myndigheterna en större frihet från politikerna skulle kunna vara en annan möjlighet. Självklart inte så att myndigheterna inte skulle få sin uppgift och inriktning genom politiska beslut. Och självklart inte så att inte deras budgetar årligen skulle beslutas av kongressen. Men mellan de politiska besluten skulle myndighetens ledning vara fria att agera utan politisk inblandning. Det svenska (och finländska) systemet med formellt förbud mot ministerstyre skulle antagligen om det infördes göra stor nytta. Den anglosachsiska modellen med stora ministerier med politiker som i sista hand ansvariga för alla beslut förefaller, åtminstone sett i ett amerikanskt perspektiv, mindre effektiv i den typ av demokrati vi nu har. De tre myndigheter som det amerikanska folket sätter främst i meningen fungerar bäst är: Högsta Domstolen, militären och Federal Reserve. Det är tankeväckande att alla tre har just det här kännetecknet, när uppdrag och pengar är beslutade agerar de mycket fritt från politiskt inflytande.

Ett radikalt förenklat skattesystem, och en fristående federal skattemyndighet, skulle kunna vara ett tredje exempel på åtgärder för att förbättra situationen. Det tycks som om de flesta med insikt om hur det amerikanska skattesystemet fungerar menar att det bidrar till amerikanens låga betyg till Washington. Och det är omvittnat att det öppnar för stor byråkrati och viss korruption. Ekonomen Alan Blinder har för övrigt föreslagit att det skulle bildas ett skatteverk efter modell Federal Reserve, det vill säga med stor frihet från kongressens inblandning.